Book of Common Prayer
Psalm 5
Morgonbön under förföljelse
1 För sångmästaren, till nehilót,[a] en psalm av David.
2 Lyssna till mina ord, Herre!
Ge akt på mina suckar!
3 Hör mig när jag ropar om hjälp,
du min konung och min Gud,
ty till dig ber jag.
4 Herre, om morgonen hör du min röst,
om morgonen vänder jag mig till dig och väntar ivrigt.
5 Du är inte en Gud som älskar ogudaktighet,
den som är ond får ej bo hos dig.
6 De övermodiga består inte inför dina ögon,
du hatar alla ogärningsmän.
7 Du förgör dem som talar lögn,
Herren avskyr de blodtörstiga och falska.
8 Men jag får gå in i ditt hus
genom din stora nåd.
Jag får tillbe i din fruktan,
vänd mot ditt heliga tempel.
9 Herre, led mig genom din rättfärdighet
för mina förföljares skull.
Gör din väg jämn för mig.
10 Ty vad deras mun talar kan ingen lita på,
deras inre är fördärv,
en öppen grav är deras strupe
och sin tunga gör de hal.
11 Förklara dem skyldiga, Gud,
låt deras planer bli deras fall.
Driv bort dem för deras många synders skull,
ty de är upproriska mot dig.
12 Men låt alla som flyr till dig
få glädja sig.
I evighet skall de jubla,
ty du beskyddar dem.
I dig skall de fröjdas
som älskar ditt namn.
13 Ty du, Herre, välsignar den rättfärdige,
du omger honom med nåd som med en sköld.
Psalm 6
Bön och bönhörelse i djup nöd
1 För sångmästaren, till stränginstrument enligt sheminit.[b] En psalm av David.
2 Herre, straffa mig inte i din vrede,
tukta mig inte i din förtörnelse.
3 Var mig nådig, Herre, ty jag är kraftlös,
hela mig, Herre,
ty ända in i mitt innersta är jag förskräckt.
4 Min själ är mycket förskräckt.
Herre, hur länge?
5 Vänd tillbaka, Herre, rädda min själ,
fräls mig för din nåds skull.
6 Ty i döden tänker ingen på dig,
vem tackar dig i dödsriket?
7 Jag är trött av mitt suckande,
var natt blir min bädd genomvåt,
jag dränker sängen med tårar.
8 Av sorg är mina ögon förmörkade,
de har åldrats för alla mina fienders skull.
9 Vik bort ifrån mig, alla ni ogärningsmän,
ty Herren har hört min högljudda gråt.
10 Herren har hört mitt rop om nåd,
Herren har tagit emot min bön.
11 Alla mina fiender kommer på skam
och blir mycket förskräckta,
plötsligt viker de tillbaka med skam.
Psalm 10[a]
Klagan över de ogudaktigas övermod
1 Varför, Herre, står du så långt borta
och gömmer dig i nödens tider?
2 Genom ogudaktigas övermod måste den nödställde lida.
Låt dem fångas i de onda planer de tänkt ut.
3 Ty den ogudaktige skryter över sina själviska begär,
den girige välsignar han och föraktar Herren.
4 I sitt högmod söker den ogudaktige inte Gud,
i alla hans tankar finns ej plats för Gud.
5 Framgångsrika är alltid hans vägar,
dina domar går högt över hans blickar,
han fnyser åt alla sina ovänner.
6 Han säger i sitt hjärta:
"Jag skall inte vackla,
aldrig skall någon olycka drabba mig."
7 Hans mun är full av förbannelse,
av svek och förtryck,
under hans tunga finns olycka och elände.
8 Han lägger sig i bakhåll vid gårdarna,
i hemlighet vill han döda den oskyldige,
hans ögon spanar efter den olycklige.
9 Han ligger i bakhåll på hemlig plats,
som ett lejon i sitt snår.
Han ligger i bakhåll för att gripa den svage,
han griper honom och drar in honom i sitt nät.
10 Han hukar sig ner,
han ligger på lur,
och de olyckliga faller i hans klor.
11 Han säger i sitt hjärta:
"Gud kommer inte ihåg det,
han har gömt sitt ansikte,
han ser det aldrig."
12 Stå upp, Herre!
Lyft din hand, o Gud,
glöm inte de svaga.
13 Varför föraktar den ogudaktige Gud och säger i sitt hjärta
att du inte frågar efter det?
14 Du ser det,
du ger akt på olycka och jämmer
för att ta det i din hand.
Åt dig överlämnar den olycklige sin sak,
du är den faderlöses hjälpare.
15 Bryt den gudlöses arm
och gå till rätta med de ondas ogudaktighet,
så att du inte finner den mer.
16 Herren är konung alltid och för evigt,
hednafolken utrotas ur hans land.
17 Du, Herre, hör de förtrycktas längtan,
du ger deras hjärtan mod,
du vänder ditt öra till dem
18 för att ge den faderlöse och förtryckte rätt.
Människor komna av jord skall inte längre vålla skräck.
Psalm 11
Förtröstan på Herren, den Rättfärdige
1 För sångmästaren, av David.
Till Herren har jag tagit min tillflykt.
Hur kan ni då säga till mig:
"Fly som en fågel till ditt berg.
2 Se, de ogudaktiga spänner bågen,
de har lagt sin pil på strängen
för att i mörkret skjuta på de rättsinniga.
3 När grundvalarna rivs upp,
vad kan då den rättfärdige uträtta?"
4 Herren är i sitt heliga tempel,
Herrens tron är i himlen.
Hans ögon ser,
hans blickar prövar
människors barn.
5 Herren prövar den rättfärdige,
men den ogudaktige och den som älskar våld,
dem hatar hans själ.
6 Han skall låta glödande kol och svavel regna över de ogudaktiga,
en glödhet vind är den kalk de får att dricka.
7 Ty Herren är rättfärdig,
han älskar rättfärdighet.
De rättrådiga skall se hans ansikte.
Jobs svar på Elifas första tal
6 Då tog Job till orda och sade:
2 O, att min sorg kunde vägas
och min olycka läggas i samma vågskål!
3 Den är nu tyngre än havets sand,
därför kan jag inte styra mina ord.
4 Ty den Allsmäktiges pilar har träffat mig,
min ande dricker deras gift.
Fasor från Gud går i stridsställning mot mig.
8 O, att min begäran blev hörd
och att Gud uppfyllde min längtan,
9 att Gud ville krossa mig,
räcka ut sin hand och skära av mitt liv!
10 Då skulle ännu finnas tröst för mig,
jag skulle jubla, fastän plågad utan förskoning.
Jag har ej förnekat den Heliges ord.
11 Vilken är då min kraft,
att jag skulle hoppas?
Vilket är mitt slut,
att jag skulle vara tålig?
12 Är min kraft som stenens,
min kropp av koppar?
13 Nej, hjälpen kommer inte från mig,
varje utväg har stängts för mig.
14 Den förtvivlade borde röna godhet från sin vän,
men man fruktar ej längre den Allsmäktige.
15 Mina bröder är trolösa som bäckar,
lika bäckarnas rännilar som snart sinar ut,
21 Så har ni nu blivit till ingenting,
ni ser det förskräckliga och känner fruktan.
Petrus i Lydda och Joppe
32 Petrus reste genom hela området och kom ner till de heliga som bodde i Lydda. 33 Där träffade han en man vid namn Eneas, som var lam och hade legat till sängs i åtta år. 34 Petrus sade till honom: "Eneas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd!" Genast steg han upp. 35 Och alla som bodde i Lydda och Saron såg honom, och de omvände sig till Herren.
36 I Joppe fanns en lärjunge som hette Tabita - översatt heter det Dorkas.[a] Hon gjorde många goda gärningar och gav rikligt åt de fattiga. 37 Men under de dagarna blev hon sjuk och dog, och man tvättade henne och lade henne på övervåningen. 38 Då nu Lydda ligger nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där, skickade de två män till honom och bad: "Skynda dig och kom till oss!" 39 Petrus gick med dem. Och när han kom fram, förde de upp honom till övervåningen, och alla änkorna kom gråtande fram till honom och visade de livklädnader och mantlar som Dorkas hade gjort medan hon ännu var bland dem. 40 Men Petrus skickade ut dem alla och föll på knä och bad. Sedan vände han sig mot den döda och sade: "Tabita, stå upp!" Då öppnade hon ögonen, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp. 41 Han räckte henne handen och hjälpte henne upp och kallade därefter till sig de heliga och änkorna, ställde henne där och lät dem se att hon levde. 42 Detta blev känt i hela Joppe, och många kom till tro på Herren. 43 Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en viss Simon som var garvare.[b]
60 Många av hans lärjungar som hörde det sade: "Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det?" 61 Jesus förstod att hans lärjungar var upprörda över detta, och han sade till dem: "Tar ni anstöt av det här? 62 Vad skall ni då säga, när ni får se Människosonen stiga upp dit där han redan var? 63 Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv. 64 Men det är några bland er som inte tror." - Jesus visste från början, vilka som inte trodde och vem det var som skulle förråda honom. - 65 Han sade vidare: "Därför har jag sagt er att ingen kan komma till mig om det inte blir honom givet av Fadern."
66 Efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom. 67 Jesus sade därför till de tolv: "Inte vill väl också ni gå bort?" 68 Simon Petrus svarade honom: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, 69 och vi tror och förstår att du är Guds Helige." 70 Jesus svarade dem: "Har jag inte själv valt ut er tolv? Och en av er är en djävul!" 71 Han menade Judas, Simon Iskariots son. Det var han som skulle förråda honom, och han var en av de tolv.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln