Book of Common Prayer
Psalm 63
Längtan efter Gud och förtröstan på honom
1 En psalm av David när han var i Juda öken.
2 Gud, du är min Gud,
tidigt om morgonen söker jag dig.
Min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig
i ett torrt land som försmäktar utan vatten.
3 Jag söker dig i helgedomen
för att se din makt och härlighet.
4 Ty din nåd är bättre än liv,
mina läppar skall prisa dig.
5 Jag skall lova dig så länge jag lever,
i ditt namn skall jag lyfta mina händer.
6 Min själ blir mättad av utsökta rätter.
Med jublande läppar lovsjunger min mun,
7 när jag kommer ihåg dig på min bädd
och tänker på dig under nattens timmar.
8 Ty du är min hjälp,
under dina vingars skugga jublar jag.
9 Min själ håller sig till dig,
din högra hand uppehåller mig.
10 Men dessa som står efter mitt liv
och vill förgöra det,
de skall fara ner i jordens djup.
11 De skall överlämnas åt svärdet,
de skall bli schakalers byte.
12 Men kungen skall glädja sig i Gud.
Var och en som svär vid honom skall prisa sig lycklig,
ty de lögnaktigas mun skall bli tillstoppad.
Psalm 98
Jubel över Herrens makt och frälsning
1 En psalm.
Sjung för Herren en ny sång,
ty han har gjort under.
Han har vunnit seger med sin högra hand
och med sin heliga arm.
2 Herren har gjort sin frälsning känd,
han har uppenbarat sin rättfärdighet
för hednafolkens ögon.
3 Han har tänkt på sin nåd och trofasthet
mot Israels hus,
hela jorden har sett vår Guds frälsning.
4 Höj jubel till Herren, alla länder!
Brist ut i glädjerop och lovsjung!
5 Lovsjung Herren med harpa,
med harpa och med lovsångs ljud!
6 Blås i trumpeter och horn,
höj jubelrop inför konungen, Herren!
7 Må havet brusa och allt som fyller det,
världen och de som bor i den.
8 Må strömmarna klappa i händerna
och bergen jubla med varandra
9 inför Herren, ty han kommer
för att döma jorden.
Han skall döma världen med rättfärdighet
och folken med rättvisa.
Psalm 103
Lovprisning till Herren för hans godhet
1 Av David.
Lova Herren, min själ,
ja, hela mitt inre skall prisa hans heliga namn!
2 Lova Herren, min själ,
och glöm inte alla hans välgärningar,
3 han som förlåter dig alla dina synder
och botar alla dina sjukdomar,
4 han som återlöser ditt liv från förgängelsen
och kröner dig med nåd och barmhärtighet,
5 han som mättar ditt begär med sitt goda,
så att du blir ung på nytt som en örn.
6 Herren handlar rättfärdigt
och skaffar rätt åt alla förtryckta.
7 Han lät Mose veta sina vägar,
Israels barn sina gärningar.
8 Barmhärtig och nådig är Herren,
sen till vrede och stor i nåd.
9 Han går inte ständigt till rätta
och vredgas inte för evigt.
10 Han handlar inte med oss efter våra synder
och lönar oss inte efter våra missgärningar.
11 Ty så hög som himlen är över jorden,
så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom.
12 Så långt som öster är från väster
låter han våra överträdelser vara från oss.
13 Som en far förbarmar sig över barnen,
så förbarmar sig Herren över dem som fruktar honom.
14 Ty han vet hur vi är skapade,
han tänker på att vi är stoft.
15 En människas dagar är som gräset,
hon blomstrar som markens blommor.
16 Vinden drar fram över dem
och de är borta,
deras plats känner dem inte längre.
17 Men Herrens nåd varar från evighet till evighet
över dem som fruktar honom
och hans rättfärdighet intill barnbarn,
18 när man håller hans förbund
och tänker på hans befallningar och följer dem.
19 Herren har ställt sin tron i himlen,
hans konungavälde omfattar allt.
20 Lova Herren, ni hans änglar,
ni starka hjältar som utför hans befallning,
så snart ni hör ljudet av hans befallning.
21 Lova Herren, ni alla hans härskaror,
ni hans tjänare som uträttar hans vilja.
22 Lova Herren, ni alla hans verk,
överallt där hans välde är.
Min själ, lova Herren!
2 Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld. 3 Han färdades från lägerplats till lägerplats, från Negev ända till Betel, till den plats där hans tält tidigare hade stått mellan Betel och Ai 4 och där han förra gången hade rest ett altare. Där åkallade Abram Herrens namn.
Abram och Lot
5 Lot, som följde med Abram, hade också får och nötboskap och tält, 6 och landet kunde inte livnära dem där de bodde i samma område. De hade så mycket boskap att de inte kunde bo tillsammans, 7 och det uppstod tvister mellan Abrams och Lots herdar. Dessutom bodde kananeerna och perisseerna i landet vid den tiden. 8 Då sade Abram till Lot: "Inte skall det vara någon tvist mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju bröder. 9 Ligger inte hela landet öppet för dig? Skilj dig från mig. Vill du åt vänster så går jag åt höger, och vill du åt höger så går jag åt vänster." 10 Lot lyfte blicken och såg hela Jordanslätten, som överallt var vattenrik. Innan Herren fördärvade Sodom och Gomorra var den nämligen som en Herrens lustgård, som Egyptens land, ända till Soar. 11 Och Lot utvalde åt sig hela Jordanslätten. Han bröt upp och drog österut, och de skildes från varandra. 12 Abram bodde kvar i Kanaans land och Lot bodde i städerna på slätten och drog med sina tält ända in mot Sodom. 13 Men männen i Sodom var onda och mycket syndiga inför Herren.
Abram flyttar till Hebron
14 Herren sade till Abram sedan Lot hade skilt sig från honom: "Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, öster och väster. 15 Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid. 16 Och jag skall låta dem bli som stoftet på jorden. Om någon kan räkna stoftet på jorden skall också dina efterkommande kunna räknas. 17 Bryt upp och drag igenom landet i hela dess längd och bredd, ty åt dig skall jag ge det." 18 Abram flyttade då med sina tält och kom till Mamres terebintlund vid Hebron. Där bosatte han sig och byggde ett altare åt Herren.
Paulus möte med de ansedda i Jerusalem
2 Fjorton år senare for jag åter upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas. Också Titus tog jag med mig. 2 Jag for dit på grund av en uppenbarelse och lade fram - enskilt,[a] för de ansedda - det evangelium jag predikar bland hedningarna. Det var väl inte så att jag sprang eller hade sprungit förgäves? 3 Men inte ens min följeslagare Titus som är grek, blev tvingad att låta omskära sig. 4 Hade det berott på de falska bröder som smugit sig in, skulle han ha blivit tvungen till det. De hade nästlat sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. 5 Men inte ens ett ögonblick gav vi vika för dem och underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.
6 De som ansågs betyda något - hurdana de en gång varit gör ingen skillnad för mig, Gud ser inte till personen - mig ville dessa ansedda inte ålägga något mer.[b] 7 Tvärtom, de insåg att jag hade blivit betrodd med evangelium till de oomskurna liksom Petrus till de omskurna. 8 Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. 9 Och när Jakob, Kefas och Johannes, som ansågs vara pelarna, förstod vilken nåd jag hade fått, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på gemenskap. Vi skulle gå till hedningarna, de till de omskurna. 10 Bara en sak ville de, att vi skulle tänka på de fattiga,[c] och det har jag också vinnlagt mig om att göra.
Jesus botar en dövstum
31 Därefter lämnade han Tyrus område och tog vägen över Sidon och gick sedan genom Dekapolis område till Galileiska sjön. 32 Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad att han skulle lägga handen på honom. 33 Då tog han honom åt sidan, bort från folkskaran, stoppade fingrarna i hans öron, spottade och rörde vid hans tunga 34 och såg upp mot himlen, suckade och sade: "Effata!" - det betyder: Öppna dig! 35 Genast öppnades hans öron och hans tunga löstes, och han talade tydligt och klart. 36 Jesus förbjöd dem att tala om detta för någon, men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare var de att göra det känt. 37 Och folk blev utom sig av häpnad och sade: "Allt han har gjort är gott. De döva får han att höra och de stumma att tala."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln