Book of Common Prayer
Psalm 137
Vid Babels floder
1 Vid Babels floder
där satt vi och grät,
när vi tänkte på Sion.
2 I pilträden som fanns där
hängde vi upp våra harpor.
3 Ty de som höll oss fångna bad oss sjunga.
De som plågade oss bad oss vara glada:
"Sjung för oss en av Sions sånger!"
4 Hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång
i främmande land?
5 Om jag glömmer dig, Jerusalem,
må min högra hand glömma att spela.[a]
6 Min tunga må fastna i gommen
om jag inte tänker på dig,
om jag inte låter Jerusalem
vara min högsta glädje.
7 Herre, kom ihåg Edoms barn på Jerusalems dag,
hur de ropade: "Riv ner, riv ner
ända till grunden!"
8 Du Babels dotter, dömd till undergång,
salig är den som får vedergälla dig
för allt vad du har gjort oss.
9 Salig är den som griper dina späda barn
och krossar dem mot klippan.
Psalm 144
Bön om räddning och välsignelse
1 Av David.
Lovad vare Herren, min klippa,
han som lärde mina armar att kriga,
mina händer att strida,
2 min nåds Gud och min borg,
mitt värn och min räddare,
min sköld och min tillflykt,
han som lägger mitt folk under mig.
3 Herre, vad är en människa, att du bryr dig om henne,
en människoson, att du tänker på honom?
4 En människa är som en vindfläkt,
hennes dagar som en försvinnande skugga.
5 Herre, sänk din himmel och stig ner,
rör vid bergen, så att de ryker.
6 Låt blixtar ljunga och skingra dem,
skjut dina pilar och förvirra dem!
7 Räck ut dina händer från höjden,
fräls mig och rädda mig
ur de stora vattnen,
ur främlingarnas hand.
8 Deras mun talar lögn
och deras högra hand är en falskhetens hand.
9 Gud, en ny sång vill jag sjunga till dig,
till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig,
10 du som ger seger åt kungarna,
du som befriar din tjänare David
från det onda svärdet.
11 Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand.
Deras mun talar lögn
och deras högra hand är en falskhetens hand.
12 När våra söner står i sin ungdom
som högväxta plantor
och våra döttrar som hörnpelare,
uthuggna för palats,
13 när våra lador är fyllda
med förråd på förråd
och våra får förökar sig tusenfalt,
ja, tiotusenfalt på våra utmarker,
14 när våra oxar går med full last,
när ingen rämna har brutits i muren
och ingen tvingas dra ut som fånge,
när inget klagorop hörs på våra gator -
15 saligt är det folk som har det så,
ja, saligt är det folk som har Herren till sin Gud.
Psalm 104
Herrens storhet
1 Lova Herren, min själ!
Herre, min Gud, du är hög och stor,
i majestät och härlighet är du klädd.
2 Insvept i ljus som i en mantel,
spänner du ut himlen som ett tält.
3 Du timrar på vattnen dina salar,
molnen gör du till din vagn,
du far på vindens vingar.
4 Du gör vindar till dina sändebud,
eldslågor till dina tjänare.
5 Du grundade jorden på dess fästen,
så att den ej vacklar till evig tid.
6 Med djupet täckte du den som med en klädnad,
upp över bergen stod vattnen.
7 Vid din tillrättavisning flydde de,
för ljudet av ditt dunder tog de till flykten.
8 Berg höjde sig och dalar sänkte sig
på den plats du hade bestämt för dem.
9 En gräns satte du som vattnen ej fick överskrida.
Aldrig mer kommer de att övertäcka jorden.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna,
mellan bergen tog de sin väg.
11 De vattnar alla markens djur,
vildåsnorna släcker där sin törst.
12 Vid dem bor himlens fåglar,
från trädens grenar höjer de sin röst.
13 Du vattnar bergen från dina salar,
jorden mättas av den frukt du skapar.
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren
och örter till människans tjänst.
Så låter du bröd komma från jorden
15 och vin som gläder människans hjärta.
Du gör hennes ansikte glänsande av olja,
och brödet styrker hennes hjärta.
16 Herrens träd blir mättade,
Libanons cedrar, som han planterat.
17 Fåglarna bygger där sina nästen,
hägern har sitt bo i cypresserna.
18 Stenbockarna har fått de höga bergen,
klipporna är en tillflykt för klippgrävlingarna.
19 Du gjorde månen till att bestämma tider,
solen vet stunden då den skall gå ner.
20 Du sänder mörker och det blir natt,
då kommer alla skogens djur i rörelse.
21 De unga lejonen ryter efter rov
och begär sin föda av Gud.
22 Solen går upp, då drar de sig tillbaka
och lägger sig ner i sina hålor.
23 Människan går ut till sin gärning
och arbetar till dess att kvällen kommer.
24 Hur många är inte dina verk, Herre!
Med vishet har du gjort dem alla,
jorden är full av vad du har skapat.
25 Där är havet, det stora och vida,
där är ett oräkneligt vimmel av levande varelser,
både stora och små.
26 Där går skeppen,
där leker Leviatan som du har skapat.
27 Alla väntar de på dig
att du skall ge dem mat i rätt tid.
28 Du ger dem och de samlar in,
du öppnar din hand och de mättas av goda gåvor.
29 Du döljer ditt ansikte och de blir förskräckta,
du tar bort deras ande och de dör
och vänder åter till stoft.
30 Du sänder din Ande, då skapas de
och du förnyar jordens ansikte.
31 Må Herrens härlighet vara i evighet!
Må Herren glädja sig över sina verk.
32 Han ser på jorden och den bävar,
han rör vid bergen och de ryker.
33 Jag vill sjunga för Herren
så länge jag lever,
jag vill lovsjunga min Gud
så länge jag är till.
34 Må mina tankar behaga honom,
jag vill glädja mig i Herren.
35 Må syndare försvinna från jorden
och inga ogudaktiga mer vara till.
Lova Herren, min själ!
Halleluja!
12 Bileam svarade Balak: "Sade jag inte till sändebuden som du skickade till mig: 13 Även om Balak skulle ge mig så mycket silver och guld som hans palats rymmer, kan jag ändå inte överträda Herrens befallning av egen vilja i vare sig gott eller ont. Vad Herren säger, det måste jag tala.
Bileams fjärde profetia
14 Se, jag går nu hem till mitt folk. Kom, jag vill varna dig för vad detta folk kommer att göra mot ditt folk i kommande dagar." 15 Och han framförde detta budskap:
"Så säger Bileam, Beors son,
så säger mannen med det slutna ögat,[a]
16 så säger han som hör Guds ord
och har kunskap från den Högste.
Han skådar syner från den Allsmäktige,
när han faller ner,
och får sina ögon öppnade.
17 Jag ser honom, men inte nu,
jag skådar honom, men inte nära.
En stjärna träder fram ur Jakob,
en spira höjer sig ur Israel.
Den krossar Moabs tinningar
och slår ner alla söner till Set.
18 Han skall få till besittning
Edom och Seir, sina fiender.
Ja, Israel skall göra mäktiga ting.
19 Ur Jakob skall en härskare komma,
och de överlevande skall han utrota ur staden."
20 Han fick se Amalek. Då framförde han detta budskap:
"Den förste bland hednafolken är Amalek,
men slutet för honom blir undergång."
21 Han fick se keniterna. Då framförde han detta budskap:
"Säker är din boning,
lagt på klippan är ditt näste.
22 Likväl skall Kain utrotas,
när Assur för dig bort i fångenskap."
23 Och han framförde detta budskap:
"O, vem kan bli vid liv,
när Gud låter detta ske?
24 Skepp skall komma från kitteernas kust,
de skall kuva Assur och kuva Eber.
Men också de skall drabbas av undergång."
25 Sedan stod Bileam upp och vände tillbaka hem. Också Balak for sin väg.
Hoppet om den kommande härligheten
18 Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår. 19 Ty skapelsen väntar ivrigt på att Guds barn skall uppenbaras.[a] 20 Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om 21 att också skapelsen skall befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. 22 Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. 23 Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt,[b] också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. 24 Ty i hoppet är vi frälsta, men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på något som han redan ser? 25 Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt.
De dödas uppståndelse
23 Samma dag kom det fram några sadduceer till Jesus - de påstår att det inte finns någon uppståndelse - och frågade honom: 24 "Mästare, Mose har sagt: Om någon dör barnlös, skall hans bror gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror. [a] 25 Nu fanns det bland oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn, lämnade han sin hustru efter sig åt sin bror. 26 På samma sätt gick det med den andre och den tredje och till slut med alla sju. 27 Sist av alla dog hustrun. 28 Vem av de sju skall hon vara hustru till vid uppståndelsen? Alla var ju gifta med henne."
29 Jesus svarade dem: "Ni tar fel och förstår varken Skriften eller Guds makt. 30 Ty vid uppståndelsen gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. 31 Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst vad Gud har sagt till er: 32 Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud?[b] Han är inte en Gud för döda utan för levande." 33 När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.
Det viktigaste budet
34 Fariseerna hörde att Jesus hade gjort sadduceerna svarslösa och samlades kring honom. 35 En av dem, en laglärd, ville sätta honom på prov och frågade: 36 "Mästare, vilket är det största budet i lagen?" 37 Han svarade: "Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. [c] 38 Detta är det största och främsta budet. 39 Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. [d] 40 På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna."[e]
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln