Book of Common Prayer
Psalm 26
Förtröstan på Herren
1 Av David.
Skaffa mig rätt, Herre,
ty jag är oskyldig,
jag förtröstar på Herren utan att vackla.
2 Utforska mig, Herre, och pröva mig,
rannsaka mina njurar och mitt hjärta.
3 Ty din nåd är inför mina ögon,
jag vandrar i din sanning.
4 Jag sitter ej hos lögnare
och umgås ej med hycklare.
5 Jag hatar de ondas församling,
hos de ogudaktiga sitter jag inte.
6 Jag tvår mina händer i oskuld,
jag vill vandra kring ditt altare, Herre,
7 för att höja min röst till tacksägelse
och förkunna alla dina under.
8 Herre, jag älskar din boning,
den plats där din härlighet bor.
9 Ryck inte bort min själ tillsammans med syndare
eller mitt liv tillsammans med blodtörstiga män,
10 som har ondska i sina händer
och högra handen full av mutor.
11 Jag är oskyldig,
befria mig och var mig nådig.
12 Min fot står på jämn mark.
I församlingarna skall jag prisa Herren.
Psalm 28
Bön om beskydd och tack för räddning
1 Av David.
Till dig, Herre, ropar jag,
min klippa, var ej stum mot mig.
Om du är tyst mot mig,
blir jag lik dem som far ner i graven.
2 Hör mina böners ljud
när jag ropar till dig,
när jag lyfter mina händer
mot det innersta i din helgedom.
3 För inte bort mig med ogudaktiga
och med ogärningsmän,
som talar vänligt med sin nästa
men har ondska i sina hjärtan.
4 Löna dem efter deras handlingar,
efter deras onda gärningar.
Löna dem efter deras händers verk,
vedergäll dem för vad de har gjort.
5 Ty de ger inte akt på Herrens gärningar,
på hans händers verk.
Därför skall han slå ner dem
och inte mer bygga upp dem.
6 Välsignad vare Herren,
ty han har hört mina böner om nåd.
7 Herren är min styrka och min sköld,
på honom förtröstade mitt hjärta.
Jag fick hjälp och mitt hjärta gläder sig.
Jag vill tacka honom med min sång.
8 Herren är sitt folks styrka,
ett frälsningens värn är han för sin smorde.
9 Fräls ditt folk
och välsigna din arvedel,
var deras herde och bär dem för evigt!
Psalm 36
Den ogudaktiges ondska och Herrens godhet
1 För sångmästaren, av Herrens tjänare David.
2 I mitt hjärta hör jag vad synden viskar till den ogudaktige.
Det finns ingen gudsfruktan inför hans ögon.
3 Han förringar inför sig själv
att man skall upptäcka och hata hans brott.
4 Hans muns ord är ondska och svek,
han vill inte göra det som är förståndigt och gott.
5 Ondska tänker han ut på sin bädd,
han går den väg som inte är god,
han skyr inte något ont.
6 Herre, upp i himlen räcker din nåd,
din trofasthet ända till skyarna.
7 Din rättfärdighet är som väldiga berg,
dina domar som det stora havsdjupet.
Både människor och djur räddar du, Herre.
8 Hur dyrbar är inte din nåd, Gud!
Människors barn har sin tillflykt under dina vingars skugga.
9 De mättas av de rika gåvorna i ditt hus,
av din ljuvlighets ström ger du dem att dricka.
10 Ty hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljus.
11 Låt din nåd förbli över dem som känner dig
och din rättfärdighet över de rättsinniga.
12 Låt inte de högmodigas fot komma över mig
eller de ogudaktigas hand driva bort mig.
13 Där ligger ogärningsmän fallna,
nerstötta utan att kunna resa sig.
Psalm 39
Inför döden och människans förgänglighet
1 För sångmästaren, till Jedutun.[a] En psalm av David.
2 Jag sade: "Jag vill ta mig i akt,
så att jag inte syndar med min tunga.
Jag vill sätta ett lås för min mun,
så länge den ogudaktige är inför mig."
3 Jag blev stum och tyst.
Jag teg, fjärran från det goda,
och min plåga blev allt värre.
4 Mitt hjärta brann inom mig.
Medan jag grubblade,
brann det som en eld.
Jag talade med min tunga:
5 " Herre, låt mig förstå att mitt liv har ett slut,
att det finns en gräns för mina dagar,
så att jag inser hur förgänglig jag är.
6 Som en handsbredd har du gjort mina dagar,
min livslängd är som ett intet inför dig.
Endast en vindfläkt är människorna,
hur säkra de än står. Sela.
7 Som en skugga vandrar en man omkring,
han oroar sig till ingen nytta
och samlar på hög utan att veta vem som skall få det.
8 Men vad hoppas jag på, Herre?
Till dig står mitt hopp.
9 Befria mig från alla mina överträdelser,
låt mig inte bli smädad av dårar.
10 Jag tiger och öppnar ej min mun,
ty det är du som har gjort det.
11 Tag din plåga ifrån mig,
för din hands aga går jag under.
12 När du tuktar någon för hans missgärning,
förtär du likt malen det han har kärt.
Endast en vindfläkt är människorna. Sela.
13 Hör min bön, Herre,
lyssna till mitt rop.
Tig inte vid mina tårar,
ty en främling är jag hos dig,
en gäst som alla mina fäder.
14 Vänd din blick ifrån mig,
så att jag kan le igen,
innan jag går bort och ej mer finns till."
Jobs svar på Sofars första tal
12 Då tog Job till orda och sade:
3 Men jag vill tala till den Allsmäktige,
jag önskar försvara mig mot Gud.
4 Ni däremot spinner ihop lögn,
ni är alla värdelösa läkare.
5 Om ni ändå ville tiga helt,
det skulle vara er vishet!
6 Hör nu på mitt försvar,
lyssna till mina läppars inlägg.
7 Vill ni försvara Gud med orättfärdigt tal
och i hans sak tala falskhet?
8 Visar ni er partiska för honom,
är det Guds sak ni försvarar?
9 Kan det sluta väl när han rannsakar er?
Eller kan ni bedra honom så som man bedrar en människa?
10 Han skall sannerligen straffa er
om ni visar en dold partiskhet.
11 Skall inte hans majestät förskräcka er,
skräck för honom falla över er?
12 Era tänkespråk är ordspråk av aska,
ert försvar är försvarsverk av lera.
13 Tig nu och låt mig tala,
sedan må vad som helst hända mig.
14 Varför skulle jag ta mitt kött mellan tänderna
och lägga mitt liv i min hand?
15 Se, han må döda mig, jag väntar inget annat.
Då får jag försvara min vandel inför hans ansikte.
16 Detta skulle också bli min frälsning,
ty ingen gudlös kan komma inför honom.
17 Hör noga på mina ord,
låt min förklaring nå era öron.
21 Låt inte din hand drabba mig
och låt inte skräck för dig förfära mig.
22 Kalla på mig och jag skall svara,
eller jag skall tala och du svara mig.
23 Hur många är mina missgärningar och synder?
Visa min överträdelse och synd.
24 Varför döljer du ditt ansikte
och ser mig som din fiende?
25 Vill du skrämma ett bortvirvlande löv,
förföljer du ett torrt halmstrå?
26 Du nertecknar bittra ting mot mig
och låter mig ärva min ungdoms missgärningar.
27 Du sätter mina fötter i stocken,
du vaktar på alla mina vägar
och märker ut stegen för mina fötter.
Petrus fängslas och blir räddad
12 Vid den tiden lät kung Herodes[a] gripa och misshandla några i församlingen. 2 Och Jakob, Johannes bror, lät han avrätta med svärd. 3 När han såg att detta vann bifall hos judarna, fortsatte han och lät gripa också Petrus. Detta hände under det osyrade brödets högtid. 4 Sedan han gripit honom satte han honom i fängelse och gav i uppdrag åt fyra vaktavdelningar, om vardera fyra man, att bevaka honom. Efter påsken ville han ställa honom inför folket. 5 Petrus hölls därför kvar i fängelset, och församlingen bad uthålligt till Gud för honom.
6 Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta, låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren stod vakter som bevakade fängelset. 7 Och se, en Herrens ängel stod där, och ett ljussken lyste upp rummet. Ängeln stötte Petrus i sidan och väckte honom och sade: "Skynda dig upp!" Då föll kedjorna från Petrus händer, 8 och ängeln sade till honom: "Sätt på dig bältet och ta på dig sandalerna." Petrus gjorde det, och ängeln sade: "Ta på dig manteln och följ mig." 9 Petrus gick ut och följde honom, men han förstod inte att det som skedde genom ängeln var verkligt utan trodde att han såg en syn. 10 De gick förbi den första vakten och så den andra och kom sedan till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. Så kom de ut och gick längs en gata, och plötsligt lämnade ängeln honom. 11 När Petrus blev sig själv igen sade han: "Nu vet jag verkligen att Herren har sänt sin ängel och räddat mig ur Herodes hand och från allt som det judiska folket hade väntat sig."
12 Då han nu insåg vad som hänt, gick han till Marias hus, hon som var mor till den Johannes som kallades Markus. Där var många församlade och bad. 13 Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rode gick för att öppna. 14 När hon kände igen Petrus röst, blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför porten. 15 De sade till henne: "Du är tokig!" Men hon höll fast vid att det var så, och då sade de: "Det är hans ängel." 16 Under tiden fortsatte Petrus att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. 17 Han gav tecken åt dem med handen att vara tysta, och så förklarade han för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han sade: "Berätta detta för Jakob[b] och de andra bröderna." Sedan gick han ut och begav sig till en annan plats.
33 De svarade honom: "Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du säga att vi skall bli fria?" 34 Jesus svarade: "Amen, amen säger jag er: Var och en som gör synd är syndens slav. 35 Slaven bor inte kvar i huset för alltid, men sonen stannar där för alltid. 36 Om nu Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria. 37 Jag vet att ni är Abrahams barn, men ni vill döda mig därför att ni inte förstår mitt ord. 38 Jag talar vad jag har sett hos min Fader. Ni gör vad ni har hört av er fader."
39 De svarade honom: "Vår fader är Abraham." Jesus sade: "Om ni vore Abrahams barn, skulle ni göra Abrahams gärningar. 40 Men nu vill ni döda mig, en man som har sagt er sanningen, som jag har hört av Gud. Så handlade inte Abraham. 41 Ni gör er faders gärningar." De svarade: "Vi är inte födda i äktenskapsbrott. Vi har bara en fader, Gud." 42 Jesus svarade: "Vore Gud er Fader, skulle ni älska mig, eftersom jag har utgått från Gud och kommer från honom. Jag har inte kommit av mig själv, utan han har sänt mig. 43 Varför förstår ni inte vad jag säger? Därför att ni inte kan lyssna till mitt ord. 44 Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till, det vill ni göra. Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader. 45 Men mig tror ni inte, därför att jag säger er sanningen. 46 Vem av er kan överbevisa mig om synd? Om jag talar sanning, varför tror ni mig inte? 47 Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln