Book of Common Prayer
Psalm 56
Förtröstansfull bön under förföljelse
1 För sångmästaren, efter "Den stumma duvan i fjärran". En sång av David, när filisteerna grep honom i Gat.
2 Var mig nådig, Gud,
ty människor vill ta mitt liv,
stridslystet angriper de mig hela tiden.
3 Ständigt står mina förföljare efter mitt liv,
de är många som i högmod strider mot mig.
4 När fruktan kommer över mig
förtröstar jag på dig.
5 Med Guds hjälp skall jag prisa hans ord,
på Gud förtröstar jag och fruktar inte.
Vad kan det som är kött göra mig?
6 Ständigt förvränger de mina ord,
alla deras tankar går ut på att skada mig.
7 De gaddar sig samman, de lägger försåt,
de vaktar på mina steg,
de står efter mitt liv.
8 Skulle de räddas i sin ondska?
Nej, slå ner folken i din vrede, Gud.
9 Du håller räkning på mina flyktdagar.
Samla mina tårar i din skål,
de står ju i din bok.
10 Mina fiender måste vika tillbaka
när jag ropar till dig.
Detta vet jag, ty Gud är med mig.
11 Med Guds hjälp skall jag prisa hans ord,
med Herrens hjälp skall jag prisa hans ord.
12 På Gud förtröstar jag och fruktar inte.
Vad kan människor göra mig?
13 Jag har löften att infria till dig, Gud,
jag vill ge dig lovoffer.
14 Ty du har räddat min själ från döden
och mina fötter från fall,
så att jag kan vandra inför Gud
i de levandes ljus.
Psalm 57
Bön och lovsång i nöden
1 För sångmästaren, "Fördärva inte", en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan.
2 Var mig nådig, Gud, var mig nådig!
Ty till dig flyr min själ,
under dina vingars skugga tar jag min tillflykt
till dess att faran är över.
3 Jag ropar till Gud, den Högste,
till Gud, som gör allt för mig.
4 Han sänder sin hjälp från himlen och frälsar mig,
när jag smädas av mina förföljare. Sela.
Gud sänder sin nåd och sin sanning.
5 Min själ är omgiven av lejon,
jag måste ligga bland eldsprutare,
bland människor som har tänder
som spjut och pilar
och tungor skarpa som svärd.
6 Visa din höghet över himlarna, Gud,
och din härlighet över hela jorden.
7 De lägger ut nät för mina fötter,
min själ böjs ner.
De gräver en grop för mig,
men de faller själva i den. Sela.
8 Mitt hjärta är frimodigt, Gud,
mitt hjärta är frimodigt,
jag vill sjunga och lovprisa.
9 Vakna upp, min ära,
vakna upp psaltare och harpa!
Jag vill väcka morgonrodnaden.
10 Jag vill tacka dig bland folken, Herre,
jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.
11 Ty din nåd räcker upp till himlen
och din sanning ända upp till skyarna.
12 Visa din höghet över himlarna, Gud,
och din härlighet över hela jorden.
Psalm 58
Gud skall döma de orättfärdiga
1 För sångmästaren, "Fördärva inte", en sång av David.
2 För ni verkligen rättfärdighetens talan, när ni tiger?
Dömer ni rätta domar, ni människors barn?
3 Nej, i hjärtat gör ni upp onda planer,
era händer banar väg för våld i landet.
4 De ogudaktiga är avfälliga
ända från födelsen,
de lögnaktiga far vilse
alltifrån moderlivet.
5 De har gift i sig, likt ormens gift.
De liknar en döv huggorm,
som tillsluter sitt öra
6 så att han inte hör ormtjusaren,
som är så skicklig att besvärja.
7 Gud, krossa tänderna i deras mun,
bryt sönder de unga lejonens käkar, Herre!
8 Låt dem försvinna
likt vatten som rinner bort.
När någon skjuter sina pilar,
låt dem vara utan udd.
9 Låt honom vara lik snigeln,
som löses upp och utplånas,
lik en kvinnas ofullgångna foster
som inte får se solen.
10 Innan era grytor känner hettan från törnet
skall han svepa bort det med en stormvind
vare sig det är friskt eller brinner.
11 Den rättfärdige skall glädja sig, när han ser hämnden,
han skall tvätta sina fötter i den ogudaktiges blod.
12 Och människorna skall säga:
"Den rättfärdige får sin lön,
det finns en Gud som dömer på jorden."
Psalm 64
Bön om beskydd mot onda anslag
1 För sångmästaren, en psalm av David.
2 Gud, hör min röst när jag klagar,
bevara mitt liv, ty fienden förskräcker mig.
3 Göm mig för de ondas hemliga planer,
för ogärningsmännens larmande hop.
4 Ty de gör sina tungor skarpa som svärd,
bittra ord lägger de an som pilar
5 för att i hemlighet skjuta på den oskyldige.
Plötsligt skjuter de på honom utan att frukta.
6 De uppmuntrar varandra i sitt onda uppsåt,
de talar om hur de skall lägga ut snaror.
De säger: "Vem skulle se oss?"
7 De smider sina onda planer och säger:
"Nu är vi färdiga med det vi tänkt ut!"
Ja, människans hjärta och inre är outgrundligt.
8 Då skjuter Gud en pil mot dem,
plötsligt blir de sårade.
9 De bringas på fall av sina egna tungor,
alla som ser dem skakar på huvudet.
10 Människorna grips av skräck,
de förkunnar vad Gud har gjort,
de inser att det är hans verk.
11 Den rättfärdige gläder sig i Herren
och tar sin tillflykt till honom.
Alla rättsinniga prisar sig lyckliga.
Psalm 65
Guds godhets rikedom
1 För sångmästaren, en psalm av David, en sång.
2 Gud, dig lovar man i stillhet i Sion,
till dig får man infria löften.
3 Du som hör bön,
till dig kommer alla människor.
4 Syndiga gärningar är mig övermäktiga,
du är den som sonar våra överträdelser.
5 Salig är den som du utväljer
och låter komma dig nära,
han får bo i dina gårdar.
Låt oss bli mättade av det goda i ditt hus,
det heliga i ditt tempel.
6 Du bönhör oss i rättfärdighet
med gärningar som väcker förundran,
du, vår frälsnings Gud,
som är en tillflykt för alla jordens ändar
och för havet i fjärran.
7 Du gör bergen fasta genom din kraft,
du är rustad med makt.
8 Du stillar havens brus,
deras böljors brus och folkens larm.
9 De som bor vid jordens ändar
häpnar för dina tecken,
österland och västerland uppfyller du med jubel.
10 Du tar dig an jorden och vattnar den,
du gör den mycket rik.
Guds källa har vatten till fyllest.
Du skaffar säd åt människorna,
när du så bereder jorden.
11 Dess fåror vattnar du
och jämnar det som är upplöjt.
Med regnskurar mjukar du upp jorden
och välsignar det som växer på den.
12 Du kröner året med ditt goda,
dina fotspår dryper av fetma.
13 Betesmarkerna i öknen dryper,
höjderna klär sig i glädje.
14 Ängarna är fulla av hjordar,
dalarna är täckta med säd.
Man höjer jubelrop och sjunger.
Onda planer mot Nehemja
6 Sanballat och Tobia, araben Gesem och våra andra fiender fick höra att jag hade byggt upp muren och att det inte längre fanns någon spricka i den, fast jag vid den tiden ännu inte hade satt in dörrar i portarna. 2 Då sände Sanballat och Gesem bud till mig och lät säga: "Kom, låt oss träffas i Kefirim i Onos dal." De tänkte göra mig något ont. 3 Men jag skickade bud till dem och lät säga: "Jag håller på med ett stort arbete och kan inte komma. Varför skulle arbetet få stanna av? Det blir ju fallet om jag lämnar det och kommer ner till er." 4 Samma budskap sände de till mig fyra gånger, men varje gång gav jag dem samma svar. 5 En femte gång sände Sanballat mig samma budskap. Nu hade hans tjänare ett öppet brev i sin hand. 6 I brevet stod skrivet: "Det går ett rykte bland hednafolken, och Gasmu säger det också, att du och judarna tänker göra uppror och att det är därför du bygger upp muren. Man säger också att du skall bli deras kung. 7 Du lär också ha insatt profeter som skall utropa och förkunna i Jerusalem att du är kung i Juda. Eftersom detta kommer att omtalas för kungen, bör du komma så att vi får rådgöra med varandra." 8 Men jag sände bud till honom och svarade: "Ingenting av det du säger har skett, utan det är dina egna påhitt." 9 De ville nämligen alla skrämma oss och tänkte: Deras händer kommer att bli för svaga för arbete, det blir aldrig färdigt.
Men nu, styrk du mina händer!
10 Jag gick hem till Semaja, son till Delaja, son till Mehetabel, som då höll sig inne. Han sade till mig: "Låt oss träffas i Guds hus, i templet, och stänga igen templets dörrar, ty de kommer för att döda dig, de kommer för att döda dig i natt." 11 Men jag svarade: "Skulle en man som jag ta till flykten? Eller kan en man som jag gå in i templet och ändå bli vid liv? Nej, jag går inte dit." 12 Jag insåg att det inte var Gud som hade sänt honom utan att han uttalat denna profetia mot mig därför att Tobia och Sanballat hade lejt honom. 13 Han var lejd för att jag skulle bli skrämd och göra som han sade och därmed synda. Så ville de ge mig dåligt rykte för att kunna håna mig. 14 Tänk, min Gud, på Tobia och Sanballat efter deras gärningar, och på profetissan Noadja och de andra profeterna som ville skrämma mig.
Avslutningen på arbetet
15 Muren blev färdig på tjugofemte dagen i månaden Elul, efter femtiotvå dagar. 16 När alla våra fiender hörde detta och alla folken runt omkring oss såg det, kände de sig helt vanmäktiga. De förstod att detta arbete var vår Guds verk. 17 Vid denna tid sände också de förnäma männen i Juda många brev till Tobia, och brev från Tobia kom till dem. 18 Ty många i Juda var genom ed förbundna med honom eftersom han var svärson till Sekanja, Aras son, och hans son Johanan hade tagit till hustru en dotter till Mesullam, Berekjas son. 19 De brukade också inför mig tala gott om honom, och det jag sade förde de vidare till honom. Och Tobia sände brev för att skrämma mig.
Ängeln med den lilla bokrullen
10 Och jag såg en annan väldig ängel komma ner från himlen klädd i ett moln och med regnbågen över sitt huvud. Hans ansikte var som solen och hans ben som pelare av eld. 2 I handen hade han en liten bokrulle som var öppnad. Han satte sin högra fot på havet och sin vänstra på jorden 3 och ropade med hög röst, som när ett lejon ryter. Och då han hade ropat, talade de sju åskorna med sina röster. 4 När de sju åskorna hade talat, skulle jag just skriva. Men jag hörde en röst från himlen säga: "Försegla i ditt inre vad de sju åskorna har sagt och skriv inte ner det." 5 Och ängeln som jag hade sett stå på havet och på jorden lyfte sin högra hand mot himlen 6 och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter och som har skapat himlen och vad som finns i den och jorden och vad som finns på den och havet och vad som finns i det: "Tiden är ute. 7 Men i de dagarna när den sjunde ängelns röst hörs och han blåser i sin basun, då är Guds hemlighet fullbordad, så som han har förkunnat i det glädjebudskap han gett sina tjänare profeterna."
8 Och rösten som jag hade hört från himlen talade till mig igen och sade: "Gå och ta den öppnade bokrullen ur handen på ängeln som står på havet och på jorden." 9 Jag gick då bort till ängeln och bad honom ge mig den lilla bokrullen. Han svarade mig: "Tag den och ät upp den! Den skall ge en svidande smärta i din mage, men i din mun skall den vara söt som honung." 10 Jag tog den lilla bokrullen ur ängelns hand och åt upp den, och i min mun var den söt som honung. Men när jag hade ätit upp den, kände jag en svidande smärta i min mage. 11 Och man sade till mig: "Du måste profetera på nytt om många folk och folkslag och språk och kungar."
Jesus förklarar liknelsen om ogräset
36 Sedan lämnade Jesus folkskaran och gick hem. Hans lärjungar kom då fram till honom och sade: "Förklara för oss liknelsen om ogräset i åkern." 37 Han svarade: "Den som sår den goda säden är Människosonen. 38 Åkern är världen. Den goda säden är rikets barn, ogräset är den ondes barn. 39 Ovännen som sådde det är djävulen. Skördetiden är tidsålderns slut, och skördemännen är änglar. 40 Som när ogräset samlas ihop och bränns upp i eld, skall det vara vid tidsålderns slut. 41 Människosonen skall sända ut sina änglar, och de skall samla ihop och föra bort ur hans rike alla som blir andra till fall och lever i laglöshet, 42 och de skall kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder. 43 Då skall de rättfärdiga lysa som solen, i sin Faders rike. Hör, du som har öron att höra med!
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln