Book of Common Prayer
Psalm 55
Bön på grund av falska vänner
1 För sångmästaren, med stränginstrument, en sång av David.
2 Lyssna, Gud, till min bön,
dölj dig inte när jag ber om nåd.
3 Hör på mig och svara mig!
I mitt bekymmer är jag utan ro
och måste klaga,
4 när fienden ropar,
när den ogudaktige skriar.
Ty de vältrar ondska över mig,
i sin vrede förföljer de mig.
5 Mitt hjärta ängslas i mitt bröst,
dödens fasor faller över mig.
6 Fruktan och bävan drabbar mig,
förfäran lamslår mig.
7 Jag tänkte: Om jag ändå hade vingar som duvan!
Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo.
8 Långt bort skulle jag fly,
jag skulle bosätta mig i öknen. Sela.
9 Jag skulle skynda mig att söka skydd
undan stormvind och oväder.
10 Förvirra dem, Herre,
gör deras tungor oense,
ty våld och strid ser jag i staden.
11 Dag och natt går de omkring den,
uppe på dess murar.
Ondska och olycka råder därinne.
12 Den är full av fördärv,
förtryck och svek viker ej från dess torg.
13 Det är inte en fiende som hånar mig,
det kunde jag stå ut med.
Det är inte min ovän som förhäver sig mot mig,
för honom kunde jag gömma mig.
14 Men det är du, min jämlike,
min vän och förtrogne -
15 vi som levde i ljuvlig förtrolighet,
vi som gick till Guds hus i högtidsskaran.
16 Låt döden komma över dem,
låt dem fara levande ner i dödsriket,
ty ondska råder i deras boning,
i deras hjärta.
17 Men jag ropar till Gud,
och Herren skall frälsa mig.
18 Afton, morgon och middag
vill jag sucka och klaga,
och han skall höra min röst.
19 Han friköper min själ och ger den frid
så att de inte kan komma mig nära,
ty de är många som står mig emot.
20 Gud skall höra mig och förödmjuka dem,
han som sitter på sin tron sedan urminnes tid. Sela.
Ty de ändrar sig inte,
de fruktar inte Gud.
21 Den mannen bär hand på sina vänner,
han bryter sitt förbund.
22 Orden i hans mun är halare än smör,
men stridslust fyller hans hjärta.
Hans ord är lenare än olja,
ändå är de dragna svärd.
23 Kasta din börda på Herren,
han skall uppehålla dig.
Aldrig skall han låta den rättfärdige vackla.
24 Du Gud skall störta dem ner
i fördärvets grop.
De blodtörstiga och falska
skall inte nå sin halva ålder.
Men jag förtröstar på dig.
Psalm 138
Tacksägelse för Herrens utlovade hjälp
1 Av David.
Jag vill tacka dig av hela mitt hjärta,
inför gudarna vill jag lovsjunga dig.
2 Jag vill tillbe, vänd mot ditt heliga tempel,
och prisa ditt namn
för din nåd och din sanning,
ty du har gjort ditt ord stort,
utöver allt vad ditt namn hade sagt oss.
3 När jag ropade svarade du mig,
du gav mig frimodighet, min själ fick kraft.
4 Herre, alla jordens kungar skall tacka dig,
när de får höra orden från din mun.
5 De skall sjunga om Herrens vägar,
ty Herrens härlighet är stor.
6 Herren är upphöjd, men han ser till den ringe,
han känner den högmodige fjärran ifrån.
7 Om än min väg går genom nöd,
håller du mig vid liv.
Mot mina fienders vrede räcker du ut din hand.
Din högra hand frälsar mig.
8 Herren skall fullborda sitt verk för mig.
Herre, din nåd varar i evighet.
Överge inte dina händers verk!
Psalm 139
Herren vet allt och är överallt
1 För sångmästaren, en psalm av David.
Herre, du utrannsakar mig och känner mig.
2 Om jag sitter eller står, vet du det,
du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 Om jag går eller ligger, utforskar du det,
med alla mina vägar är du förtrogen.
4 Innan ett ord är på min tunga,
vet du, Herre, allt om det.
5 Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand.
6 En sådan kunskap är mig alltför underbar,
den är så hög att jag ej kan förstå den.
7 Vart skall jag gå för din Ande,
vart skall jag fly för ditt ansikte?
8 Om jag far upp till himlen, är du där,
bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där.
9 Tar jag morgonrodnadens vingar,
gör jag mig en boning ytterst i havet,
10 skall också där din hand leda mig
och din högra hand fatta mig.
11 Om jag säger: "Må mörker falla över mig
och ljuset bli natt omkring mig",
12 så är inte mörkret mörkt för dig,
natten skall lysa som dagen
och mörkret vara som ljuset.
13 Du har skapat mina njurar,
du sammanvävde mig i moderlivet.
14 Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad.
Ja, underbara är dina verk,
min själ vet det så väl.
15 Benen i min kropp var ej osynliga för dig,
när jag formades i det fördolda,
när jag bildades i jordens djup.
16 Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster.
Alla mina dagar blev skrivna i din bok,
de var bestämda
innan någon av dem hade kommit.
17 Hur outgrundliga[a] är inte för mig dina tankar, Gud,
hur stor är inte deras mångfald!
18 Skulle jag räkna dem är de fler än sandkornen.
När jag vaknar är jag ännu hos dig.
19 Gud, om du ändå ville döda de ogudaktiga!
Låt de blodtörstiga vika ifrån mig,
20 de som talar om dig med svek i sinnet,
de som har fört dina städer i fördärv.
21 Skulle jag inte hata dem som hatar dig, Herre?
Skulle jag inte känna leda vid dem
som står dig emot?
22 Jag hatar dem med starkaste hat,
mina fiender har de blivit.
23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta,
pröva mig och känn mina tankar.
Slutet på torkan
41 Elia sade till Ahab: "Bege dig upp, ät och drick, för jag hör bruset av regn." 42 Då begav sig Ahab upp för att äta och dricka. Men Elia steg upp på Karmels topp och böjde sig ner mot marken med ansiktet mellan knäna. 43 Han sade till sin tjänare: "Gå upp och se utåt havet!" Han gick då upp och såg ut över havet, men sade: "Jag ser ingenting." Sju gånger sade han till honom att gå tillbaka. 44 När han kom dit sjunde gången, sade han: "Se, ett litet moln, som en mans hand, stiger upp ur havet." Då sade han: "Gå och säg till Ahab: Spänn för och far ner, så att inte regnet håller dig kvar." 45 I ett nu blev himlen mörk av moln och storm, och ett kraftigt regn föll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till Jisreel. 46 Men Herrens hand hade kommit över Elia, så att han band upp sina kläder och sprang framför Ahab ända till Jisreel.
Elia på berget Horeb
19 Ahab berättade för Isebel allt vad Elia hade gjort och att han hade dödat alla profeterna med svärd. 2 Då sände Isebel bud till Elia och lät säga: "Må gudarna straffa mig både nu och senare, om jag inte i morgon vid denna tid låter det gå med dig som det gick med profeterna." 3 När han fick höra detta steg han upp och flydde för sitt liv. Han kom till Beer-Sheba, som hör till Juda, och där lämnade han kvar sin tjänare. 4 Själv gick han en dagsresa ut i öknen. Där satte han sig under en ginstbuske. Han önskade sig döden och sade: "Nu är det nog, Herre. Tag mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder."
5 Elia lade sig ner under ginstbusken och somnade. Men en ängel rörde vid honom och sade till honom: "Stig upp och ät!" 6 Han såg upp, och se, vid hans huvud fanns ett bröd, som var bakat på glödande stenar, och en kruka med vatten. Han åt och drack och lade sig ner igen. 7 Men Herrens ängel rörde på nytt vid honom, för andra gången, och sade: "Stig upp och ät, ty annars blir vägen för lång för dig." 8 Då steg han upp och åt och drack och gick sedan, styrkt av maten, i fyrtio dagar och fyrtio nätter ända till Guds berg Horeb.
Aposteln som föredöme
17 Bröder, ta mig till föredöme och se på dem som lever efter den förebild ni har i oss. 18 Vad jag ofta har sagt till er, det säger jag nu under tårar: många lever som fiender till Kristi kors. 19 De får sitt slut i fördärvet. De har buken till sin gud och sätter sin ära i det som är deras skam, dessa som bara tänker på det jordiska. 20 Men vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare. 21 Han skall förvandla vår bräckliga kropp, så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet. Ty han har makt att lägga allt under sig.
Förmaningar
4 Stå därför fasta i Herren, mina älskade och efterlängtade bröder, min glädje och min krona, ni mina älskade. 2 Evodia och Syntyke uppmanar jag att vara eniga i Herren. 3 Ja, också dig, trofaste medarbetare,[a] ber jag: hjälp dem som har kämpat med mig i evangeliets tjänst tillsammans med Klemens och mina andra medarbetare, som har sina namn i livets bok.
4 Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. 5 Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. 6 Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. 7 Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.
Jesus blir döpt
13 Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom. 14 Men Johannes försökte hindra honom och sade: "Det är jag som behöver döpas av dig, och du kommer till mig." 15 Jesus svarade honom: "Låt det ske nu. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet." Då lät han det ske. 16 När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet. Och se, himlen öppnades, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom. 17 Och en röst från himlen sade: "Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln