Book of Common Prayer
Den troendes tröst i Herrens ord
אAlef
119 [a][b]Saliga är de som vandrar
i fullkomlighet,
som lever efter Herrens
undervisning.
2 [c]Saliga är de som tar vara
på hans vittnesbörd,
som söker honom
av hela sitt hjärta,
3 [d]som inte gör orätt
utan vandrar på hans vägar.
4 Du har gett dina befallningar
för att de ska hållas noga.
5 Om bara mina vägar var rätta
så att jag höll dina stadgar!
6 Då skulle jag inte skämmas
när jag tänker på alla dina bud.
7 Jag vill tacka dig med ärligt hjärta
när jag lär mig dina rättfärdiga
domar.
8 Dina stadgar vill jag hålla.
Överge mig aldrig!
בBeth
9 [e]Hur kan den som är ung
hålla sitt liv rent?
Genom att hålla sig till ditt ord.
10 Jag söker dig av hela mitt hjärta.
Låt mig inte villas bort
från dina bud.
11 Jag gömmer ditt ord i mitt hjärta
för att jag inte ska synda mot dig.
12 Lovad är du, Herre!
Lär mig dina stadgar.
13 Med mina läppar förkunnar jag
din muns alla domar.
14 Jag jublar över dina vittnesbörds väg
som över stora skatter.
15 Jag ska begrunda
dina befallningar
och tänka på dina vägar.
16 Jag har min glädje i dina stadgar,
jag glömmer inte ditt ord.
גGimel
17 Var god mot din tjänare,
så att jag får leva
och hålla mig till ditt ord.
18 Öppna mina ögon,
så att jag ser undren
i din undervisning.
19 [f]Jag är en främling på jorden.
Dölj inte dina bud för mig!
20 [g]Min själ förtärs
av ständig längtan
efter dina domar.
21 [h]Du tillrättavisar de fräcka,
de förbannade som villar bort sig
från dina bud.
22 Ta bort vanära och förakt från mig,
för jag tar vara på dina vittnesbörd.
23 [i]Även om furstar sitter
och rådslår mot mig,
begrundar din tjänare dina stadgar.
24 Dina vittnesbörd är min glädje,
de är mina rådgivare.
Klagan över växande ondska
12 För körledaren, till sheminít.[a]
En psalm av David.
2 (A) Fräls, Herre!
De fromma är borta,
de trofasta är försvunna
bland människors barn.
3 (B) De ljuger för varandra,
de talar med hala läppar
och dubbelt hjärta.
4 (C) Herre, utrota alla hala läppar
och tungan som talar stora ord,
5 (D) dem som säger:
"Med vår tunga har vi makt,
våra läppar är med oss.
Vem är herre över oss?"[b]
6 (E) "De svaga förtrycks
och de fattiga klagar –
nu griper jag in", säger Herren,
"jag ska ge frälsning
åt den som längtar efter det[c]."
7 (F) Herrens ord är rena ord,
silver luttrat i degel av jord,
renat sju gånger.
8 Du, Herre, ska bevara dem,
du ska för evigt beskydda dem[d]
från detta släkte.
9 Runt omkring går gudlösa fram,
när det usla hålls högt
bland människors barn.
I djup ångest
13 För körledaren. En psalm av David.
2 (G) Hur länge, Herre?
Ska du glömma mig för evigt?
Hur länge ska du
dölja ditt ansikte för mig?
3 (H) Hur länge ska jag ha oro i min själ
och ångest i mitt hjärta
dag efter dag?
Hur länge ska min fiende
triumfera över mig?
4 Se mig, svara mig,
Herre min Gud!
Ge mina ögon ljus
så att jag inte somnar in i döden.
5 (I) Låt inte min fiende säga:
"Jag besegrade honom!"
eller mina ovänner jubla
när jag vacklar.
6 (J) Men jag litar på din nåd,
mitt hjärta jublar
över din frälsning.
Jag vill sjunga till Herren,
för han är god mot mig.
De gudlösas dårskap
14 [e](K) För körledaren. Av David.
Dåren säger i sitt hjärta:
"Det finns ingen Gud."
Onda och vidriga
är deras gärningar,
ingen finns som gör det goda.
2 (L) Herren blickar ner från himlen
över människors barn
för att se om det finns
någon som förstår,
någon som söker Gud.
3 (M) Men alla har avfallit,
alla är fördärvade.
Ingen finns som gör det goda,
inte en enda.
Salomo ber om vishet
3 (A) Genom giftermål blev Salomo släkt med farao[a], kungen av Egypten. Han tog faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad. Där fick hon bo tills han byggt färdigt sitt hus liksom Herrens hus och muren runt Jerusalem. 2 (B) Men folket offrade på höjderna, eftersom det fortfarande inte hade byggts något hus åt Herrens namn. 3 Salomo älskade Herren och följde sin far Davids stadgar, utom det att han offrade på höjderna[b] och tände rökelse där.
4 (C) Kungen begav sig till Gibeon[c] för att offra. Det var den förnämsta offerhöjden, och Salomo offrade tusen brännoffer på altaret där. 5 (D) I Gibeon visade sig Herren för Salomo i en dröm om natten. Gud sade: ”Be mig om det du vill att jag ska ge dig.”
6 (E) Salomo svarade: ”Du har visat stor nåd mot din tjänare David, min far, därför att han vandrade inför dig i sanning och rättfärdighet och med ärligt hjärta mot dig. Du bevarade åt honom denna stora nåd och gav honom en son som sitter på hans tron, så som det är i dag. 7 Herre min Gud, nu har du gjort din tjänare till kung efter min far David. Men jag är bara en ung man, jag vet varken ut eller in[d]. 8 (F) Din tjänare är här bland ditt folk som du har utvalt, ett folk så stort och talrikt att det inte kan räknas på grund av sin mängd. 9 Ge din tjänare ett lyhört hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont. Vem kan annars vara domare för detta ditt stora folk?”
10 Det gladde Herren att Salomo bad om detta. 11 Gud sade till honom: ”Eftersom du har bett om detta och inte bett om långt liv, rikedom eller dina fienders liv, utan om att kunna förstå vad som är rätt, 12 (G) därför vill jag göra som du önskar och ge dig ett så vist och förståndigt hjärta att ingen som du har funnits före dig och inte heller ska komma efter dig.
13 (H) Dessutom ger jag dig vad du inte har bett om, nämligen både rikedom och ära, så att ingen kung i alla dina dagar ska vara din like.[e] 14 (I) Om du går på mina vägar och håller fast vid mina stadgar och bud, så som din far David gjorde, då ska jag ge dig ett långt liv.”
15 Då vaknade Salomo och såg: det var en dröm. När han kom till Jerusalem, trädde han fram inför Herrens förbundsark och bar fram brännoffer och gemenskapsoffer. Sedan ordnade han en fest för alla sina tjänare.
9 (A) Det hade nu gått lång tid och sjöresan hade blivit farlig, eftersom fastedagen[a] redan var förbi. Paulus varnade dem därför 10 (B) och sade: "Ni män, jag ser att den här sjöresan kommer att medföra skada och stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv." 11 Men officeren litade mer på styrmannen och skeppsägaren[b] än på vad Paulus sade. 12 Och då hamnen inte låg bra till för att övervintra bestämde sig de flesta för att gå ut därifrån och försöka nå Fenix, en hamn på Kreta som vetter mot sydväst och nordväst. Där tänkte de tillbringa vintern.
Stormen
13 När så en svag sydlig vind blåste upp, tänkte de att de skulle lyckas med sin föresats. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. 14 Men snart därefter svepte en kraftig stormvind[c], den så kallade Nordosten, ner från ön. 15 Skeppet fångades och kunde inte hålla upp mot vinden, så vi gav efter och lät det driva. 16 Vi kom i lä bakom en liten ö som hette Kauda och lyckades med nöd och näppe bärga skeppsbåten[d]. 17 När de hade fått upp den ombord, använde de nödutrustningen och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda för att kastas upp på Syrtenbankarna släppte de ner drivankaret[e] och lät skeppet driva.
18 Vi var hårt ansatta av stormen. Dagen därpå började de vräka lasten överbord, 19 och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning i sjön. 20 Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och den starka stormen låg på så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.
21 Ingen hade nu ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten. 22 Men nu uppmanar jag er: Fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under. 23 En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt, 24 (C) och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig. 25 Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig. 26 Vi måste bara stranda på en ö."
Onda planer mot Jesus
14 (A) Det var nu två dagar kvar till påsken[a] och det osyrade brödets högtid. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett sätt att gripa Jesus med list och döda honom. 2 Men de sade: "Inte under högtiden, då kan det bli upplopp bland folket."
En kvinna smörjer Jesus
3 (B) När Jesus var i Betania[b] och låg till bords i Simon den spetälskes hus, kom det en kvinna som hade en alabasterflaska med dyrbar äkta nardusolja[c]. Hon bröt upp flaskan och hällde ut oljan över hans huvud. 4 Några blev upprörda och sade till varandra: "Varför detta slöseri med oljan? 5 Den kunde man ha sålt för mer än tre hundra denarer och gett till de fattiga." Och de grälade på henne.
6 Men Jesus sade: "Låt henne vara! Varför besvärar ni henne? Hon har gjort en god gärning mot mig. 7 De fattiga har ni alltid hos er, och ni kan göra gott mot dem när ni vill. Men mig har ni inte alltid. 8 Hon har gjort vad hon kunde, hon har i förväg smort min kropp för begravningen[d]. 9 Jag säger er sanningen: Överallt i hela världen där evangeliet förkunnas ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne."
Judas förråder Jesus
10 (C) Men Judas Iskariot, en av de tolv, gick bort till översteprästerna för att utlämna Jesus åt dem. 11 När de hörde det, blev de glada och lovade att ge honom pengar. Sedan sökte han efter ett lämpligt tillfälle att förråda honom.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation