Book of Common Prayer
Psalm 26
Förtröstan på Herren
1 Av David.
Skaffa mig rätt, Herre,
ty jag är oskyldig,
jag förtröstar på Herren utan att vackla.
2 Utforska mig, Herre, och pröva mig,
rannsaka mina njurar och mitt hjärta.
3 Ty din nåd är inför mina ögon,
jag vandrar i din sanning.
4 Jag sitter ej hos lögnare
och umgås ej med hycklare.
5 Jag hatar de ondas församling,
hos de ogudaktiga sitter jag inte.
6 Jag tvår mina händer i oskuld,
jag vill vandra kring ditt altare, Herre,
7 för att höja min röst till tacksägelse
och förkunna alla dina under.
8 Herre, jag älskar din boning,
den plats där din härlighet bor.
9 Ryck inte bort min själ tillsammans med syndare
eller mitt liv tillsammans med blodtörstiga män,
10 som har ondska i sina händer
och högra handen full av mutor.
11 Jag är oskyldig,
befria mig och var mig nådig.
12 Min fot står på jämn mark.
I församlingarna skall jag prisa Herren.
Psalm 28
Bön om beskydd och tack för räddning
1 Av David.
Till dig, Herre, ropar jag,
min klippa, var ej stum mot mig.
Om du är tyst mot mig,
blir jag lik dem som far ner i graven.
2 Hör mina böners ljud
när jag ropar till dig,
när jag lyfter mina händer
mot det innersta i din helgedom.
3 För inte bort mig med ogudaktiga
och med ogärningsmän,
som talar vänligt med sin nästa
men har ondska i sina hjärtan.
4 Löna dem efter deras handlingar,
efter deras onda gärningar.
Löna dem efter deras händers verk,
vedergäll dem för vad de har gjort.
5 Ty de ger inte akt på Herrens gärningar,
på hans händers verk.
Därför skall han slå ner dem
och inte mer bygga upp dem.
6 Välsignad vare Herren,
ty han har hört mina böner om nåd.
7 Herren är min styrka och min sköld,
på honom förtröstade mitt hjärta.
Jag fick hjälp och mitt hjärta gläder sig.
Jag vill tacka honom med min sång.
8 Herren är sitt folks styrka,
ett frälsningens värn är han för sin smorde.
9 Fräls ditt folk
och välsigna din arvedel,
var deras herde och bär dem för evigt!
Psalm 36
Den ogudaktiges ondska och Herrens godhet
1 För sångmästaren, av Herrens tjänare David.
2 I mitt hjärta hör jag vad synden viskar till den ogudaktige.
Det finns ingen gudsfruktan inför hans ögon.
3 Han förringar inför sig själv
att man skall upptäcka och hata hans brott.
4 Hans muns ord är ondska och svek,
han vill inte göra det som är förståndigt och gott.
5 Ondska tänker han ut på sin bädd,
han går den väg som inte är god,
han skyr inte något ont.
6 Herre, upp i himlen räcker din nåd,
din trofasthet ända till skyarna.
7 Din rättfärdighet är som väldiga berg,
dina domar som det stora havsdjupet.
Både människor och djur räddar du, Herre.
8 Hur dyrbar är inte din nåd, Gud!
Människors barn har sin tillflykt under dina vingars skugga.
9 De mättas av de rika gåvorna i ditt hus,
av din ljuvlighets ström ger du dem att dricka.
10 Ty hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljus.
11 Låt din nåd förbli över dem som känner dig
och din rättfärdighet över de rättsinniga.
12 Låt inte de högmodigas fot komma över mig
eller de ogudaktigas hand driva bort mig.
13 Där ligger ogärningsmän fallna,
nerstötta utan att kunna resa sig.
Psalm 39
Inför döden och människans förgänglighet
1 För sångmästaren, till Jedutun.[a] En psalm av David.
2 Jag sade: "Jag vill ta mig i akt,
så att jag inte syndar med min tunga.
Jag vill sätta ett lås för min mun,
så länge den ogudaktige är inför mig."
3 Jag blev stum och tyst.
Jag teg, fjärran från det goda,
och min plåga blev allt värre.
4 Mitt hjärta brann inom mig.
Medan jag grubblade,
brann det som en eld.
Jag talade med min tunga:
5 " Herre, låt mig förstå att mitt liv har ett slut,
att det finns en gräns för mina dagar,
så att jag inser hur förgänglig jag är.
6 Som en handsbredd har du gjort mina dagar,
min livslängd är som ett intet inför dig.
Endast en vindfläkt är människorna,
hur säkra de än står. Sela.
7 Som en skugga vandrar en man omkring,
han oroar sig till ingen nytta
och samlar på hög utan att veta vem som skall få det.
8 Men vad hoppas jag på, Herre?
Till dig står mitt hopp.
9 Befria mig från alla mina överträdelser,
låt mig inte bli smädad av dårar.
10 Jag tiger och öppnar ej min mun,
ty det är du som har gjort det.
11 Tag din plåga ifrån mig,
för din hands aga går jag under.
12 När du tuktar någon för hans missgärning,
förtär du likt malen det han har kärt.
Endast en vindfläkt är människorna. Sela.
13 Hör min bön, Herre,
lyssna till mitt rop.
Tig inte vid mina tårar,
ty en främling är jag hos dig,
en gäst som alla mina fäder.
14 Vänd din blick ifrån mig,
så att jag kan le igen,
innan jag går bort och ej mer finns till."
65 Vid detta tillfälle firade Salomo högtiden och med honom hela Israel. Det var en stor församling, alltifrån det ställe där vägen går mot Hamat, ända till Egyptens bäck,[a] som var inför Herrens, vår Guds, ansikte i sju dagar och åter sju dagar, tillsammans fjorton dagar. 66 På åttonde dagen lät han folket gå, och de välsignade kungen. Sedan gick de hem, fyllda av glädje i sina hjärtan över allt det goda som Herren hade gjort mot sin tjänare David och mot sitt folk Israel.
Herren uppenbarar sig på nytt för Salomo
9 Sedan Salomo hade byggt färdigt Herrens hus och även kungshuset och allt annat han hade känt längtan och lust att utföra, 2 visade sig Herren för Salomo en andra gång, så som han förut hade uppenbarat sig för honom i Gibeon. 3 Herren sade till honom: "Jag har hört den bön och begäran du har framburit till mig. Detta hus som du har byggt har jag helgat för att där fästa mitt namn för evig tid. Mina ögon och mitt hjärta skall för alltid vara där. 4 Om du vandrar inför mig, så som din fader David vandrade, med ärligt hjärta och i uppriktighet, så att du följer allt vad jag har befallt dig och håller fast vid mina stadgar och föreskrifter, 5 då skall jag låta din kungatron över Israel bestå för evigt, som jag lovade din fader David, när jag sade: Aldrig skall det på Israels tron saknas en avkomling av dig. 6 Men om ni och era barn vänder er bort från mig och överger mig och inte håller de bud och stadgar jag har förelagt er, utan går bort och tjänar andra gudar och tillber dem, 7 då skall jag utrota Israel ur det land som jag har givit dem. Det hus som jag har helgat åt mitt namn skall jag då förkasta från mitt ansikte. Och Israel skall bli ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk. 8 Hur storslaget detta hus än är, skall var och en som då går förbi häpna och vissla. När man frågar: Varför har Herren gjort så mot detta land och mot detta hus? - 9 då skall man svara: Därför att de övergav Herren, sin Gud, som hade fört deras fäder ut ur Egyptens land, och höll sig till andra gudar och tillbad och tjänade dem, därför har Herren låtit allt detta onda komma över dem."
Gärningarna visar att det finns tro
14 Mina bröder, vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon? 15 Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen 16 och någon av er säger till dem: "Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? 17 Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar.
18 Nu säger kanske någon: "Du har tro." - Ja, men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag visa dig min tro genom mina gärningar. 19 Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och bävar. 20 Men vill du inte inse, du tanklösa människa, att tron utan gärningar är död? 21 Blev inte vår fader Abraham erkänd som rättfärdig genom gärningar, när han bar fram sin son Isak på altaret? 22 Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar och att det var genom gärningarna som tron blev fullbordad. 23 Så uppfylldes Skriften som säger: Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet,[a] och han kallades Guds vän. 24 Ni ser alltså att en människa erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro. 25 Blev inte skökan Rahab på samma sätt erkänd som rättfärdig genom gärningar, när hon tog emot sändebuden och förde ut dem en annan väg? 26 Liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död.
Petrus förnekar Jesus
66 Medan Petrus befann sig nere på gården, kom en av översteprästens tjänsteflickor dit. 67 När hon fick se Petrus där han satt och värmde sig, såg hon på honom och sade: "Du var också med den där Jesus från Nasaret." 68 Men han nekade: "Jag vet inte vad du talar om och begriper det inte." Sedan gick han ut på den yttre gården. Då gol tuppen.[a] 69 Tjänsteflickan såg honom, och hon sade också till dem som stod i närheten: "Han är en av dem." 70 Men Petrus nekade igen. Efter en kort stund sade också de som stod där till Petrus: "Visst är du en av dem. Du är ju galilé." 71 Men han förbannade och svor: "Jag känner inte den där mannen som ni talar om." 72 Strax gol tuppen för andra gången. Då kom Petrus ihåg det som Jesus hade sagt till honom: "Innan tuppen hinner gala två gånger, skall du tre gånger förneka mig." Och han brast i gråt.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln