Book of Common Prayer
Psalm 25[a]
Bön om Guds nåd och ledning
1 Av David.
Till dig, Herre, lyfter jag min själ.
2 Min Gud, på dig förtröstar jag.
Låt mig inte komma på skam,
låt inte mina fiender jubla över mig.
3 Nej, ingen kommer på skam som hoppas på dig.
På skam kommer de som utan orsak handlar svekfullt.
4 Herre, visa mig dina vägar,
lär mig dina stigar.
5 Led mig i din sanning och lär mig,
ty du är min frälsnings Gud.
På dig hoppas jag alltid.
6 Tänk, Herre, på din barmhärtighet och din nåd,
ty de är av evighet.
7 Tänk inte på min ungdoms synder
och på mina överträdelser,
utan tänk på mig efter din nåd,
för din godhets skull, Herre.
8 Herren är god och rättfärdig,
därför undervisar han syndare om vägen.
9 Han leder de ödmjuka rätt,
han lär de ödmjuka sin väg.
10 Alla Herrens vägar är nåd och sanning
för dem som håller hans förbund och vittnesbörd.
11 För ditt namns skull, Herre,
förlåt min missgärning, ty den är stor.
12 Den som fruktar Herren
får undervisning av honom om den väg han skall välja.
13 Hans själ skall bo i det goda,
och hans efterkommande skall ärva landet.
14 Herren umgås förtroligt med dem som fruktar honom,
sitt förbund gör han känt för dem.
15 Mina ögon ser alltid upp till Herren,
ty han drar mina fötter ur nätet.
16 Vänd dig till mig och var mig nådig,
ty jag är ensam och betryckt.
17 Mitt hjärtas ångest är stor,
för mig ut ur min nöd!
18 Se till mitt lidande och min möda,
förlåt mig alla mina synder.
19 Se, hur många mina fiender har blivit,
hur de hatar mig med våldsamt hat.
20 Bevara min själ och rädda mig,
låt mig inte komma på skam,
ty jag flyr till dig.
21 Låt oskuld och ärlighet bevara mig,
ty jag hoppas på dig.
22 Gud, befria Israel, ur all dess nöd.
Psalm 9[a]
Tacksägelse för seger över fiender
1 För sångmästaren, till mutlabbén.[b] En psalm av David.
2 Jag vill tacka Herren av hela mitt hjärta,
jag vill förkunna alla dina under.
3 Jag vill vara glad och jubla i dig,
jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste.
4 Ty mina fiender viker tillbaka,
de faller och går under inför ditt ansikte.
5 Du har hävdat min rätt och fört min talan,
du sitter på din tron som en rättfärdig domare.
6 Du har straffat hednafolk
och förgjort ogudaktiga,
deras namn har du utplånat för evigt.
7 Fienderna är borta, utrotade för alltid.
Deras städer har du omstörtat,
minnet av dem har du utplånat.
8 Herren regerar i evighet,
sin tron har han gjort till ett domarsäte.
9 Han skall döma världen med rättfärdighet,
skipa rätt bland folken med rättvisa.
10 Herren är en borg för den förtryckte,
en borg i nödens tider.
11 De som känner ditt namn förtröstar på dig,
ty du överger inte dem som söker dig, Herre.
12 Lovsjung Herren som bor i Sion,
förkunna hans gärningar bland folken.
13 Ty han som hämnas blodsutgjutelser kommer ihåg dem,
han glömmer ej de betrycktas klagorop.
14 Var mig nådig, Herre.
Se hur jag plågas av dem som hatar mig,
du som lyfter mig upp från dödens portar,
15 för att jag skall förkunna allt ditt lov
och i dottern Sions portar jubla över din frälsning.
16 Hednafolk har sjunkit ner
i den grav de grävde,
i det nät de lade ut har deras fot blivit fångad.
17 Herren har gjort sig känd,
han har hållit dom.
Den ogudaktige blir snärjd i sina egna gärningar.
Higgajón[c]. Sela.
18 De ogudaktiga skall vika tillbaka ner i dödsriket,
alla hednafolk som glömmer Gud.
19 Men den fattige skall inte bli glömd för alltid,
de betrycktas hopp skall ej bli om intet för evigt.
20 Stå upp, Herre, låt inte människor få makten,
låt hednafolken bli dömda inför ditt ansikte.
21 Låt fruktan komma över dem, Herre,
låt hednafolken förstå att de endast är människor. Sela.
Psalm 15
Herrens krav på rättfärdighet
1 En psalm av David.
Herre, vem får vistas i ditt tält,
vem får bo på ditt heliga berg?
2 Den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt,
den som talar sanning av hjärtat,
3 den som inte baktalar med sin tunga,
inte handlar illa mot sin nästa
och inte vanärar sin granne,
4 den som föraktar den förkastlige
men ärar dem som fruktar Herren,
den som inte bryter sin ed
om än det blir till egen skada,
5 den som inte driver ocker med sina pengar
och inte tar mutor för att fälla den oskyldige.
Den som handlar så skall aldrig vackla.
Josua sänder spejare till Jeriko
2 Josua, Nuns son, sände i hemlighet ut två spejare från Sittim och sade: "Gå och undersök landet och särskilt Jeriko." De gav sig i väg och kom in i ett hus, där en sköka vid namn Rahab bodde, och där lade de sig att vila. 2 Men för kungen i Jeriko berättade man: "I natt har några israelitiska män kommit hit för att bespeja landet." 3 Då sände kungen i Jeriko bud till Rahab och sade: "Lämna ut de män som har kommit till dig och tagit in i ditt hus, de har kommit hit för att bespeja hela landet."
4 Men kvinnan tog de båda männen och gömde dem. Sedan sade hon: "Ja, männen kom till mig, men jag visste inte varifrån de kom. 5 Och när porten skulle stängas sedan det hade blivit mörkt, gick männen ut, och jag vet inte vart de tog vägen. Skynda efter dem, så får ni nog tag i dem." 6 Men hon hade fört dem upp på taket och gömt dem under linstjälkar, som hon hade utbredda på taket. 7 Männen skyndade efter dem på vägen till Jordan mot vadställena. Och så snart förföljarna hade gett sig av, stängdes stadsporten.
8 Men innan spejarna hade lagt sig, gick hon upp till dem på taket 9 och sade: "Jag vet att Herren har gett er detta land och att en skräck för er har fallit över oss, ja, att alla landets invånare bävar för er. 10 Vi har hört hur Herren lät vattnet i Röda havet torka ut framför er, när ni drog ut ur Egypten, och vad ni gjorde med Sichon och Og, amoreernas båda kungar på andra sidan Jordan, hur ni gav dem till spillo. 11 När vi hörde detta blev våra hjärtan förskräckta, och nu har ingen mod att stå er emot. Ty Herren, er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden. 12 Lova mig därför med ed vid Herren att eftersom jag har visat barmhärtighet mot er, skall också ni visa barmhärtighet mot min fars hus. Ge mig ett säkert tecken på det, 13 och låt min far och min mor, mina bröder och mina systrar leva, liksom alla som tillhör dem, och rädda oss från döden."
14 Männen sade till henne: "Med vårt eget liv svarar vi för ert, bara ni inte förråder vårt ärende. När Herren ger oss landet, skall vi visa nåd och trofasthet mot dig."
En utvald rest ur Israel skall frälsas
11 Jag frågar nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. 2 Gud har inte förskjutit sitt folk, som han tidigare har känt som sitt. Eller vet ni inte, vad Skriften säger där den talar om Elia, hur han vänder sig till Gud och anklagar Israel: 3 Herre, dina profeter har de dödat, och dina altaren har de rivit ner. Jag ensam är kvar, och mig vill de döda.[a] 4 Men vad svarar Gud honom? Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen män som inte har böjt knä för Baal.[b] 5 På samma sätt finns det också i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd. 6 Men om det var av nåd, så var det inte på grund av gärningar, annars vore nåden inte längre nåd. 7 Vad följer då av detta? Jo, vad Israel strävar efter har det inte uppnått. De utvalda har nått det, men de andra har blivit förstockade. 8 Det står skrivet: Gud har gett dem en likgiltighetens ande, ögon som inte ser och öron som inte hör, och detta ända till denna dag.[c] 9 Och David säger: Må deras bord bli en snara och ett nät, en fälla och ett straff för dem.[d] 10 Må deras ögon bli förmörkade, så att de inte ser, och böj deras rygg för alltid.
Israels fall till frälsning för hedningarna
11 Jag frågar nu: Inte har de väl snubblat för att de skulle falla? Visst inte. Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund. 12 Och om deras fall har varit till rikedom för världen och deras fåtal varit till rikedom för hedningarna, hur mycket mer skall då inte deras fulla antal[e] vara det?
Liknelsen om de tio jungfrurna
25 Då skall himmelriket liknas vid tio jungfrur som tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. 2 Fem av dem var oförståndiga och fem var förståndiga. 3 De oförståndiga tog sina lampor men tog ingen olja med sig. 4 De förståndiga tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. 5 Då nu brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och somnade. 6 Vid midnatt hördes ett rop: Se, brudgummen kommer! Gå ut och möt honom. 7 Då vaknade alla jungfrurna och gjorde i ordning sina lampor. 8 De oförståndiga sade till de förståndiga: Ge oss av er olja! Våra lampor slocknar. 9 De förståndiga svarade: Den räcker kanske inte både för oss och för er. Gå i stället till dem som säljer och köp. 10 Men när de hade gått för att köpa kom brudgummen. Och de som stod färdiga gick med honom in till bröllopsfesten, och dörren stängdes. 11 Sedan kom de andra jungfrurna tillbaka och sade: Herre, Herre, öppna för oss! 12 Men han svarade: Amen säger jag er: Jag känner er inte. 13 Vaka därför, ty ni vet inte vilken dag eller timme han kommer.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln