Book of Common Prayer
Psalm 84
Den gudfruktiges glädje i Herrens gårdar
1 För sångmästaren, till Gittit, en psalm av Koras söner.
2 Hur ljuvliga är ej dina boningar,
Herre Sebaot!
3 Min själ längtar och trängtar
efter Herrens gårdar,
min själ och min kropp jublar
mot levande Gud.
4 Ty sparven har funnit ett hus
och svalan ett bo åt sig,
där hon kan lägga sina ungar:
dina altaren, Herre Sebaot,
min konung och min Gud.
5 Saliga är de som bor i ditt hus,
de lovar dig ständigt. Sela.
6 Saliga är de människor som har sin styrka i dig,
de som har dina vägar i sitt hjärta.
7 När de vandrar genom tåredalen
gör de den rik på källor,
och höstregnet höljer den med välsignelser.
8 De går från kraft till kraft,
de träder fram inför Gud på Sion.
9 Herre Gud Sebaot, hör min bön,
lyssna, du Jakobs Gud! Sela.
10 Gud, se vår sköld,
ge akt på din smordes ansikte!
11 En dag i dina gårdar är bättre än tusen andra.
Jag vill hellre vakta dörren i min Guds hus
än vistas i de ogudaktigas boningar.
12 Ty Herren Gud är sol och sköld,
Herren ger nåd och ära.
Han vägrar inte dem något gott
som vandrar i fullkomlighet.
13 Herre Sebaot,
salig är den människa som förtröstar på dig.
Elia på berget Horeb
19 Ahab berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort och att han hade dödat alla profeterna med svärd. 2 Då sände Isebel bud till Elia och lät säga: "Må gudarna straffa mig både nu och senare, om jag inte i morgon vid denna tid låter det gå med dig som det gick med profeterna." 3 När han fick höra detta steg han upp och flydde för sitt liv. Han kom till Beer-Sheba, som hör till Juda, och där lämnade han kvar sin tjänare. 4 Själv gick han en dagsresa ut i öknen. Där satte han sig under en ginstbuske. Han önskade sig döden och sade: "Nu är det nog, Herre. Tag mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder."
5 Elia lade sig ner under ginstbusken och somnade. Men en ängel rörde vid honom och sade till honom: "Stig upp och ät!" 6 Han såg upp, och se, vid hans huvud fanns ett bröd, som var bakat på glödande stenar, och en kruka med vatten. Han åt och drack och lade sig ner igen. 7 Men Herrens ängel rörde på nytt vid honom, för andra gången, och sade: "Stig upp och ät, ty annars blir vägen för lång för dig." 8 Då steg han upp och åt och drack och gick sedan, styrkt av maten, i fyrtio dagar och fyrtio nätter ända till Guds berg Horeb. 9 Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten. Då kom Herrens ord till honom. Han sade till honom: "Vad gör du här, Elia?" 10 Han svarade: "Jag har verkligen nitälskat för Herren, härskarornas Gud. Ty Israels barn har övergivit ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv. 11 Herren sade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren." Och se, Herren gick fram där, och en stor stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor, gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men Herren var inte i jordbävningen. 12 Efter jordbävningen kom en eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden hördes ljudet av en svag susning.
Aposteln är det nya förbundets tjänare
3 Börjar vi nu rekommendera oss själva igen? Eller behöver vi som vissa andra rekommendationsbrev till er eller från er? 2 Nej, ni är vårt brev som är skrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor. 3 Det är uppenbart att ni är ett Kristusbrev som är ombesörjt av oss och skrivet inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött, på människohjärtan.
4 En sådan tillit har vi till Gud genom Kristus, 5 inte så att vi av oss själva skulle kunna tänka ut något på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud. 6 Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens[a] utan Andens. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.
Det nya förbundets härlighet
7 Redan dödens ämbete, som med bokstäver var inristat på stenar, framträdde i sådan härlighet att Israels barn inte kunde se på Moses ansikte för dess strålglans, fast den glansen bleknade. 8 Hur mycket större härlighet skall då inte Andens ämbete ha? 9 Om redan fördömelsens ämbete trädde fram i härlighet, hur mycket mer överflödar då inte rättfärdighetens ämbete av härlighet.
18 Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln