Book of Common Prayer
Psalm 70
Bön om snar hjälp
1 För sångmästaren, av David, till åminnelse.
2 Gud, kom till min räddning!
Herre, skynda till min hjälp!
3 Låt dem komma på skam och blygas
som står efter mitt liv.
Låt dem vika tillbaka och drabbas av vanära
som önskar mig olycka.
4 Låt dem vända tillbaka i sin skam
som säger: "Rätt åt honom!"
5 Alla som söker dig
skall jubla och vara glada i dig.
De som älskar din frälsning
skall alltid säga:
"Högtlovad vare Gud!"
6 Jag är betryckt och fattig,
Gud, skynda till mig!
Du är min hjälp och min befriare.
Herre, dröj inte!
Psalm 71
Bön om hjälp i ålderdomen
1 Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
låt mig aldrig komma på skam.
2 Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet,
vänd ditt öra till mig och fräls mig.
3 Var en klippa för mig där jag kan bo,
dit jag alltid kan komma,
du som givit befallning om min frälsning,
du mitt bergfäste och min borg.
4 Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld,
ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.
5 Ty du är mitt hopp, Herre,
min förtröstan, Herre, allt ifrån min ungdom.
6 Du har varit mitt stöd ända från moderlivet,
du har förlöst mig ur min moders liv,
dig gäller alltid mitt lov.
7 Jag har blivit ett tecken för många,
och du är min starka tillflykt.
8 Låt min mun vara full av ditt lov,
hela dagen av din ära.
9 Förkasta mig inte när jag blir gammal,
överge mig inte när min kraft tynar bort!
10 Ty mina fiender talar mot mig,
de som vaktar på min själ rådslår med varandra och säger:
11 "Gud har övergivit honom,
förfölj och grip honom,
det finns ingen som räddar honom!"
12 Gud, var inte långt ifrån mig!
Min Gud, skynda till min hjälp!
13 Låt min själs fiender
komma på skam och gå under.
Låt dem som önskar mig olycka
höljas i förakt och vanära.
14 Men jag skall alltid hoppas
och prisa dig, om och om igen.
15 Min mun skall förkunna din rättfärdighet,
din frälsning dagen lång,
fastän jag inte har ord till fullo.
16 Jag skall komma i Herrens, Herrens väldiga kraft,
jag skall prisa din rättfärdighet, endast din.
17 Gud, du har undervisat mig ända från min ungdom,
och intill nu förkunnar jag dina under.
18 Överge mig inte, Gud,
när jag blir gammal och grå,
inte förrän jag fått förkunna om dina gärningar[a] för nya släkten,
om din makt för alla som skall komma.
19 Din rättfärdighet, Gud, når upp till himlen.
Du som har gjort så stora ting,
Gud, vem är dig lik?
20 Du som har låtit oss se så mycket av nöd och olycka,
du skall åter göra oss levande,
åter föra oss upp ur jordens djup.
21 Föröka du min storhet
och trösta mig igen,
22 så vill jag tacka dig med spel på psaltare
för din trofasthet, min Gud,
jag vill lovsjunga dig till harpa,
du Israels Helige.
23 Mina läppar skall jubla,
när jag lovsjunger dig,
ja, min själ som du har friköpt.
24 Min tunga skall hela dagen
tala om din rättfärdighet,
ty de som önskade mig olycka
kommer på skam och måste blygas.
Psalm 74
Templets förstöring
1 En sång av Asaf.
Gud, varför har du förkastat oss för alltid?
Varför ryker din vrede mot fåren i din hjord?
2 Tänk på din menighet
som du förvärvade för länge sedan,
som du återlöste till att vara din arvedel.
Tänk på Sions berg, där du har din boning.
3 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder.
Allt i helgedomen har fienden förstört.
4 Dina fiender har skränat på den plats där du möter oss,
de har satt upp sina egna tecken som rätta tecken.
5 Det var en syn som när man höjer yxor i en tät skog.
6 Alla snidade verk har de förstört
med yxa och bila.
7 De har satt eld på din helgedom,
ända till grunden har de orenat ditt namns boning.
8 De har sagt i sina hjärtan: "Vi skall kuva dem fullständigt!"
Alla Guds heliga platser har de bränt ner i landet.
9 Våra tecken ser vi inte,
ingen profet finns kvar
och ingen av oss vet hur länge det varar.
10 Hur länge, Gud, skall fienden smäda
och ständigt förakta ditt namn?
11 Varför håller du tillbaka din hand,
din högra hand?
Drag fram den ur din barm och förgör dem!
12 Gud, sedan urminnes tid är du min konung,
du som utför frälsningsverk på jorden.
13 Det var du som delade havet genom din makt,
du krossade drakarnas huvuden på vattnet.
14 Det var du som bröt sönder Leviatans huvuden
och gav honom till mat åt öknens skaror.
15 Det var du som lät källa och bäck bryta fram,
det var du som lät starka strömmar torka ut.
16 Din är dagen, din är också natten,
det är du som har skapat ljuset och solen.
17 Det är du som har fastställt jordens alla gränser.
Sommar och vinter har du skapat.
18 Herre, tänk på hur fienden smädar,
hur ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.
19 Lämna ej åt vilddjuren din turturduvas själ,
glöm inte för alltid dina betrycktas liv!
20 Tänk på förbundet,
ty i landets mörka vrår finns fullt av våldsnästen.
21 Låt inte den förtryckte vika tillbaka med skam,
låt den fattige och behövande prisa ditt namn.
22 Stå upp, Gud, och för din talan!
Tänk på hur du hela tiden hånas av dåren.
23 Glöm inte bort dina ovänners rop,
larmet som ständigt hörs från dina motståndare.
4 Debora, en profetissa, Lappidots hustru, var vid den tiden domare i Israel. 5 Hon brukade sitta under Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och Israels barn kom dit upp till henne för att hon skulle skipa rätt. 6 Hon sände bud och kallade till sig Barak, Abinoams son från Kedesh i Naftali, och sade till honom: "Har inte Herren, Israels Gud, befallt: Drag upp på berget Tabor och tag med dig tiotusen man av Naftali och Sebulons stammar. 7 Ty jag skall dra Sisera, Jabins befälhavare, med hans vagnar och skaror till dig vid floden Kishon och ge honom i din hand."
8 Barak sade till henne: "Om du går med mig så går jag, men om du inte går med mig så går inte heller jag." 9 Då svarade hon: "Ja, jag skall gå med dig, men äran skall då inte bli din på den väg du går, utan Herren skall sälja Sisera i en kvinnas hand." Så stod Debora upp och gick med Barak till Kedesh. 10 Barak kallade samman Sebulon och Naftali till Kedesh, och tiotusen man följde honom dit upp. Debora gick också med honom.
11 Men keniten Heber hade skilt sig från de övriga keniterna, från ättlingarna till Moses svärfar Hobab, och han hade sina tältplatser ända till terebinten i Saannim vid Kedesh.
12 När man berättade för Sisera att Barak, Abinoams son, hade dragit upp på berget Tabor, 13 samlade han alla sina vagnar, niohundra vagnar av järn, och dessutom allt folk han hade, från Haroset-Haggojim till floden Kishon. 14 Men Debora sade till Barak: "Bryt upp, för detta är den dag då Herren har gett Sisera i din hand. Se, Herren har dragit ut framför dig." Så gick Barak ner från berget Tabor, och tiotusen man följde honom. 15 Och Herren sände förvirring över Sisera och alla hans vagnar och hela hans här, så att de vek tillbaka för Baraks svärd. Sisera steg ner från sin vagn och flydde till fots. 16 Barak förföljde vagnarna och hären ända till Haroset-Haggojim, och hela Siseras här föll för svärd. Inte en enda kom undan.
Jael dödar Sisera
17 Men Sisera hade flytt till fots till Jaels tält, hustru till keniten Heber, ty vänskap rådde mellan Jabin, kungen i Hasor, och keniten Hebers hus. 18 Jael gick för att möta Sisera och sade till honom: "Kom in, min herre, kom in till mig, var inte rädd." Då gick han in till henne i tältet och hon lade över honom ett täcke. 19 Han sade till henne: "Ge mig lite vatten att dricka för jag är törstig". Hon öppnade mjölkkärlet och gav honom att dricka och lade sedan över honom igen. 20 Han sade till henne: "Ställ dig vid ingången till tältet, och om någon kommer och frågar dig om det är någon här, så svara nej."
21 Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i handen. Därefter gick hon sakta fram till Sisera och slog pluggen genom hans tinning så att den gick ner i marken, för han låg i djup sömn, medtagen av trötthet. Och han dog. 22 Och se, då kom Barak jagande efter Sisera. Jael gick ut för att möta honom och sade: "Kom hit, så skall jag visa dig den man som du söker." Han kom in till henne, och se, där låg Sisera död, med tältpluggen genom tinningen.
23 Så kuvade Gud på den dagen Jabin, kungen i Kanaan, inför Israels barn.
15 En av de dagarna[a] trädde Petrus fram bland bröderna - omkring etthundratjugo personer var då samlade - och sade: 16 "Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas,[b] han som blev vägvisare åt dem som grep Jesus. 17 Han räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott. 18 För pengarna som han fick för sitt brott skaffade han sig ett jordstycke. Och han föll framstupa, så att buken brast och alla hans inälvor rann ut. 19 Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, och det jordstycket kallas på deras språk Akeldamak, Blodsåkern. 20 I Psaltaren står det skrivet: Hans gård skall bli öde, ingen skall bo där, och: Hans ämbete skall en annan få.[c]
21 Därför måste en av de män som var med oss under hela den tid Herren Jesus gick in och ut ibland oss, 22 från det att han döptes av Johannes till den dag då han blev upptagen från oss, en av dem måste tillsammans med oss vara ett vittne om hans uppståndelse." 23 Då ställde man fram två: Josef Barsabbas, som även kallades Justus, och Mattias. 24 Och de bad: "Herre, du som känner allas hjärtan, visa vilken av dessa två du har utvalt 25 till att få den apostoliska tjänst som Judas lämnade för att gå till den plats som var hans." 26 De kastade lott mellan dem, och lotten föll på Mattias. Så blev han tillsammans med de elva räknad som apostel.
55 Många kvinnor stod där på avstånd och såg på. De hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom. 56 Bland dem var Maria från Magdala och Maria, som var Jakobs och Josefs mor, och modern till Sebedeus söner.
Jesus begravs
57 När det hade blivit kväll, kom en rik man från Arimatea som hette Josef och som hade blivit en Jesu lärjunge. 58 Han gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus befallde då att han skulle få den. 59 Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg 60 och lade den i sin nya grav som han hade låtit hugga ut i klippan. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. 61 Maria från Magdala och den andra Maria var där, och de satt mitt emot graven.
En vaktstyrka bevakar graven
62 Nästa dag, som var dagen efter tillredelsedagen,[a] samlades översteprästerna och fariseerna hos Pilatus 63 och sade: "Herre, vi har kommit att tänka på vad den där villoläraren sade, medan han ännu levde: Efter tre dagar skall jag uppstå. 64 Ge därför befallning om att graven blir säkert stängd fram till tredje dagen, så att hans lärjungar inte kommer och stjäl hans kropp och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första." 65 Pilatus sade till dem: "Här har ni vaktstyrkan. Gå och bevaka graven så gott ni kan." 66 De gick och bevakade graven och förseglade stenen. De satte också ut vakten.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln