Book of Common Prayer
Psalm 55
Bön på grund av falska vänner
1 För sångmästaren, med stränginstrument, en sång av David.
2 Lyssna, Gud, till min bön,
dölj dig inte när jag ber om nåd.
3 Hör på mig och svara mig!
I mitt bekymmer är jag utan ro
och måste klaga,
4 när fienden ropar,
när den ogudaktige skriar.
Ty de vältrar ondska över mig,
i sin vrede förföljer de mig.
5 Mitt hjärta ängslas i mitt bröst,
dödens fasor faller över mig.
6 Fruktan och bävan drabbar mig,
förfäran lamslår mig.
7 Jag tänkte: Om jag ändå hade vingar som duvan!
Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo.
8 Långt bort skulle jag fly,
jag skulle bosätta mig i öknen. Sela.
9 Jag skulle skynda mig att söka skydd
undan stormvind och oväder.
10 Förvirra dem, Herre,
gör deras tungor oense,
ty våld och strid ser jag i staden.
11 Dag och natt går de omkring den,
uppe på dess murar.
Ondska och olycka råder därinne.
12 Den är full av fördärv,
förtryck och svek viker ej från dess torg.
13 Det är inte en fiende som hånar mig,
det kunde jag stå ut med.
Det är inte min ovän som förhäver sig mot mig,
för honom kunde jag gömma mig.
14 Men det är du, min jämlike,
min vän och förtrogne -
15 vi som levde i ljuvlig förtrolighet,
vi som gick till Guds hus i högtidsskaran.
16 Låt döden komma över dem,
låt dem fara levande ner i dödsriket,
ty ondska råder i deras boning,
i deras hjärta.
17 Men jag ropar till Gud,
och Herren skall frälsa mig.
18 Afton, morgon och middag
vill jag sucka och klaga,
och han skall höra min röst.
19 Han friköper min själ och ger den frid
så att de inte kan komma mig nära,
ty de är många som står mig emot.
20 Gud skall höra mig och förödmjuka dem,
han som sitter på sin tron sedan urminnes tid. Sela.
Ty de ändrar sig inte,
de fruktar inte Gud.
21 Den mannen bär hand på sina vänner,
han bryter sitt förbund.
22 Orden i hans mun är halare än smör,
men stridslust fyller hans hjärta.
Hans ord är lenare än olja,
ändå är de dragna svärd.
23 Kasta din börda på Herren,
han skall uppehålla dig.
Aldrig skall han låta den rättfärdige vackla.
24 Du Gud skall störta dem ner
i fördärvets grop.
De blodtörstiga och falska
skall inte nå sin halva ålder.
Men jag förtröstar på dig.
Psalm 138
Tacksägelse för Herrens utlovade hjälp
1 Av David.
Jag vill tacka dig av hela mitt hjärta,
inför gudarna vill jag lovsjunga dig.
2 Jag vill tillbe, vänd mot ditt heliga tempel,
och prisa ditt namn
för din nåd och din sanning,
ty du har gjort ditt ord stort,
utöver allt vad ditt namn hade sagt oss.
3 När jag ropade svarade du mig,
du gav mig frimodighet, min själ fick kraft.
4 Herre, alla jordens kungar skall tacka dig,
när de får höra orden från din mun.
5 De skall sjunga om Herrens vägar,
ty Herrens härlighet är stor.
6 Herren är upphöjd, men han ser till den ringe,
han känner den högmodige fjärran ifrån.
7 Om än min väg går genom nöd,
håller du mig vid liv.
Mot mina fienders vrede räcker du ut din hand.
Din högra hand frälsar mig.
8 Herren skall fullborda sitt verk för mig.
Herre, din nåd varar i evighet.
Överge inte dina händers verk!
Psalm 139
Herren vet allt och är överallt
1 För sångmästaren, en psalm av David.
Herre, du utrannsakar mig och känner mig.
2 Om jag sitter eller står, vet du det,
du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 Om jag går eller ligger, utforskar du det,
med alla mina vägar är du förtrogen.
4 Innan ett ord är på min tunga,
vet du, Herre, allt om det.
5 Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand.
6 En sådan kunskap är mig alltför underbar,
den är så hög att jag ej kan förstå den.
7 Vart skall jag gå för din Ande,
vart skall jag fly för ditt ansikte?
8 Om jag far upp till himlen, är du där,
bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där.
9 Tar jag morgonrodnadens vingar,
gör jag mig en boning ytterst i havet,
10 skall också där din hand leda mig
och din högra hand fatta mig.
11 Om jag säger: "Må mörker falla över mig
och ljuset bli natt omkring mig",
12 så är inte mörkret mörkt för dig,
natten skall lysa som dagen
och mörkret vara som ljuset.
13 Du har skapat mina njurar,
du sammanvävde mig i moderlivet.
14 Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad.
Ja, underbara är dina verk,
min själ vet det så väl.
15 Benen i min kropp var ej osynliga för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag bildades i jordens djup.
16 Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster.
Alla mina dagar blev skrivna i din bok,
de var bestämda
innan någon av dem hade kommit.
17 Hur outgrundliga[a] är inte för mig dina tankar, Gud,
hur stor är inte deras mångfald!
18 Skulle jag räkna dem är de fler än sandkornen.
När jag vaknar är jag ännu hos dig.
19 Gud, om du ändå ville döda de ogudaktiga!
Låt de blodtörstiga vika ifrån mig,
20 de som talar om dig med svek i sinnet,
de som har fört dina städer i fördärv.
21 Skulle jag inte hata dem som hatar dig, Herre?
Skulle jag inte känna leda vid dem
som står dig emot?
22 Jag hatar dem med starkaste hat,
mina fiender har de blivit.
23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta,
pröva mig och känn mina tankar.
Svårigheter vid bygget
4 När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han förbittrad och mycket rasande. Han hånade judarna 2 och sade till sina bröder och till Samariens krigsfolk: "Vad är det dessa eländiga judar gör? Skall de få hålla på så där? Skall de få offra? Skall de en dag få arbetet färdigt? Skall de kunna ge liv åt stenarna i grushögarna där de ligger förbrända?" 3 Ammoniten Tobia, som stod bredvid honom, sade: "Låt dem bygga. Om det så bara är en räv som hoppar upp på deras stenmur kommer han att riva ner den."
4 Hör, vår Gud, hur föraktade vi är! Låt deras hån falla tillbaka på deras egna huvuden. Låt dem bli plundrade i ett land dit de förs som fångar. 5 Täck inte över deras missgärning och låt inte deras synd utplånas inför dig, ty de har uppträtt kränkande inför dem som bygger.
6 Vi byggde på muren, och hela muren fogades samman till sin halva höjd, ty folket arbetade helhjärtat.
7 Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna hörde att man fortfarande höll på att bygga upp Jerusalems murar och att sprickorna började tätas, blev de mycket förbittrade. 8 De gaddade sig alla samman för att anfalla Jerusalem och skapa förvirring där. 9 Då bad vi till vår Gud och satte ut vakt mot dem dag och natt för att skydda oss mot dem.
10 Men Juda sade:
"Bärarnas krafter sviker,
för tyngden av sten och grus.
Vi orkar ej mer på muren bygga."
11 Våra motståndare sade: "Innan de vet ordet av är vi mitt ibland dem och dödar dem och stoppar arbetet!" 12 De judar som bodde nära dem kom från alla håll och sade till oss, säkert tio gånger, att dra oss tillbaka till dem. 13 Då ställde jag upp folket bakom muren på de lägsta och mest öppna platserna. Jag ställde upp dem i släktordning, med svärd, spjut och bågar. 14 Sedan jag hade besett allt, steg jag upp och sade till de förnämsta, till föreståndarna och till det övriga folket: "Var inte rädda för dem. Tänk på Herren, den store och fruktansvärde och strid för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem."
15 När våra fiender hörde att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, vände vi alla tillbaka till muren, var och en till sitt arbete. 16 Från den dagen var hälften av mina tjänare upptagna med arbetet, medan andra hälften stod beväpnad med spjut, sköldar, bågar och pansar. Och hövdingarna stod bakom hela Juda hus. 17 De som byggde på muren och de som lastade på och bar bördor gjorde sitt arbete med ena handen och i den andra höll de vapnet. 18 De som byggde hade var och en svärdet bundet vid höften medan de arbetade. Och bredvid mig stod en basunblåsare. 19 Jag sade till de förnäma männen, till föreståndarna och till det övriga folket: "Arbetet är stort och vidsträckt, och vi är spridda längs muren, långt ifrån varandra. 20 Var ni än hör basunen ljuda, dit skall ni samlas till oss. Vår Gud skall strida för oss!"
21 Så utförde vi vårt arbete, med hälften av folket beväpnade med spjut, från morgonrodnadens uppgång till dess att stjärnorna kom fram. 22 Vid den tiden sade jag också till folket: "Var och en skall stanna över natten inne i Jerusalem med sin tjänare, så att vi kan ha dem till vakt under natten och till arbete under dagen." 23 Varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller de som höll vakt hos mig kom ur kläderna. Var och en hade sitt vapen hos sig, likaså vatten.
4 Och jag hörde antalet av dem som var försedda med sigill: etthundrafyrtiofyra tusen ur Israels alla stammar, 5 av Juda stam tolv tusen försedda med sigill, av Rubens stam tolv tusen, av Gads stam tolv tusen, 6 av Asers stam tolv tusen, av Naftalis stam tolv tusen, av Manasses stam tolv tusen, 7 av Simeons stam tolv tusen, av Levis stam tolv tusen, av Isaskars stam tolv tusen, 8 av Sebulons stam tolv tusen, av Josefs stam tolv tusen och av Benjamins stam tolv tusen försedda med sigill.
Den stora vita skaran
9 Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folkslag och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i händerna. 10 Och de ropade med hög röst:
"Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen,
och Lammet."
11 Och alla änglar stod runt omkring tronen och kring de äldste och de fyra väsendena, och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud 12 och sade:
"Amen. Lovet och priset,
visheten och tacksägelsen, äran, makten och väldet
tillhör vår Gud i evigheternas evigheter.
Amen."
13 En av de äldste frågade mig: "Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån har de kommit?" 14 Jag svarade: "Min herre, du vet det." Då sade han till mig: "Dessa är de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. 15 Därför står de inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel, och han som sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakel[a] över dem. 16 De skall aldrig mer hungra eller törsta, inte heller skall solen eller någon annan hetta träffa dem. 17 Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och Gud skall torka bort alla tårar från deras ögon."
Liknelsen om senapskornet
31 Han framställde också en annan liknelse för dem: "Himmelriket är likt ett senapskorn, som en man tar och sår i sin åker. 32 Det är minst av alla frön, men när det har växt upp är det störst bland alla köksväxter och blir som ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo i grenarna."
Liknelsen om surdegen
33 Ännu en liknelse framställde han för dem: "Himmelriket är likt en surdeg, som en kvinna tar och blandar in i tre mått[a] mjöl, till dess alltsammans blir syrat."
34 Allt detta talade Jesus till folket i liknelser. Han talade endast i liknelser till dem, 35 för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten: Jag vill öppna min mun för att tala i liknelser. Jag skall förkunna vad som har varit dolt sedan världens skapelse. [b]
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln