Book of Common Prayer
Staden där folken föds på nytt
87 (A) En psalm, en sång av Koras söner.
Han har grundat sin stad
på de heliga bergen.
2 (B) Herren älskar Sions portar
mest av alla Jakobs boningar.
3 (C) Härliga ting har sagts om dig,
Guds stad. Sela
4 (D) "Jag ska räkna Rahab[a] och Babel
bland mina bekännare,
Filisteen och Tyrus
tillsammans med Kush[b].
De är födda där."
5 (E) Om Sion ska det sägas:
"Den och den är född där."
Och han, den Högste,
håller det vid makt.
6 (F) När Herren upptecknar folken
ska han räkna så:
"De är födda där." Sela
7 (G) Under sång och dans ska man säga:
"Alla mina källor har jag i dig."
FJÄRDE BOKEN
Guds evighet och vår förgänglighet
90 (A) En bön av gudsmannen Mose.
Herre, du har varit vår tillflykt[a]
från släkte till släkte.
2 (B) Innan bergen blev till
och du skapade jorden och världen,
från evighet till evighet är du,
Gud.
3 (C) Du låter människan
vända åter till stoft,
du säger: "Vänd om,
ni människors[b] barn!"
4 (D) Tusen år är i dina ögon
som dagen i går som försvann,
som en av nattens timmar[c].
5 (E) Du sköljer bort dem,
de är som en sömn.
Om morgonen gror de som gräset,
6 (F) om morgonen gror det och blomstrar,
mot kvällen vissnar det och torkar.
7 Vi går under genom din vrede,
förskräckta av din glöd.
8 (G) Du ställer våra synder inför dig,
våra hemligheter
i ditt ansiktes ljus.
9 (H) Alla våra dagar försvinner
genom din vrede,
vi slutar våra år som en suck.
10 (I) Vårt liv varar sjuttio år,
eller åttio om krafterna räcker.
När det är som bäst
är det möda och bekymmer.
Snart är det slut och vi flyger bort.
11 (J) Vem känner din vredes kraft
och din harm
så att han fruktar dig?
12 (K) Lär oss att våra dagar är räknade,
så att vi får visa hjärtan.
13 (L) Kom tillbaka, Herre!
Hur länge dröjer du?
Förbarma dig över dina tjänare!
14 Mätta oss med din nåd
när morgonen gryr,
så att vi får jubla och glädjas
i alla våra dagar.
15 Gläd oss lika många dagar
som du plågat oss,
lika många år
som vi sett det onda.
16 Låt din gärning bli synlig
för dina tjänare
och din härlighet över deras barn,
17 och låt Herren vår Guds ljuvlighet
vila över oss.
Ge oss framgång
med våra händers verk,
ja, ge framgång
åt våra händers verk.
Evig är hans nåd
136 [a]Tacka Herren, för han är god,
evig är hans nåd.
2 [b]Tacka gudarnas Gud,
evig är hans nåd.
3 [c]Tacka herrarnas Herre,
evig är hans nåd.
4 [d]Han ensam gör stora under,
evig är hans nåd.
5 [e]Han gjorde himlen med förstånd,
evig är hans nåd,
6 [f]han bredde ut jorden över vattnen,
evig är hans nåd,
7 [g]och gjorde de stora ljusen,
evig är hans nåd,
8 solen till att råda över dagen,
evig är hans nåd,
9 månen och stjärnorna
till att råda över natten,
evig är hans nåd.
10 [h]Han slog de förstfödda i Egypten,
evig är hans nåd,
11 [i]och förde Israel ut därifrån,
evig är hans nåd,
12 [j]med stark hand och utsträckt arm,
evig är hans nåd.
13 [k]Han delade Röda havet mitt itu,
evig är hans nåd,
14 och förde Israel igenom det,
evig är hans nåd,
15 men skingrade farao
och hans här i Röda havet,
evig är hans nåd.
16 Han förde sitt folk genom öknen,
evig är hans nåd,
17 [l]han slog stora kungar,
evig är hans nåd,
18 och dräpte mäktiga kungar,
evig är hans nåd,
19 [m]Sichon, amoreernas kung,
evig är hans nåd,
20 [n]och Og, Bashans kung,
evig är hans nåd,
21 [o]och gav deras land som arvedel,
evig är hans nåd,
22 som arvedel åt sin tjänare Israel,
evig är hans nåd.
23 [p]Han tänkte på oss i vår förnedring,
evig är hans nåd,
24 och ryckte oss
ur våra fienders våld,
evig är hans nåd.
25 [q]Han ger mat åt allt levande,
evig är hans nåd.
26 Tacka himlens Gud,
evig är hans nåd!
Davids son dör
15 Så gick Natan hem igen. Och Herren lät barnet som Urias hustru hade fött åt David drabbas av en svår sjukdom. 16 David bad till Gud för pojken och fastade. När han kom hem låg han hela natten på marken. 17 Då kom de äldste i hans hus upp till honom för att få honom att resa sig från marken. Men han ville inte, och han åt inte heller något med dem.
18 På sjunde dagen dog barnet. Davids tjänare var rädda för att berätta för honom att barnet hade dött. De tänkte: ”När vi talade till honom medan barnet levde, ville han inte lyssna till oss. Hur kan vi då säga till honom att barnet har dött? Han kan göra något förfärligt.” 19 Men när David såg att hans tjänare viskade med varandra förstod han att barnet hade dött. David frågade då sina tjänare: ”Har barnet dött?” De svarade: ”Ja.”
20 Då reste sig David från marken, tvättade sig, smorde sig, bytte kläder och gick in i Herrens hus och tillbad. När han kom hem igen bad han att de skulle sätta fram mat åt honom, och han åt. 21 Då sade hans tjänare till honom: ”Varför gör du så här? Medan barnet levde fastade du och grät, men när barnet har dött stiger du upp och äter.” 22 Han svarade: ”Så länge barnet levde fastade jag och grät, för jag tänkte: Vem vet, kanske förbarmar sig Herren över mig och låter barnet leva. 23 Men nu när det har dött, varför skulle jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen? Jag kommer att gå till honom, men han kommer inte tillbaka till mig.”
Salomos födelse
24 (A) David tröstade sin hustru Bat-Seba och gick in till henne och låg med henne. Hon födde en son, och han gav[a] honom namnet Salomo. Herren älskade honom 25 och sände ett budskap med profeten Natan. Och han kallade honom Jedidja[b] för Herrens skull.
David erövrar Rabba
26 (B) Joab angrep Rabba i ammoniternas land och intog kungastaden. 27 Sedan sände han bud till David och lät säga: ”Jag har angripit Rabba och har också intagit Vattenstaden[c]. 28 Samla nu resten av hären och belägra staden och inta den, annars blir det jag som intar staden och den blir uppkallad efter mig.” 29 Då samlade David hela hären och tågade mot Rabba och angrep och intog det. 30 Han tog kronan från huvudet på deras kung[d]. Den vägde en talent[e] guld och var smyckad med en ädelsten, och man satte den på Davids huvud. Och bytet som han förde ut ur staden var mycket stort. 31 Folket därinne förde han ut och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och järnyxor eller vid tegelugnarna. Så gjorde han med alla ammoniternas städer. Sedan vände David och allt folket tillbaka till Jerusalem.
I Makedonien och Grekland
20 (A) När oroligheterna hade lagt sig, kallade Paulus till sig lärjungarna och tröstade och uppmuntrade dem. Sedan tog han farväl och begav sig till Makedonien[a]. 2 Han reste genom det området och talade många uppmuntrande ord till bröderna. Därefter kom han till Grekland[b], 3 (B) där han blev kvar i tre månader.
När han sedan skulle avsegla mot Syrien hade judarna planerat ett attentat mot honom, och han bestämde sig då för att resa tillbaka genom Makedonien. 4 (C) Med honom följde Sopater, Pyrrhus son, från Berea, Aristarchus och Secundus från Tessalonike, vidare Gaius från Derbe och Timoteus samt Tychikus[c] och Trofimus[d] från Asien. 5 Dessa reste i förväg och väntade på oss[e] i Troas, 6 medan vi själva seglade ut från Filippi efter det osyrade brödets högtid. Fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade i sju dagar.
I Troas
7 (D) Den första dagen efter sabbaten[f] var vi samlade för att bryta brödet. Paulus talade med dem som var där, och eftersom han skulle resa nästa dag fortsatte han att tala ända till midnatt. 8 Det fanns många lampor i rummet på översta våningen där vi var samlade. 9 I fönstret satt en ung man som hette Eutychus. Han föll i djup sömn när Paulus talade så länge, och i sömnen föll han ner från tredje våningen. När man lyfte upp honom var han död.
10 (E) Paulus gick då ner, böjde sig över honom och tog honom i sina armar och sade: "Var inte oroliga. Hans själ är kvar." 11 Därefter gick Paulus upp igen och bröt brödet och åt. Han fortsatte att tala länge, ända till gryningen, och gick sedan vidare. 12 De förde hem den unge mannen levande, och de blev mycket uppmuntrade.
Från Troas till Miletos
13 Vi andra gick i förväg ombord på skeppet och seglade mot Assos, där vi skulle hämta upp Paulus. Så hade han bestämt, eftersom han själv tänkte ta landvägen. 14 Så snart han mötte oss i Assos tog vi honom ombord och kom sedan till Mitylene. 15 Därifrån seglade vi ut nästa dag och nådde fram i höjd med Chios. Dagen därpå lade vi till vid Samos och efter ytterligare en dag kom vi till Miletos. 16 Paulus hade nämligen bestämt sig för att segla förbi Efesos för att inte bli uppehållen i Asien. Han skyndade vidare för att om möjligt kunna vara i Jerusalem på pingstdagen.
Jesus talar än en gång om sitt lidande
30 (A) Sedan gick de vidare därifrån och vandrade genom Galileen. Jesus ville inte att någon skulle få veta det, 31 (B) eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade till dem: "Människosonen ska utlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom. Men tre dagar efter[a] sin död ska han uppstå." 32 Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga honom.
Vem är störst?
33 (C) De kom till Kapernaum. När Jesus nu var hemma, frågade han dem: "Vad var det ni talade om på vägen?" 34 Men de teg, för på vägen hade de talat med varandra om vem som var den störste. 35 (D) Jesus satte sig ner, kallade på de tolv och sade till dem: "Om någon vill vara den förste, så ska han vara den siste av alla och allas tjänare."
36 (E) Sedan tog han ett litet barn och ställde det mitt ibland dem, omfamnade det och sade till dem: 37 (F) "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig. Och den som tar emot mig, tar inte emot mig utan honom som har sänt mig."
Inte mot oss utan för oss
38 (G) Johannes sade till Jesus: "Mästare, vi såg en man som drev ut onda andar i ditt namn, och vi försökte hindra honom eftersom han inte följde oss." 39 (H) Men Jesus sade: "Hindra honom inte. Ingen som gör en kraftgärning i mitt namn kan sedan genast tala illa om mig. 40 (I) Den som inte är mot oss är för oss. 41 (J) Den som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus – jag säger er sanningen: Han ska inte gå miste om sin lön.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation