Book of Common Prayer
Räddad från en säker död
1-2 Jag vill prisa dig, Herre, för du har räddat mig från mina fiender. Du vägrar att låta dem triumfera över mig.
3 Herre, min Gud, jag bad till dig, och du gjorde mig frisk.
4 Jag var mer död än levande. Ändå räddade du mig från en säker död och gav mig livet tillbaka.
5 Sjung era sånger för honom alla ni som fått uppleva hans nåd! Prisa hans heliga namn!
6 Hans vrede varar bara ett ögonblick, men hans nåd varar för livet! Gråten kan plåga oss om natten, men när morgonen gryr kommer glädjen.
7-8 När jag hade framgång sa jag till mig själv: Ingen kan hindra mig nu! Herren har visat mig sin nåd. Han har gjort mig lika stadig som ett berg! Men då vände du bort ditt ansikte från mig, och jag blev skräckslagen och greps av panik.
9 Jag ropade till dig, Herre! Jag bad och ropade:
10 Herre, vad vinner du genom att låta mig dö? Hur ska jag då kunna prisa dig inför alla mina vänner? Kan en död berätta för världen om din trofasthet?
11 Hör mig, Herre! Ge mig nåd, och hjälp mig!
12 Då förvandlade du min sorgesång till glädjedans! Ja, du tog av mig sorgdräkten och klädde mig i festkläder.
13 Då blev det lätt att sjunga lovsånger till Herren och jag vill inte tiga med vad du har gjort för mig. Herre, min Gud, jag vill tacka dig i evighet!
Befriad från synd och skuld
1-2 Vilken lycka för dem som fått sin skuld förlåten! Vilken glädje när synderna plånas ut! Vilken befrielse det blir för dem som har bekänt sina synder och fått dem utplånade av Gud.
3 Det fanns en period i mitt liv, när jag ville hålla det hemligt vilken syndare jag var. Men min oärlighet gjorde mig olycklig, och varje dag blev en missräkning.
4 Både dag och natt straffade du mig. Min livskraft torkade upp som vatten en varm sommardag.
5 Till slut bekände jag alla mina synder för dig. Jag ville inte längre tiga med allt orätt jag gjort. Jag sa för mig själv: Jag ska bekänna allt inför Herren.Och du förlät mig verkligen, och all min skuld försvann.
6 Därför ska alla som tror bekänna sina synder inför Gud, medan det ännu är tid att få förlåtelse. Då kommer domen inte att drabba dem.
7 Hos dig känner jag mig säker, och du tillåter inte att ångest och nöd griper tag i mig. Därför sjunger jag högt om din frälsning.
8 Du sa till mig: Jag vill undervisa dig och leda dig på den väg du ska gå. Jag ska ge dig råd och jag ska följa dig med min blick.
9 Var därför inte som hästar eller åsnor, som måste ha betsel i munnen för att hålla sig på vägen!
10 Många sorger drabbar ogudaktiga människor, men en bestående kärlek omger dem som litar på Herren.
11 Ni som tillhör Herren, var glada och jubla högt. Gud lyssnar till er. Sjung av glädje.
Längtan efter Gud
1-2 Som hjorten längtar efter friskt vatten, så längtar jag efter dig, min Gud.
3 Jag törstar efter dig, du den levande Guden. Var kan jag finna dig, vart ska jag gå för att tillbe dig?
4 Jag gråter dag och natt och ropar till dig om hjälp, och hela tiden frågar mina fiender hånfullt: Var är din Gud?
5-6 Fatta mod, min själ! Kom ihåg alla de gånger (hur skulle jag förresten kunna glömma dem!), när vi gick i procession till templet, och vi sjöng med glädje och prisade Herren. Varför är jag så deprimerad? Varför är jag så orolig och ledsen? Jag sätter mitt hopp till Gud! Jag ska åter tacka honom. Ja, än en gång ska jag få prisa honom för hans hjälp.
7 Ändå står jag här dyster och nere, men jag ska tänka på din godhet mot detta underbara land, där Jordan flyter fram och där bergen Hermon och Misar reser sig.
8 Hans svallande vågor slår över mig, och sorgefloderna sköljer över mig som dånande vattenfall.
9 Och ändå slösar Herren dag efter dag sin trofasta kärlek på mig. Under natten sjunger jag sånger och ber till honom, den Gud som ger mig liv.
10 Gud, min klippa! Jag ropar till dig: Varför har du övergett mig? Varför måste jag utstå dessa anfall från mina fiender?
11 Deras förolämpningar har brutit ner mig, när de gång efter gång hånat mig och frågat: Var är din Gud?
12 Men, min själ, tappa inte modet! Bli inte upprörd! Hoppas bara på Gud. Jag vet att jag på nytt ska få orsak att prisa honom för allt han gör. Han är min hjälp! Han är min Gud!(Fortsättning av föregående psalm)
43 Gud, försvara mig mot dessa hjärtlösa och svekfulla människors anklagelser för jag är oskyldig!
2 Du, o Gud, är min enda tillflykt. Varför har du ställt mig åt sidan? Varför måste jag känna av mina fienders förtryck?
3 Sänd ditt ljus och din sanning! Låt dem leda mig till ditt tempel på Sion, ditt heliga berg!
4 Där ska jag med jublande glädje gå till Guds altare och prisa honom. Med min harpa ska jag spela inför min Gud.
5 Min själ, varför är du så orolig och ledsen? Lita på Gud! Jag ska än en gång prisa honom för hans underbara hjälp. Han ska få mig att be igen, för han är min Gud!
9 På detta sätt fortsatte han i lugn takt söderut till Negev och rastade ofta.
10 Vid den tidpunkten blev det en svår hungersnöd i landet. Abram reste därför ner till Egypten för att bo där.
11-13 Men när han närmade sig Egyptens gräns, bad han sin fru Sarai att säga till alla att hon var hans syster! Du är mycket vacker, sa han till henne. När egyptierna ser dig kommer de att säga: 'Detta är hans hustru. Låt oss döda honom så att vi sedan kan få henne.' Men om du säger att du är min syster, kommer egyptierna att behandla mig väl för din skull och skona mitt liv!
14 Mycket riktigt, när de anlände till Egypten började alla att tala om Sarais skönhet.
15 När Farao, kungen i Egypten, hörde sina ämbetsmän förtjust berätta om henne lät han hämta henne till sitt harem.
16 Sedan gav Farao Abram många gåvor för hennes skull: får, oxar, åsnor, slavar av båda könen och kameler.
17 Men Herren sände en fruktansvärd plåga över Faraos familj på grund av Sarai.
18 Då kallade Farao på Abram och anklagade honom häftigt: Vad är det du har gjort mot mig? sa han. Varför talade du inte om för mig att hon är din fru?
19 Varför sa du att hon var din syster och gick med på att jag gifte mig med henne? Ta henne nu och ge dig iväg!
20 Farao skickade ut dem allesammans ur landet under väpnad eskort, Abram, hans hustru och hela hans familj med allt vad han ägde.
Abram och Lot går skilda vägar
1-2 De lämnade alltså Egypten och reste norrut till Negev, Abram, hans hustru och Lot med allt vad de ägde. Abram var mycket rik på boskap, silver och guld.
18 Den gamla prästordningen, som byggde på släktförhållanden, avskaffades alltså. Lagen var oduglig och för svag till att frälsa människor.
19 Den ledde inte någon människa in i ett rätt förhållande till Gud. Nu har vi i stället ett hopp som är mycket bättre, för Kristus leder oss till en rätt ställning inför Gud, och nu kan vi komma nära honom.
20 Gud bekräftade med en ed att Kristus alltid skulle vara präst.
21 Så starka ord har han aldrig använt om andra präster. Det är bara till Kristus han sagt: Herren har svurit en ed och han kommer aldrig att ändra sig: 'Du är för evigt präst på Melkisedeks vis.'
22 Därför kan Kristus för evigt garantera att detta nya och bättre förbund står fast.
23 Dessutom behövdes många präster enligt den gamla ordningen så att de yngre kunde ta vid när de äldre dog.
24 Men Jesus lever i evighet och fortsätter att vara präst, och därför behöver vi ingen annan.
25 Eftersom han är evig finns han alltid hos Gud för att be för oss och kan fullständigt och för alltid frälsa alla som kommer till Gud genom honom.
26 Därför är han just en sådan överstepräst som vi behöver, för han är helig och utan skuld, fri från synd och skild från syndare, och han har fått hedersplatsen i himlen.
27 Han behöver inte som andra präster det dagliga blodet från djuroffer för att först sona sina egna synder och sedan folkets. Hans offer på korset gäller en gång för alla.
28 Enligt Moses lag var till och med översteprästerna svaga och syndiga människor som inte kunde låta bli att handla orätt. Men nu har Gud genom en ed tillsatt sin Son, och han är fullkomlig i evighet.
Jesus talar om en andlig skörd
27 Just då kom lärjungarna tillbaka. De blev förvånade när de såg att han talade med en kvinna, men ingen av dem frågade honom varför eller vad de samtalade om.
28-29 Då lämnade kvinnan sin vattenkruka vid brunnen och sprang tillbaka till staden och ropade till alla: Kom och träffa en man som har berättat för mig om allt vad jag har gjort! Jag undrar om inte han är Messias?
30 Och folk strömmade nyfikna ut från staden för att få se honom.
31 Under tiden ville lärjungarna ge Jesus någonting att äta,
32 men han tackade nej och sa: Jag har mat som ni inte känner till.
33 Lärjungarna sa då till varandra: Vem har gett honom mat?
34 Då förklarade Jesus: Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att utföra hans uppdrag.
35 Tror ni inte att man börjar skörda förrän om fyra månader när sommaren är slut? Se er omkring. Stora fält är mogna och färdiga att skördas.
36 Skördearbetarna som för människor till evigt liv ska få god lön. Vilken glädje väntar inte både den som sår och den som skördar!
37 För det är sant att en sår och en annan skördar.
38 Jag sänder ut er att skörda där ni inte har sått. Andra har utfört arbetet och ni får bärga skörden.
Många samarier kommer till tro
39 Många människor i staden Sykar trodde nu att Jesus var Messias därför att kvinnan sagt: Han visste allt om mig.
40-41 När de kom till brunnen för att se honom bad de honom att stanna kvar hos dem. Det gjorde han också under två dagar, och det var tillräckligt för att ännu fler skulle komma till tro när de lyssnade på honom.
42 Sedan sa de till kvinnan: Nu tror vi därför att vi själva har hört honom, inte på grund av vad du berättade för oss. Han är verkligen världens Frälsare.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®