Book of Common Prayer
Bön vid sjukdom och fienders hån
41 För körledaren. En psalm av David.
2 (A) Salig är den som bryr sig om
den fattige!
Herren ska befria honom
på olyckans dag.
3 (B) Herren ska bevara honom
och hålla honom vid liv,
han ska skattas lycklig i landet.
Du utlämnar honom inte
åt hans fienders vilja.
4 (C) Herren stöder honom
vid sjukbädden,
under hans sjukdom
förvandlar du helt hans läge.
5 (D) Jag säger:
Herre, förbarma dig över mig!
Bota min själ,
för jag har syndat mot dig.
6 Mina fiender säger elakt om mig:
"När ska han dö
och hans namn försvinna?"
7 Kommer någon och besöker mig
talar han tomma ord,
han samlar på skvaller
och går sedan och sprider det.
8 (E) Alla som hatar mig
viskar till varandra om mig,
de tänker det värsta om mig:
9 "Han har drabbats av något dödligt,
han ligger där
och reser sig aldrig mer."
10 (F) Även min vän som jag litade på,
han som åt mitt bröd,
lyfter sin häl mot mig[a].
11 Men du, Herre,
förbarma dig över mig
och upprätta mig,
så ska jag ge dem vad de förtjänar.
12 Jag vet att du älskar mig,
för min fiende
triumferar inte över mig.
13 (G) Du stöder mig i min oskuld
och låter mig stå inför ditt ansikte
för evigt.
14 Välsignad är Herren, Israels Gud,
från evighet till evighet!
Amen, amen.
Tröst mot onda tungor
52 För körledaren. En vishetspsalm av David, 2 (A) när edomiten Doeg kom[a] och berättade för Saul att David hade gått in i Ahimeleks hus.
3 (B) Varför skryter du med det onda,
du mäktige man?
Guds nåd består för alltid.
4 (C) Din tunga tänker ut fördärv,
den är som en vässad rakkniv.
Du begår svek.
5 Du älskar ont mer än gott,
lögn mer än att tala sanning. Sela
6 Du älskar allt tal som skadar,
du falska tunga.
7 Därför ska Gud
riva ner dig för alltid,
gripa dig och rycka dig
ur din hydda,
utrota dig ur de levandes land. Sela
Bön när fienderna tycks segra
44 För körledaren. En vishetspsalm
av Koras söner.
2 (A) Gud, vi har hört med våra öron,
våra fäder har berättat för oss
om den gärning du gjorde
på deras tid, i forna dagar.
3 (B) Med din hand
fördrev du hednafolken,
men våra fäder planterade du.
Andra folk förgjorde du,
men dem lät du breda ut sig.
4 (C) Det var inte med sitt svärd
som de intog landet,
inte deras egen arm
som frälste dem.
Nej, det var din högra hand,
din arm och ditt ansiktes ljus,
för du älskade dem.
5 Du är min kung, o Gud.
Ge befallning om frälsning
för Jakob!
6 (D) Genom dig ska vi slå ner
våra fiender,
genom ditt namn trampa ner
våra motståndare.
7 (E) Jag litar inte till min båge,
mitt svärd kan inte frälsa mig.
8 Nej, du har frälst oss
från våra fiender,
du lät dem som hatar oss
få skämmas.
9 (F) Gud, vi lovar dig dagen lång,
vi prisar ditt namn för evigt.
Sela
10 (G) Ändå har du förkastat oss
och vanärat oss,
du drar inte ut med våra härar.
11 Du låter oss ge vika för fienden,
och de som hatar oss tar byte.
12 Du gör oss till slaktfår
och skingrar oss
bland hednafolken.
13 (H) Du säljer ditt folk för ingenting,
du gör ingen vinst på affären.
14 (I) Du gör oss till åtlöje
för våra grannar,
till spott och spe
för dem som bor omkring oss.
15 Du gör oss till ett ordspråk
bland hednafolken,
man skakar på huvudet
bland folken.
16 (J) Dagen lång är min vanära inför mig,
mitt ansikte täcks av skam
17 (K) när jag hör den som hånar och hädar,
när jag ser fienden
och den hämndlystne.
18 Allt detta har drabbat oss,
men vi har inte glömt dig
eller svikit ditt förbund.
19 Våra hjärtan har inte vänt sig bort,
våra steg har inte vikit från din väg.
20 Men du har krossat oss
där schakaler bor
och låtit dödens skugga
falla över oss.
21 Om vi hade glömt vår Guds namn
och sträckt våra händer
mot en främmande gud,
22 (L) skulle då inte Gud ha märkt det,
han som känner hjärtats
hemligheter?
23 (M) Nej, för din skull
dödas vi dagen lång,
vi räknas som slaktfår.
24 Vakna! Varför sover du, Herre?
Vakna upp, förkasta oss inte
för alltid!
25 Varför döljer du ditt ansikte
och glömmer vårt lidande
och betryck?
26 Vår själ är nerböjd i stoftet,
vår kropp är nertryckt mot jorden.
27 Grip in och hjälp oss!
Friköp oss för din nåds skull.
Gudsmannen från Juda
13 På Herrens befallning kom en gudsman från Juda till Betel, just när Jerobeam stod vid altaret för att tända offereld. 2 (A) På Herrens befallning ropade mannen mot altaret och sade: ”Altare! Altare! Så säger Herren: Se, åt Davids hus ska det födas en son vid namn Josia[a]. På dig ska han slakta offerhöjdsprästerna som tänder offereld på dig, och då ska man bränna människoben[b] på dig.” 3 På samma gång angav han ett tecken genom att säga: ”Detta är tecknet på att det är Herren som har talat: Se, altaret ska spricka, och askan på det spillas ut.”
4 När kung Jerobeam hörde de ord som gudsmannen ropade mot altaret i Betel, räckte han ut sin hand från altaret och sade: ”Grip honom!” Men handen som han hade räckt ut mot honom blev förlamad, och han kunde inte dra den tillbaka till sig igen. 5 Och altaret sprack, och askan på altaret spilldes ut. Det var det tecken som gudsmannen på Herrens befallning hade angett.
6 (B) Då sade kungen till gudsmannen: ”Ropa till Herren din Gud och be för mig, så att jag kan dra tillbaka min hand igen.” Gudsmannen ropade till Herren. Kungen kunde då dra tillbaka sin hand igen, och den var likadan som förut.
7 Då sade kungen till gudsmannen: ”Kom med mig hem och styrk dig. Sedan ska jag ge dig en gåva.” 8 (C) Men gudsmannen svarade kungen: ”Om du så ger mig hälften av vad som finns i ditt hus, kommer jag inte med dig. Här på platsen vill jag varken äta[c] eller dricka, 9 för så har Herren befallt mig genom sitt ord och sagt: Du ska varken äta eller dricka och inte heller vända tillbaka samma väg du har gått hit.” 10 Och han tog en annan väg tillbaka än den han hade kommit till Betel.
Hälsning
1 (A) Från Paulus och Timoteus[a], Kristi Jesu tjänare. Till alla de heliga i Kristus Jesus som bor i Filippi, tillsammans med församlingsledarna och församlingstjänarna. 2 (B) Nåd vare med er och frid från Gud vår Far och Herren Jesus Kristus.
Tacksägelse och förbön
3 (C) Jag tackar min Gud var gång jag tänker på er. 4 I alla mina böner för er alla ber jag alltid med glädje, 5 eftersom ni har varit med i arbetet för evangeliet från första dagen ända till nu. 6 (D) Och jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk i er också ska fullborda det till Kristi Jesu dag.
7 (E) Det är inte mer än rätt att jag tänker så om er alla, för jag har er i mitt hjärta. Både när jag bär bojor och när jag försvarar och befäster evangeliet delar ni alla nåden med mig. 8 (F) Gud är mitt vittne att jag längtar efter er alla med Kristi Jesu ömhet.
9 Och min bön är att er kärlek ska överflöda mer och mer och ge insikt och gott omdöme, 10 (G) så att ni kan avgöra vad som är viktigt och vara rena och fläckfria på Kristi dag[b], 11 (H) rika på rättfärdighetens frukt som Jesus Kristus ger, Gud till ära och pris.
40 (A) Även några kvinnor stod på avstånd och såg på. Bland dem var Maria Magdalena och den Maria som var Jakob den yngres och Joses mor, samt Salome. 41 De hade följt Jesus medan han var i Galileen och tjänat honom. Där fanns också många andra kvinnor som hade gått med honom upp till Jerusalem.
Jesus begravs
42 (B) Det var nu redan kväll. Eftersom det var förberedelsedag[a], dagen före sabbaten, 43 kom Josef från Arimatea[b] dit. Han var en ansedd rådsherre som också väntade på Guds rike. Han tog mod till sig och gick in till Pilatus och bad att få Jesu kropp. 44 Pilatus blev förvånad över att Jesus redan skulle ha dött och kallade till sig officeren och frågade honom om Jesus varit död länge. 45 När han fick det bekräftat av officeren, lät han Josef få den döda kroppen.
46 Josef köpte då linnetyg, tog ner honom och svepte honom i linnetyget och lade honom i en grav som var uthuggen i klippan. Sedan rullade han en sten för ingången till graven. 47 Maria Magdalena och Maria, Joses mor, såg var han blev lagd.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation