Book of Common Prayer
Klagan i en tid av nationell kris
83 En sång, en psalm av Asaf.
2 Gud, var inte tyst,
tig inte, var inte stilla.
3 Se hur dina fiender larmar
och de som hatar dig sticker upp sina huvuden!
4 De gör upp onda planer mot ditt folk.
De sammansvärjer sig mot dem som du beskyddar.
5 ”Kom,” säger de, ”låt oss utplåna detta folk,
så att ingen längre kommer ihåg Israels namn.”
6 De är fullkomligt överens om det,
och de har ingått ett förbund mot dig,
7 Edoms boningar, ismaeliter,
Moab och hagaréer,
8 Geval, Ammon, Amalek,
filistéernas land och Tyros invånare.
9 Också Assyrien har förenat sig med dem
och lånat ut sin styrka åt Lots ättlingar. Séla
10 Gör med dem som du gjorde med Midjan,
och med Sisera och Javin vid Kishonbäcken,
11 dem som utplånades i En-Dor
och som blev till gödsel på marken.
12 Låt det gå deras mäktiga som Orev och Seev
och alla deras furstar som Sevach och Salmunna,
13 som sa: ”Låt oss inta Guds betesmarker!”
14 Min Gud, låt dem bli som virvlande ogräsfrö[a],
som agnar för vinden.
15 Så som elden bränner ner skog
och lågor svedjer berg,
16 jaga bort dem med din storm
och förskräck dem med ditt oväder.
17 Låt deras ansikten täckas av skam,
så att de söker ditt namn, Herre.
18 Låt dem skämmas och bli förskräckta,
låt dem komma på skam och förgås.
19 Låt dem inse att du, vars namn är Herren,
är den Högste över hela jorden.
Andra boken
(42—72)
Klagopsalm, längtan efter Gud.[a]
42 För körledaren. Maskil[b]. Av Korachs ättlingar[c].
2 Som hjorten längtar efter vattenbäckar,
så längtar jag efter dig, min Gud.
3 Jag törstar efter Gud, den levande Guden.
När får jag komma och träda fram inför Gud?
4 Mina tårar är min mat dag och natt,
när man hela tiden frågar mig: ”Var är din Gud?”
5 Mina minnen kommer,
och jag utgjuter min själ.
Jag gick i folkhopen,
ledde processionen till Guds hus,
med glädjerop och tacksägelse i högtidsskaran.
6 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud!
7 Ändå är jag nedstämd, min Gud,
och därför tänker jag på dig,
i Jordans land och på Hermons höjder,
på Misars berg.
8 Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall.
Alla dina vågor och bränningar slår över mig.
9 Herren sänder om dagen sin nåd,
och om natten är hans lovsång hos mig,
en bön till den levande Guden.
10 Jag säger till Gud, min klippa:
”Varför har du övergett mig?
Varför måste jag gå sörjande,
förtryckt av fienden?”
11 Det är som om mina ben krossas
när mina fiender hånar mig,
när de ständigt frågar mig: ”Var är din Gud?”
12 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud!
Fortsättning på föregående psalm
43 Gud, skaffa mig rätt,
försvara min sak mot ett hjärtlöst folk,
rädda mig från svekfulla och onda människor.
2 Du, Gud, är min fästning.
Varför har du förkastat mig?
Varför måste jag gå sörjande, förtryckt av fienden?
3 Sänd ditt ljus och din sanning!
Låt dem leda mig till ditt heliga berg, till din boning.
4 Jag vill gå till Guds altare,
till Gud, min glädje och fröjd.
Med min harpa vill jag prisa dig, Gud, min Gud.
5 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud.
Bön om folkets återupprättelse
85 För körledaren. Av Korachs ättlingar, en psalm.
2 Herre, du har visat välvilja mot ditt land.
Du har upprättat Jakobs lycka.
3 Du lyfte av ditt folks skuld
och förlät dem deras synd. Séla
4 Du drog tillbaka ditt raseri
och släckte din vredes glöd.
5 Återupprätta oss, Gud, du vår räddare,
lägg bort ditt missnöje med oss.
6 Ska du alltid vara vred på oss?
Ska din vrede sträcka sig även till kommande generationer?
7 Vill du inte göra oss levande igen,
så att ditt folk kan glädja sig i dig?
8 Herre, visa oss din nåd
och ge oss din frälsning.
9 Jag vill höra vad Gud säger.
Herren talar frid till sitt folk, till sina fromma,
men må de inte återvända till dårskap.
10 Hans frälsning är verkligen nära dem som fruktar honom,
för att hans härlighet ska bo i vårt land.
11 Nåd och trofasthet ska mötas
och rättfärdighet och frid kyssas.
12 Sanningen ska spira upp ur jorden
och rättfärdigheten blicka ner från himlen.
13 Herren själv ska ge allt gott,
och vårt land ska ge sin skörd.
14 Rättfärdigheten ska gå före honom
och bana väg för hans steg.
Förtröstan på Herren i stor nöd
86 En bön av David.
Hör mig, Herre, svara mig,
för jag är fattig och hjälplös.
2 Bevara mitt liv, för jag är from.
Rädda din tjänare, som litar på dig, min Gud.
3 Var nådig mot mig, Herre,
för jag ropar till dig dagen lång.
4 Gör din tjänare glad, Herre,
för jag sätter mitt hopp till dig.
5 Herre, du är god, och villig att förlåta.
Du är nådig mot alla som ropar till dig.
6 Hör min bön, Herre!
Lyssna till min vädjan!
7 Jag ropar till dig i nödens tid,
och du svarar mig.
8 Ingen bland gudarna är lik dig, Herre,
och inga gärningar är som dina.
9 Alla folk, som du har skapat,
ska komma och böja sig inför dig, Herre,
och ära ditt namn.
10 För du är stor och mäktig och gör under.
Bara du är Gud!
11 Lär mig, Herre, din väg.
Jag vill vandra i din sanning.
Hjälp mig att helhjärtat vörda ditt namn.
12 Jag vill prisa dig, Herre, min Gud,
av hela mitt hjärta.
Jag vill ära ditt namn i evighet,
13 för din nåd mot mig är stor.
Du har räddat mig ur dödsrikets djup.
14 Gud, arroganta människor har rest sig mot mig.
En skara våldsmän är ute efter mitt liv,
och de bryr sig inte om dig.
15 Men du är barmhärtig och nådig, Herre Gud,
sen till vrede och stor i nåd och trofasthet.
16 Vänd dig till mig och var nådig mot mig!
Styrk din tjänare och rädda din tjänarinnas son.
17 Ge mig ett tecken på din godhet,
så att de som hatar mig får se det och skämmas,
eftersom du, Herre, har hjälpt mig och tröstat mig.
Jakobs hela familj flyttar till Egypten
46 Israel gav sig alltså iväg med alla sina tillhörigheter. När han kom till Beer Sheva offrade han slaktoffer till sin far Isaks Gud. 2 Under natten talade Gud i en syn till Israel. ”Jakob! Jakob!” sa han. ”Ja, här är jag”, svarade Jakob. 3 ”Jag är Gud”, sa Gud, ”din fars Gud. Var inte rädd för att resa ned till Egypten, för jag ska göra dig till ett stort folk där. 4 Jag ska följa dig till Egypten, och jag ska föra dig tillbaka därifrån. Josefs hand kommer att sluta dina ögon.”
5 Då lämnade Jakob Beer Sheva. Israels söner tog med sig sin far Jakob, tillsammans med sina barn och hustrur, och de reste med de vagnar som farao hade skickat för att hämta dem.
6 De tog med sig sina djur och alla de ägodelar som de samlat i Kanaans land, och så kom Jakob och hela hans familj till Egypten. 7 Jakob tog med sig alla sina barn, söner och döttrar, sonsöner och sondöttrar, hela sin släkt.
28 Jakob sände Juda i förväg till Josef för att hitta fram till Goshen. När de kom till Goshen, 29 gjorde Josef sig beredd med sin vagn och mötte dem där. Så snart han fick se sin far kastade han sig i hans famn. De kramade om varandra och grät länge.
30 Sedan sa Israel till Josef: ”Nu är jag beredd att dö, för jag har sett dig igen och vet att du lever.”
31 Josef sa sedan till sina bröder och till hela sin fars familj: ”Jag ska gå och berätta för farao att mina bröder och hela min fars familj har kommit hit till mig från Kanaans land 32 och att ni är herdar och att ni har fört med er era hjordar och allt ni äger. 33 När sedan farao kallar på er och frågar er om ert yrke, 34 så ska ni säga till honom: ’Vi, dina tjänare, har varit herdar ända sedan ungdomen, vi liksom våra förfäder.’ När han hör detta, kommer han att låta er bo här i Goshens land.” Herdar var nämligen avskydda av egypterna.
Paulus vägrar att ta emot lön
9 Är jag inte fri? Är jag inte en apostel? Har jag inte sett Jesus, vår Herre?[a] Är inte ni resultatet av det arbete jag har utfört för Herren? 2 Om jag inte är en apostel för andra, så är jag i alla fall det för er. Ni är ju beviset på mitt apostoliska uppdrag från Herren. 3 Det här är mitt försvar mot dem som kritiserar mig:
4 Har vi inte rätt till mat och dryck? 5 Har inte vi samma rätt att ta med oss en troende hustru som de andra apostlarna och Herrens egna bröder och Kefas[b]? 6 Är det bara Barnabas och jag som måste arbeta för att försörja oss själva? 7 Om någon blir soldat, har han då inte rätt till lön? Om någon anlägger en vingård, äter han inte då av vindruvorna? Om någon vaktar en fårhjord, får han då inte dricka av mjölken?
8 Är det här bara något folk säger? Säger inte lagen detsamma? 9 I Moses lag står det ju: ”Du ska inte binda ihop munnen på en oxe som tröskar.”[c] Var det bara oxarna som Gud tänkte på? 10 Nej, han sa det naturligtvis med tanke på oss. Det var för vår skull som det skrevs att den som plöjer och den som tröskar ska göra det i hopp om att få del av skörden.
11 Vi har sått ett andligt utsäde hos er. Är det då för mycket begärt att vi får skörda lite av ert materiella goda? 12 Om andra har rätt att få något av er, har väl vi en ännu större rätt? Men vi har aldrig utnyttjat denna rätt, utan har försökt klara oss själva så gott vi kan, så att inget skulle bli till hinder för evangeliet om Kristus.
13 Ni vet väl också att de som arbetar i templet får sin mat från templet, och att de som tjänstgör vid altaret får sin del av det som offras på altaret?[d] 14 På samma sätt har Herren bestämt att de som förkunnar evangelium ska bli försörjda genom sitt arbete. 15 Men jag har aldrig använt mig av någon av dessa förmåner. Och jag skriver inte för att kräva något av er nu. Nej, jag skulle hellre dö än låta någon ta denna stolthet ifrån mig.
Jesus ger mat åt mer än 5 000 personer
(Matt 14:13-21; Luk 9:10-17; Joh 6:1-13)
30 Apostlarna samlades nu hos Jesus och rapporterade allt de hade gjort och undervisat om. 31 Men eftersom det var så mycket folk som kom och gick att de inte ens fick tid att äta, sa Jesus: ”Kom så drar vi oss undan till en öde plats där ni kan vila er lite.” 32 Och så åkte de iväg i en båt till en öde plats för att vara för sig själva.
33 Men många såg att de åkte iväg och skyndade dit till fots från alla städer och mötte dem när de kom dit. 34 Och när Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem, för de var som får utan herde. Då undervisade han dem länge.
35 Fram emot kvällen kom hans lärjungar till honom och sa: ”Det här är ödemark, och det är redan sent. 36 Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa sig mat, så att de har något att äta.”
37 Men Jesus sa: ”Ge dem mat, ni själva!”
”Hur då?” frågade hans lärjungar. ”Det skulle ju kosta tvåhundra denarer[a] att köpa mat till allihop.”
38 ”Hur mycket mat har ni?” frågade han. ”Gå och ta reda på det.”
När de kom tillbaka rapporterade de att det fanns fem bröd och två fiskar. 39 Jesus bad dem då att säga till människorna att sätta sig ner i grupper där det fanns grönt gräs. 40 De satte sig i grupper på hundra eller femtio personer.
41 Han tog sedan de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav lärjungarna, för att de skulle ge det vidare till folket. Han delade också de två fiskarna så att alla fick. 42 Alla åt och blev mätta, 43 och efteråt samlade man upp tolv fulla korgar med bröd och fisk. 44 Det var 5 000 män som hade ätit.
Jesus går på vattnet
(Matt 14:22-33; Joh 6:16-21)
45 Genast efter detta bad Jesus sina lärjungar att sätta sig i båten och åka i förväg till Betsaida på andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket kom därifrån. 46 Och sedan han fått iväg folket, gick han upp på ett berg för att be.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.