Book of Common Prayer
Psalm 69
Messias lidande
1 För sångmästaren, efter "Liljor", av David.
2 Fräls mig, Gud,
ty vattnen kommer mig inpå livet.
3 Jag har sjunkit ner i djup dy och saknar fotfäste,
jag har kommit ut på djupt vatten,
och vågorna slår över mig.
4 Jag har ropat mig trött, min strupe är hes.
Min blick blir matt i min väntan på Gud.
5 De som hatar mig utan anledning
är fler än håren på mitt huvud.
Många är de som vill förgöra mig,
de som är mina fiender utan orsak.
Vad jag inte har stulit,
måste jag ersätta.
6 Gud, du känner min dårskap,
och min syndaskuld är uppenbar för dig.
7 O Herre, Herre Sebaot, låt ej dem som väntar på dig
komma på skam för min skull.
Du, Israels Gud, låt inte dem som söker dig
drabbas av vanära för min skull.
8 Ty för din skull utsätts jag för hån,
blygsel täcker mitt ansikte.
9 Främmande har jag blivit för mina bröder,
en främling för min moders barn.
10 Ty brinnande iver för ditt hus har förtärt mig,
dina smädares smädelser har fallit över mig.
11 Jag grät och fastade,
men det drog vanära över mig.
12 Jag klädde mig i säcktyg,
men jag blev ett ordspråk för dem.
13 De som sitter i porten pratar om mig,
i dryckeslag gör de visor om mig.
14 Men jag ber till dig, Herre, i nådens tid.
Svara mig, Gud, i din stora godhet,
i din frälsande trofasthet.
15 Rädda mig upp ur dyn,
så att jag inte sjunker ner.
Rädda mig från dem som hatar mig
och från de djupa vattnen.
16 Låt inte vattenmassorna dränka mig
eller djupet uppsluka mig,
låt inte brunnen tillsluta sitt gap över mig.
17 Svara mig, Herre, ty din nåd är god,
vänd dig till mig i din stora barmhärtighet.
18 Dölj inte ditt ansikte för din tjänare,
ty jag är i nöd.
Skynda att svara mig!
19 Kom till min själ och återlös den,
friköp mig från mina fiender.
20 Du känner det hån,
den skam och vanära jag måste utstå.
Du ser alla mina ovänner.
21 Förakt har krossat mitt hjärta,
så att jag är sjuk.
Jag väntade på medlidande, men fann inget,
på tröstare, men ingen kom.
22 De gav mig galla att äta
och ättika att dricka i min törst.
23 Låt deras bord framför dem bli en snara
och en fälla för de säkra.
24 Låt deras ögon bli förmörkade så att de ej ser,
låt deras höfter ständigt vackla.
25 Utgjut din vrede över dem,
låt din vredesglöd hinna upp dem.
26 Låt deras gård bli öde,
låt ingen bo i deras hyddor.
27 Ty de förföljer den som du har slagit
och ordar om hur de plågas som du har sårat.
28 Lägg skuld till deras skuld,
låt dem inte få del av din rättfärdighet.
29 Låt dem utplånas ur de levandes bok,
låt dem inte bli uppskrivna bland de rättfärdiga.
30 Men jag är betryckt och plågad,
Gud, låt din frälsning skydda mig!
31 Jag vill prisa Guds namn med sång
och upphöja honom med tacksägelse.
32 Det skall behaga Herren mer än någon tjur
eller något offerdjur med horn och klövar.
33 När de ödmjuka ser det skall de glädja sig.
Ni som söker Gud, era hjärtan skall leva!
34 Ty Herren lyssnar till de fattiga,
han föraktar inte sina fångna.
35 Himmel och jord skall prisa honom,
havet och allt som rör sig där.
36 Ty Gud skall frälsa Sion,
han skall bygga upp Juda städer.
De skall bo där och ta Sion i besittning.
37 Hans tjänares barn skall få det till arv,
de som älskar hans namn skall bo där.
TREDJE BOKEN
Psalm 73
Den gudfruktiges anfäktelse och tröst
1 En psalm av Asaf.
Gud är i sanning god mot Israel,
mot dem som har rena hjärtan.
2 Men jag var nära att stappla med mina fötter,
mina steg var nära att slinta,
3 ty jag avundades de övermodiga,
när jag såg att det gick de ogudaktiga väl.
4 Fria från lidanden är de till sin död,
och deras kropp är vid gott hull.
5 De kommer inte i olycka som andra dödliga,
de plågas inte som andra människor.
6 Därför är högmod deras halsprydnad
och våld de kläder de bär.
7 Ur deras feta ansikten tittar ögonen fram,
deras hjärtans inbillningar har ingen gräns.
8 De hånar och talar om förtryck i sin ondska,
överlägset talar de.
9 Med sin mun stiger de upp i himlen
och deras tunga far fram på jorden.
10 Därför vänder sig folket till dem.
Vatten i mängd suger de i sig.
11 De säger: "Hur skulle Gud kunna veta det?
Skulle den Högste ha sådan kunskap?"
12 Så är det med de ogudaktiga,
det går alltid väl för dem och deras rikedom växer.
13 Men förgäves bevarade jag mitt hjärta rent
och tvådde i oskuld mina händer.
14 Jag blev plågad hela dagen,
var morgon blev jag tuktad.
15 Om jag hade sagt: "Så vill jag tala",
då hade jag svikit dina barns släkte.
16 När jag försökte förstå detta,
då tycktes det mig alltför svårt,
17 till dess att jag gick in i Guds helgedom
och insåg hur det går dem till slut.
18 På hal mark ställer du dem,
du störtar ner dem i fördärvet.
19 Hur plötsligt går de inte under!
De förgås och får en ände med förskräckelse.
20 Liksom drömmen är borta när man vaknar,
skall du, Herre, förakta dem som skuggbilder,
när du griper in.
21 När mitt hjärta förbittrades
och jag kände styng i mitt inre,
22 då var jag oförnuftig och förstod ingenting,
som ett djur var jag inför dig.
23 Men jag är alltid hos dig,
du håller mig i min högra hand.
24 Du leder mig med ditt råd
och tar sedan emot mig med ära.
25 Vem har jag i himlen utom dig!
När jag har dig
frågar jag inte efter något på jorden.
26 Om än min kropp och min själ tynar bort,
så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
27 Ty de som är fjärran från dig går under,
du förgör alla som trolöst sviker dig.
28 Att vara i Guds närhet är lycka för mig.
Jag tar min tillflykt till Herren, Herren,
för att kunna tala om alla dina gärningar.
Deboras och Baraks segersång
5 Den dagen sjöng Debora och Barak, Abinoams son, denna sång:
2 När härförare anför i Israel,
när folket villigt offrar sig
- lova Herren!
3 Hör, ni kungar! Lyssna, ni furstar!
Jag vill sjunga, till Herrens ära vill jag sjunga,
jag vill lovsjunga Herren,
Israels Gud.
4 Herre, när du drog ut från Seir,
när du skred fram från Edoms land,
då bävade jorden,
då strömmade det från himlen,
då strömmade vatten ner från molnen.
5 Bergen skalv inför Herrens ansikte,
Sinai, inför Herrens, Israels Guds, ansikte.
6 I Samgars dagar, Anats sons,
i Jaels dagar låg vägarna öde.
Vandrarna måste färdas omvägar.
7 Ingen ledare fanns, ingen fanns i Israel
förrän jag, Debora, trädde fram,
trädde fram som en moder i Israel.
8 Man valde åt sig nya gudar,
då nådde striden fram till portarna.
Men varken sköld eller spjut
fanns att se hos de fyrtiotusen i Israel.
9 Mitt hjärta tillhör Israels furstar
och dem bland folket som villigt offrade sig.
Lova Herren!
10 Ni som rider på vita åsninnor,
ni som sitter hemma på mattor,
och ni som vandrar på vägen, sjung!
11 När man under sång delar byte mellan vattenhoarna,
då lovprisar man där Herrens rättfärdiga gärningar,
att han i rättfärdighet regerar i Israel.
Då drog Herrens folk ner till portarna.
12 Vakna, vakna, Debora!
Vakna, vakna, sjung din sång!
Stå upp Barak! Tag dig fångar,
du Abinoams son!
13 Då satte folkets kvarleva de tappra till anförare,
Herren satte mig till anförare över hjältarna.
14 Från Efraim kom män med rotfäste i Amalek.
Benjamin följde dig med dina skaror.
Från Makir kom furstar ner
och från Sebulon män med ledarstav.
15 Furstarna i Isaskar slöt sig till Debora.
Och liksom Isaskar gjorde också Barak,
ner i dalen skyndade man i dennes spår.
Bland Rubens ätter hölls stora rådslag.
16 Varför satt du kvar bland dina fållor
och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna?
Bland Rubens ätter fördes stora överläggningar.
17 Gilead stannade på andra sidan Jordan.
Och Dan, varför dröjde han ännu vid skeppen?
Aser satt kvar vid havets strand,
vid sina vikar stannade han.
18 Men Sebulon var ett folk som föraktade döden,
Naftali likaså, på stridsfältets höjder.
Den helige Ande utgjuts på pingstdagen
2 När pingstdagen[a] hade kommit var de alla samlade. 2 Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. 3 Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. 4 Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.
5 Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från alla folk under himlen. 6 Och när dånet hördes samlades folkskaran, och alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. 7 Häpna och förundrade sade de: "Är de inte galileer, alla dessa som talar? 8 Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? 9 Vi som är parter, meder eller elamiter, vi som bor i Mesopotamien, Judeen eller Kappadocien, i Pontus eller Asien,[b] 10 i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller Libyen åt Cyrene till eller är inflyttade främlingar från Rom, 11 vi som är judar eller proselyter,[c] kretenser eller araber - vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds väldiga gärningar." 12 De var alla mycket häpna och förvirrade och frågade varandra: "Vad kan detta betyda?" 13 Men andra sade hånfullt: "De har druckit sig fulla av sött vin."
Petrus pingstpredikan
14 Då trädde Petrus fram tillsammans med de elva och tog till orda och talade till dem: "Ni judiska män och alla ni som bor i Jerusalem, detta bör ni veta, och lyssna nu på mina ord. 15 Det är inte som ni tror att dessa är berusade. Det är ju bara tredje timmen på dagen. 16 Nej, det är detta som är sagt genom profeten Joel:
17 Och det skall ske i de sista dagarna, säger Gud:
Jag skall utgjuta av min Ande över allt kött.
Era söner och era döttrar skall profetera,
era unga män skall se syner, och era gamla män
skall ha drömmar.[d]
18 Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna
utgjuta av min Ande, och de skall profetera.
19 Jag skall låta under synas uppe på himlen
och tecken nere på jorden, blod, eld och rök.
20 Solen skall vändas i mörker och månen i blod,
innan Herrens dag kommer, den stora och härliga.
21 Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn
skall bli frälst.
Jesus uppstår ur graven
28 Efter sabbaten, i gryningen den första veckodagen,[a] gick Maria från Magdala och den andra Maria för att besöka graven. 2 Och se, då blev det en stor jordbävning, ty en Herrens ängel steg ner från himlen. Han gick fram och rullade bort stenen och satte sig på den. 3 Hans utseende var som blixten, och hans kläder var vita som snö. 4 Vakterna skakade av skräck för honom och blev som döda. 5 Ängeln sade till kvinnorna: "Var inte förskräckta! Jag vet att ni söker Jesus, den korsfäste. 6 Han är inte här. Han har uppstått, så som han har sagt. Kom och se platsen där han låg! 7 Och gå genast och säg till hans lärjungar att han har uppstått från de döda. Och se, han går före er till Galileen. Där kommer ni att få se honom. Jag har nu sagt det till er."
8 De skyndade sig då bort från graven, under fruktan och i stor glädje, och sprang för att tala om det för hans lärjungar. 9 Och se, Jesus kom emot dem och hälsade dem. Och de gick fram och fattade om hans fötter och tillbad honom. 10 Då sade Jesus till dem: "Var inte förskräckta! Gå och säg till mina bröder att de skall gå till Galileen. Där kommer de att få se mig."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln