Book of Common Prayer
Psalm 131
Den ödmjukes förtröstan
1 En vallfartssång av David.
Herre, mitt hjärta är inte högmodigt,
mina ögon är inte stolta.
Jag umgås inte med stora ting,
med sådant som är mig för svårt.
2 Nej, jag har lugnat och stillat min själ
som ett avvant barn hos sin mor.
Som ett avvant barn är min själ i mig.
3 Hoppas på Herren, Israel,
från nu och till evig tid!
Psalm 132
Davids löfte och Herrens löfte
1 En vallfartssång.
Tänk, Herre, på David,
på allt han fick utstå,
2 han som svor Herren en ed
och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob:
3 "Jag skall inte gå in i min hydda
och inte lägga mig på min bädd,
4 jag skall inte unna mina ögon sömn
eller mina ögonlock slummer,
5 förrän jag har funnit en plats åt Herren,
en boning åt den Starke i Jakob."
6 Vi hörde det i Efrata,
vi fick veta det i skogsbygden.
7 Låt oss gå in i hans boning
och tillbe vid hans fotapall.
8 Stå upp, Herre, och kom till din viloplats,
du och din makts ark.
9 Dina präster skall vara klädda i rättfärdighet,
och dina fromma skall jubla.
10 För din tjänare Davids skull
må du inte visa bort din smorde.
11 Herren har svurit David en ed,
en sann ed som han ej skall ta tillbaka:
"Av din livsfrukt skall jag sätta kungar på din tron.
12 Om dina barn håller mitt förbund
och mitt vittnesbörd som jag skall lära dem,
då skall också deras barn
få sitta på din tron till evig tid."
13 Ty Herren har utvalt Sion,
där vill han ha sin boning.
14 "Detta är min viloplats till evig tid.
Här skall jag bo, och hit längtar jag.
15 Sions förråd skall jag rikligt välsigna,
de fattiga skall jag mätta med bröd.
16 Prästerna skall jag klä i frälsning,
och de fromma skall jubla högt.
17 Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David,
jag har tillrett en lampa åt min smorde.
18 Hans fiender skall jag klä i skam,
men på honom skall hans krona glänsa."
Psalm 133
Brödragemenskapens välsignelse
1 En vallfartssång av David.
Se, hur gott och ljuvligt det är
när bröder bor endräktigt tillsammans.
2 Det är som när den dyrbara oljan på huvudet
rinner ner i skägget, i Arons skägg,
och ner över kragen på hans dräkt.
3 Det är som Hermons dagg
som faller ner på Sions berg.
Ty där ger Herren befallning om välsignelse,
om liv till evig tid.
Psalm 134
Uppmaning att lova Herren
1 En vallfartssång.
Lova Herren,
alla ni Herrens tjänare,
ni som står i Herrens hus om natten.
2 Lyft era händer mot helgedomen
och lova Herren!
3 Må Herren välsigna dig från Sion,
han som har gjort himmel och jord.
Psalm 135
Lovsång till Herren för hans stora under
1 Halleluja!
Prisa Herrens namn,
prisa det, ni Herrens tjänare,
2 ni som står i Herrens hus,
i gårdarna till vår Guds hus.
3 Prisa Herren, ty Herren är god,
lovsjung hans namn, ty det är ljuvligt.
4 Herren har utvalt Jakob åt sig,
Israel till sin egendom.
5 Jag vet att Herren är stor,
att vår Herre är större än alla gudar.
6 Herren gör allt vad han vill
i himlen och på jorden,
i haven och i alla djup.
7 Han låter moln stiga upp
från jordens ände,
han låter blixtar komma med regn
och för vinden ut ur dess förvaringsrum.
8 Han slog de förstfödda i Egypten,
både människor och boskap.
9 Han sände tecken och under mitt i dig, Egypten,
mot farao och alla hans tjänare.
10 Han slog stora folk
och dödade mäktiga kungar -
11 Sichon, amoreernas kung,
och Og, kungen i Basan,
och alla Kanaans riken -
12 och gav deras land till arvedel,
till arvedel åt sitt folk Israel.
13 Herre, ditt namn varar i evighet
och minnet av dig, Herre,
från släkte till släkte.
14 Ty Herren skaffar rätt åt sitt folk,
han förbarmar sig över sina tjänare.
15 Hednafolkens avgudar är silver och guld,
verk av människohänder.
16 De har mun men talar inte,
ögon men ser inte,
17 de har öron men hör inte,
ingen andedräkt finns i deras mun.
18 De som har gjort dem kommer att likna dem,
ja, alla som förtröstar på dem.
19 Ni av Israels hus, lova Herren!
Ni av Arons hus, lova Herren!
20 Ni av Levis hus, lova Herren!
Ni som fruktar Herren, lova Herren!
21 Lovad vare Herren från Sion,
han som bor i Jerusalem.
Halleluja!
5 Filisteerna samlades då för att strida mot Israel med 30 000 vagnar och 6 000 ryttare och fotfolk så talrikt som sanden på havets strand. De drog upp och slog läger vid Mikmash öster om Bet-Aven. 6 När israeliterna såg att de var i nöd, därför att folket ansattes så svårt, gömde de sig i grottor, i skogssnår och bland klippor, i fasta valv och i gropar. 7 Somliga av hebreerna gick över Jordan in i Gads och Gileads land.
Men Saul var fortfarande kvar i Gilgal, och allt folket som följde honom bävade. 8 Han väntade i sju dagar, den bestämda tid Samuel hade angett. Men när Samuel ännu inte hade kommit till Gilgal, började folket skingras och gå ifrån honom. 9 Då sade Saul: "För fram brännoffret och gemenskapsoffret till mig." Därefter bar han fram brännoffret. 10 Men just som han hade slutat att offra, kom Samuel. Då gick Saul och mötte honom för att hälsa honom. 11 Men Samuel frågade: "Vad har du gjort?" Saul svarade: "När jag såg att folket skingrades och gick ifrån mig och du inte kom inom den bestämda tiden, medan filisteerna samlades vid Mikmash, 12 tänkte jag: Nu kommer filisteerna ner hit mot mig i Gilgal, och jag har ännu inte bett om Herrens hjälp. Då tog jag mod till mig och offrade brännoffret." 13 Samuel sade: "Du har handlat dåraktigt. Du har inte hållit det bud Herren, din Gud, har gett dig. Om du hade gjort det, skulle Herren ha befäst ditt kungadöme över Israel för all framtid. 14 Men nu skall ditt kungadöme inte bestå. Herren har sökt sig en man efter sitt hjärta, och honom har han utsett till furste över sitt folk. Men du har inte hållit vad Herren befallt dig."
15 Därefter bröt Samuel upp och gick från Gilgal till Gibea i Benjamin. Men Saul inmönstrade det folk som fanns hos honom och det var omkring sexhundra man. 16 Saul och hans son Jonatan stannade i Geba i Benjamin med det folk som fanns hos dem, medan filisteerna hade slagit läger vid Mikmash. 17 En skara drog ut ur filisteernas läger för att härja. Den var uppdelad i tre grupper. En tog vägen mot Ofra i Suals-landet, 18 en tog vägen mot Bet-Horon, och en grupp tog vägen till det område som vette mot Seboimdalen, åt öknen till.
Filippus och den etiopiske hovmannen
26 En Herrens ängel talade till Filippus: "Gå vid middagstiden[a] ut på vägen som leder från Jerusalem ner till Gaza. Den ligger öde." 27 Och Filippus stod upp och gick. Och se, då kom en etiopisk hovman[b] som var eunuck[c] och hade uppsikt över skattkammaren hos den etiopiska drottningen Kandace.[d] Han hade kommit till Jerusalem för att tillbe 28 och var nu på väg tillbaka och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. 29 Då sade Anden till Filippus: "Gå fram till vagnen och håll dig tätt intill den." 30 Filippus skyndade fram, och när han hörde honom läsa profeten Jesaja frågade han: "Förstår du vad du läser?" 31 Mannen svarade: "Hur skulle jag kunna det, om inte någon vägleder mig?" Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom. 32 Skriftstället som han läste var detta:
Liksom ett får som förs bort till att slaktas,
och liksom ett lamm som är tyst inför den som klipper det,
öppnade han inte sin mun.[e]
33 Genom hans förnedring blev hans dom borttagen.
Vem kan räkna hans släkte? Ty hans liv togs bort från jorden.
34 Hovmannen sade till Filippus: "Jag ber dig, säg mig, vem är det profeten talar om här, om sig själv eller någon annan?" 35 Då tog Filippus till orda och började utifrån detta skriftställe predika evangeliet om Jesus för honom. 36 När de nu färdades vägen fram, kom de till ett vatten, och hovmannen sade: "Se, här finns vatten. Vad hindrar att jag blir döpt?"[f] 38 Han befallde att vagnen skulle stanna, och både Filippus och hovmannen steg ner i vattnet och Filippus döpte honom. 39 När de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hovmannen såg honom inte mer men fortsatte glad sin resa. 40 Filippus kom till Asdod och gick omkring och predikade evangeliet i alla städer, tills han nådde Cesarea.
Jesus döms till döden
13 Pilatus kallade samman översteprästerna och rådsmedlemmarna och folket 14 och sade till dem: "Ni har fört den här mannen till mig och sagt att han uppviglar folket. Jag har nu förhört honom i er närvaro men inte funnit honom skyldig till det som ni anklagar honom för. 15 Inte heller Herodes har funnit honom skyldig, och därför har han skickat honom tillbaka till oss. Ni ser att mannen inte har gjort något som förtjänar döden. 16 Därför vill jag bestraffa[a] honom och sedan frige honom."[b] 18 Då skrek hela hopen: "Bort med honom! Låt oss få Barabbas fri!" - 19 Barabbas var en man som hade kastats i fängelse för ett upplopp i staden och för mord. - 20 Pilatus talade till dem igen, ty han ville frige Jesus. 21 Men de skrek: "Korsfäst! Korsfäst honom!" 22 För tredje gången sade han till dem: "Vad har han då gjort för ont? Jag har inte funnit honom skyldig till något som förtjänar döden. Därför vill jag bestraffa honom och sedan frige honom." 23 Men de låg över honom med höga rop och krävde att Jesus skulle korsfästas, och deras rop blev allt starkare. 24 Pilatus beslöt då att de skulle få vad de begärde. 25 Han frigav den som de ville ha fri - mannen som var fängslad för upplopp och mord - men Jesus utlämnade han, så att de fick som de ville.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln