Book of Common Prayer
Ödmjuk förtröstan
131 [a]En pilgrimssång av David.
Herre, mitt hjärta är inte högmodigt,
mina ögon är inte stolta.
Jag ägnar mig inte åt stora ting,
åt sådant som är för svårt för mig.
2 Nej, jag har lugnat och stillat min själ
som ett avvant barn hos sin mor.
Som ett avvant barn
är min själ i mig.[b]
3 Israel, hoppas på Herren,
från nu och till evig tid!
Davids löfte och Herrens löfte
132 [c]En pilgrimssång.
Herre, tänk på David,
på allt han fick utstå,
2 hur han gav Herren sin ed,
sitt löfte till Jakobs Mäktige:
3 [d]"Jag ska inte gå in i mitt hus,
inte ligga på min bädd,
4 [e]inte unna mina ögon någon sömn
eller mina ögonlock någon vila
5 [f]förrän jag funnit en plats åt Herren,
en boning åt Jakobs Mäktige."
6 [g]Vi hörde det i Efrata,
vi upptäckte det i skogsbygden[h].
7 [i]Låt oss gå in i hans boning,
låt oss tillbe vid hans fotpall.
8 [j]Res dig, Herre,
och kom till din viloplats,
du och din makts ark!
9 Låt dina präster vara klädda
i rättfärdighet
och dina trogna få jubla.
10 [k]För din tjänare Davids skull,
avvisa inte din smorde!
11 [l]Herren har gett David sin ed,
en sann ed som han
inte tar tillbaka:
"En av dina ättlingar[m]
ska jag sätta på din tron.
12 Om dina barn håller mitt förbund
och mitt vittnesbörd
som jag ska lära dem,
då ska också deras barn
sitta på din tron till evig tid."
13 Ja, Herren har utvalt Sion,
där vill han ha sin boning:
14 [n]"Detta är min viloplats till evig tid.
Här ska jag bo, hit längtar jag.
15 Sions förråd ska jag rikligt välsigna,
dess fattiga ska jag mätta med bröd.
16 [o]Dess präster ska jag
klä i frälsning
och dess trogna ska jubla högt.
17 [p]Där ska jag låta ett horn[q] växa upp
åt David,
jag har berett en lampa
åt min smorde.
18 Hans fiender ska jag klä i skam,
men på honom
ska kronan glänsa."
Brödragemenskapens välsignelse
133 En pilgrimssång av David.
Se, hur gott och ljuvligt det är
när bröder bor enigt tillsammans!
2 [r]Det är som när den fina oljan
på huvudet[s]
rinner ner över skägget,
över Arons skägg,
och ner över kragen på hans dräkt.
3 Det är som när Hermons dagg
kommer ner över Sions berg.
Där skänker Herren välsignelsen,
liv till evig tid.
Lova Herren om natten
134 [t]En pilgrimssång.
Lova Herren,
alla ni Herrens tjänare
som står i Herrens hus om natten!
2 Lyft era händer mot helgedomen
och lova Herren!
3 [u]Herren välsigne dig från Sion,
han som har gjort
himmel och jord.
Herrens stora under
135 [v]Halleluja!
Prisa Herrens namn,
prisa det, ni Herrens tjänare
2 som står i Herrens hus,
i gårdarna till vår Guds hus!
3 [w]Prisa Herren, för Herren är god,
lovsjung hans namn,
för det är ljuvligt.
4 [x]Herren har utvalt Jakob åt sig,
Israel till sin egendom.
5 [y]Jag vet att Herren är stor,
vår Herre är större än alla gudar.
6 [z]Allt vad Herren vill,
det gör han i himlen och på jorden,
i haven och i alla djup.
7 [aa]Han låter moln stiga
vid jordens ände,
han sänder blixtar med regn
och skickar ut vinden
från sina förråd.
8 [ab]Han slog de förstfödda i Egypten,
både människor och boskap.
9 [ac]Han sände tecken och under
mitt i dig, Egypten,
mot farao och alla hans tjänare.
10 [ad]Han slog många folk[ae]
och dödade mäktiga kungar –
11 [af]Sichon, amoreernas kung,
Og, Bashans kung,
och Kanaans alla riken –
12 [ag]och gav deras land som arvedel,
till arvedel åt sitt folk Israel.
13 [ah]Herre, ditt namn består för evigt,
Herre, ditt rykte
från släkte till släkte,
14 [ai]för Herren ska döma sitt folk
och förbarma sig
över sina tjänare.
15 [aj]Hednafolkens avgudar
är silver och guld,
verk av människohand.
16 De har mun men kan inte tala,
ögon men kan inte se,
17 öron men kan inte höra.
Ingen ande finns i deras mun.
18 De som har gjort dem blir som de,
likaså alla som litar till dem.
19 Israels hus, lova Herren!
Arons hus, lova Herren!
20 Levis hus, lova Herren!
Ni som vördar Herren,
lova Herren!
21 Lovad är Herren från Sion,
han som bor i Jerusalem.
Halleluja!
5 Filisteerna samlades då för att strida mot Israel med 30 000 vagnar[a] och 6 000 ryttare och fotfolk så talrikt som sanden på havets strand. De drog upp och slog läger vid Mikmas öster om Bet-Aven. 6 När israeliterna insåg att de var i nöd eftersom folket var trängt, gömde de sig i grottor, snår och klippor, i valv[b] och i gropar. 7 Några av hebreerna gick över Jordan in i Gads och Gileads land.
Men Saul var kvar i Gilgal, och allt folket som följde honom bävade. 8 (A) Han väntade i sju dagar, den bestämda tid som Samuel hade angett. Men när Samuel inte kom till Gilgal, började folket skingras och gå ifrån honom. 9 Då sade Saul: ”För fram brännoffret och gemenskapsoffret till mig.” Därefter offrade han brännoffret. 10 Men just när han hade slutat offra kom Samuel. Då gick Saul och mötte honom för att hälsa honom.
11 Men Samuel frågade: ”Vad har du gjort?” Saul svarade: ”När jag såg hur folket skingrades och gick ifrån mig och du inte kom under den bestämda tiden, medan filisteerna samlades vid Mikmas, 12 tänkte jag: Nu kommer filisteerna ner mot mig här i Gilgal, och jag har fortfarande inte bett om Herrens hjälp. Då tog jag mod till mig och offrade brännoffret.”
13 Samuel sade: ”Du har handlat dåraktigt. Du har inte hållit det bud som Herren din Gud har gett dig. Om du hade gjort det, skulle Herren ha befäst ditt kungadöme över Israel för all framtid. 14 (B) Men nu ska ditt kungadöme inte bestå. Herren har sökt sig en man efter sitt hjärta och utsett honom till furste över sitt folk. Men du har inte hållit vad Herren befallt dig.”
15 (C) Därefter bröt Samuel upp och gick från Gilgal till Gibea i Benjamin. Men Saul inmönstrade folket som fanns hos honom, det var omkring sexhundra man. 16 Saul och hans son Jonatan stannade i Geba i Benjamin med folket som fanns hos dem, medan filisteerna hade slagit läger vid Mikmas.[c] 17 En skara drog ut ur filisteernas läger för att härja. Den var uppdelad i tre grupper. En tog vägen mot Ofra i Shuals område, 18 en tog vägen mot Bet-Horon och en grupp tog vägen till det område som vette mot Seboimdalen, åt öknen till.
Den etiopiske hovmannen
26 En Herrens ängel talade till Filippus: "Stå upp och gå ut mitt på dagen längs vägen som går ner från Jerusalem mot Gaza. Den ligger öde."[a] 27 [b]Filippus reste sig och gick.
Då kom en etiopisk hovman[c] som var eunuck[d] och ansvarig för hela skattkammaren hos den etiopiska drottningen Kandake.[e] Han hade kommit till Jerusalem för att tillbe 28 och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. 29 Då sade Anden till Filippus: "Gå fram till vagnen och håll dig nära den."
30 Filippus skyndade fram, och när han hörde honom läsa[f] profeten Jesaja frågade han: "Förstår du vad du läser?" 31 Mannen svarade: "Hur skulle jag kunna det om ingen vägleder mig?" Och han bad Filippus komma upp och sätta sig bredvid honom. 32 [g]Stället i Skriften som han läste var detta:[h]
Som ett får som förs bort till slakt,
som ett lamm som är tyst
inför den som klipper det,
så öppnade han inte sin mun.
33 Genom hans förnedring
blev hans dom upphävd.
Vem kan räkna hans släkte,
eftersom hans liv rycks bort[i]
från jorden?
34 Hovmannen sade till Filippus: "Jag vill fråga dig vem profeten talar om, om sig själv eller någon annan?" 35 Då började Filippus tala och utifrån det skriftstället förklara evangeliet om Jesus för honom.
36 När de nu färdades vägen fram kom de till ett vattendrag, och hovmannen sade: "Här finns vatten. Vad hindrar att jag blir döpt?"[j] 38 Han befallde att vagnen skulle stanna. Både Filippus och hovmannen gick ner i vattnet, och Filippus döpte honom. 39 När de kom upp ur vattnet ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom inte mer. Han fortsatte sin resa, full av glädje.
40 (A) Filippus kom till Ashdod, och han vandrade omkring och förkunnade evangeliet i alla städerna tills han nådde Caesarea.[k]
Jesus döms till döden
13 Pilatus sammankallade översteprästerna och rådsherrarna och folket 14 (A) och sade till dem: "Ni har fört den här mannen till mig och sagt att han förvillar folket. Jag har nu förhört honom i er närvaro men inte funnit honom skyldig till det ni anklagar honom för. 15 Det gjorde inte Herodes heller, och därför sände han honom tillbaka till oss. Ni ser att han inte har gjort något som förtjänar döden. 16 (B) Därför ska jag prygla honom och sedan släppa honom."[a]
18 (C) Då skrek hela hopen: "Bort med honom! Låt oss få Barabbas fri!" – 19 Barabbas var fängslad för ett upplopp i staden och för mord. – 20 Pilatus talade till dem igen, för han ville släppa Jesus. 21 Men de ropade: "Korsfäst! Korsfäst honom!" 22 För tredje gången sade han till dem: "Vad har han då gjort för ont? Jag har inte funnit honom skyldig till något som förtjänar döden. Därför ska jag prygla honom och sedan släppa honom." 23 Men de pressade honom med höga rop och krävde att Jesus skulle korsfästas, och deras rop blev allt starkare.
24 Pilatus beslöt då att det fick bli som de krävde. 25 Han släppte den som var fängslad för upplopp och mord, den som de ville ha, men utlämnade Jesus åt deras vilja.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation