Book of Common Prayer
Psalm 97
Glädje över Herrens allmakt
1 Herren är konung!
Därför må jorden fröjda sig
och alla havsländer glädja sig.
2 Moln och töcken omger honom,
rättfärdighet och rätt är hans trons grundval.
3 Eld går framför honom
och förtär hans fiender runt omkring.
4 Hans blixtar lyser upp världen,
jorden ser det och bävar.
5 Bergen smälter som vax inför Herren,
inför hela jordens Herre.
6 Himlarna förkunnar hans rättfärdighet,
och alla folk ser hans härlighet.
7 På skam skall alla de komma
som dyrkar avgudabilder
och skryter med sina maktlösa gudar.
Alla gudar skall tillbe honom.
8 Sion hör det och gläder sig,
Juda döttrar jublar över dina domar, Herre.
9 Ty du, Herre, är den Högste över hela jorden,
högt upphöjd över alla gudar.
10 Ni som älskar Herren, hata det onda.
Han bevarar sina frommas själar,
ur de ogudaktigas hand räddar han dem.
11 Ljus strålar fram[a] för den rättfärdige
och glädje för de rättsinniga.
12 Gläd er, ni rättfärdiga, i Herren,
prisa hans heliga namn!
Psalm 99
Tillbedjan av den helige Konungen
1 Herren är konung,
folken darrar.
Han tronar på keruberna,
jorden skälver.
2 Herren är stor i Sion,
upphöjd över alla folk.
3 Därför prisar man ditt namn,
det stora och fruktansvärda.
Helig är han.
4 Konungen i sin makt älskar det rätta.
Du håller rättvisa vid makt,
i Jakob har du gjort det som är rätt och rättfärdigt.
5 Upphöj Herren, vår Gud,
och tillbed vid hans fotapall!
Helig är han.
6 Mose och Aron var bland hans präster,
Samuel bland dem som åkallade hans namn.
De ropade till Herren och han svarade dem.
7 I molnstoden talade han till dem.
De höll hans vittnesbörd och den lag han gav dem.
8 Herre, vår Gud, du svarade dem,
du var för dem en Gud som förlåter
men som också hämnas deras gärningar.
9 Upphöj Herren, vår Gud,
tillbed vid hans heliga berg!
Ty helig är Herren, vår Gud.
Psalm 100
Jubel över att Herren är Gud
1 En tacksägelsepsalm.
Höj jubel till Herren, alla länder!
2 Tjäna Herren med glädje,
kom inför hans ansikte med jubelrop!
3 Besinna att Herren är Gud.
Han har gjort oss och inte vi själva.
Vi är hans folk och får i hans hjord.
4 Gå in i hans portar med tacksägelse,
i hans gårdar med lov.
Tacka honom, lova hans namn!
5 Ty Herren är god,
hans nåd varar i evighet,
hans trofasthet från släkte till släkte.
Psalm 94
Bön om Herrens hjälp mot fiender
1 Du hämndens Gud, Herre,
du hämndens Gud, träd fram i glans!
2 Res dig, du jordens domare,
vedergäll de högmodiga vad de har gjort!
3 Hur länge skall de ogudaktiga, Herre,
hur länge skall de ogudaktiga triumfera?
4 Deras mun flödar över av fräckt tal,
Alla ogärningsmän förhäver sig.
5 Ditt folk, Herre, krossar de,
din arvedel förtrycker de,
6 änkor och främlingar dräper de,
faderlösa mördar de.
7 De säger: " Herren ser det inte,
Jakobs Gud märker det inte."
8 Besinna er, ni oförnuftiga bland folket,
ni dårar, när skall ni få förstånd?
9 Han som har planterat örat, skulle han inte höra?
Han som har gjort ögat, skulle han inte se?
10 Han som tuktar folken, skulle han inte straffa,
han som lär människorna förstånd?
11 Herren känner människornas tankar,
han vet att de är tomhet.
12 Salig är den man som du, Herre, tillrättavisar
och undervisar från din lag
13 för att ge honom ro i onda dagar,
till dess att de ogudaktigas grav har blivit grävd.
14 Ty Herren förskjuter inte sitt folk,
han överger inte sin arvedel.
15 Rättfärdighet skall åter gälla i rätten,
och alla rättsinniga skall hålla sig till den.
16 Vem står upp för att försvara mig mot de onda?
Vem hjälper mig mot ogärningsmännen?
17 Om inte Herren vore min hjälp
skulle min själ snart bo i det tysta.
18 När jag sade: "Min fot vacklar",
då var din nåd mitt stöd, Herre.
19 När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta,
då gladde din tröst min själ.
20 Kan du ha gemenskap med orättfärdighetens domstol,
där de brukar våld i lagens namn,
21 där de angriper den rättfärdige
och fördömer oskyldigt blod?
22 Men Herren är för mig en borg,
min Gud är min tillflykts klippa.
23 Han låter deras brott drabba dem själva,
han förgör dem för deras ondskas skull,
ja, Herren, vår Gud, skall förgöra dem.
Psalm 95
Uppmaning till tillbedjan och lydnad
1 Kom, låt oss höja glädjerop till Herren,
jubel till vår frälsnings klippa.
2 Låt oss träda fram inför hans ansikte med tacksägelse,
höja jubel till honom med lovsång!
3 Ty Herren är en stor Gud,
en stor konung över alla gudar.
4 Han har jordens djup i sin hand,
och bergens höjder är hans.
5 Hans är havet, ty han har gjort det,
och det torra har hans händer format.
6 Kom, låt oss falla ner och tillbe,
låt oss böja knä för Herren, vår skapare.
7 Ty han är vår Gud
och vi är folket i hans hjord,
fåren som står under hans vård.
I dag, om ni hör hans röst,
8 så förhärda inte era hjärtan som i Meriba,
som på Massas dag i öknen,
9 där era fäder frestade mig
och satte mig på prov,
fastän de såg mina gärningar.
10 I fyrtio år väckte det släktet min avsky,
och jag sade:
"De är ett folk som far vilse med sina hjärtan,
de vill inte veta av mina vägar."
11 Så svor jag i min vrede:
"De skall inte komma in i min vila."
Förbundsarken sänds tillbaka till Israels land
6 När Herrens ark hade varit i filisteernas land i sju månader, 2 kallade filisteerna till sig präster och spåmän och sade: "Vad skall vi göra med Herrens ark? Låt oss få veta på vilket sätt vi skall sända den tillbaka till dess plats." 3 De svarade: "Om ni vill sända i väg Israels Guds ark, skall ni inte sända bort den utan gåvor. Ni måste i varje fall sända honom ett skuldoffer. Då skall ni bli botade, och ni skall förstå varför hans hand inte drar sig tillbaka från er."
4 De frågade: "Vad för slags skuldoffer skall vi sända honom?" De svarade: "Fem bölder av guld och fem råttor av guld, lika många som filisteernas furstar. Ty samma plåga har drabbat er alla och era furstar. 5 Ni skall göra avbildningar av era bölder och avbildningar av råttorna som fördärvar ert land. Ge så ära åt Israels Gud. Kanske han då lättar sin hand över er och era gudar och ert land. 6 Varför förhärdar ni era hjärtan, som farao och egyptierna gjorde? När han använde sin makt mot dem, släppte de då inte israeliterna och lät dem gå? 7 Så gör er nu en ny vagn och tag två kor som ger di och som inte har burit något ok. Spänn korna för vagnen, men tag hem deras kalvar från dem. 8 Sätt Herrens ark på vagnen och lägg ner guldföremålen ni ger honom som skuldoffer i ett skrin vid sidan av den. Sänd så i väg vagnen. 9 Se efter om den tar vägen till sitt eget land, till Bet-Semes. Då var det han som gjorde oss allt detta stora onda. Men annars vet vi att det inte var hans hand som slog oss utan att det drabbade oss av en slump."
10 Männen gjorde så. De tog två kor som gav di och spände dem för vagnen. Men kornas kalvar stängde de in hemma. 11 Och de satte Herrens ark på vagnen och även skrinet med guldråttorna och med avbildningarna av deras svulster. 12 Korna gick raka vägen åt Bet-Semes till. De gick hela tiden samma väg. De gick där och råmade utan att vika av vare sig till höger eller till vänster. Filisteernas furstar följde efter dem ända till Bet-Semes gräns.
13 Folket i Bet-Semes höll på med veteskörd i dalen. Då de såg upp fick de syn på arken, och de blev mycket glada när de såg den. 14 När vagnen kom till betsemesiten Josuas åker stannade den där, och där låg en stor sten. Då högg de sönder trävirket på vagnen och offrade korna till brännoffer åt Herren. 15 Leviterna lyfte ner Herrens ark tillsammans med skrinet med guldföremålen som stod där bredvid. De placerade detta på den stora stenen. Invånarna i Bet-Semes offrade på den dagen brännoffer och slaktoffer åt Herren. 16 När filisteernas fem furstar hade sett detta, vände de samma dag tillbaka till Ekron.
27 När de nu fördes bort, ställdes de inför Stora rådet, och översteprästen förhörde dem 28 och sade: "Förbjöd vi er inte strängt att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod skall komma över oss." 29 Då svarade Petrus och apostlarna: "Man måste lyda Gud mer än människor. 30 Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. 31 Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. 32 Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande, som Gud har gett åt dem som lyder honom."
33 När rådsmedlemmarna hörde detta, blev de ursinniga och ville döda dem. 34 Men en farisé i Stora rådet, en laglärare som hette Gamaliel[a] och som var aktad av allt folket, reste sig och begärde att man för en kort stund skulle föra ut männen. 35 Sedan sade han till dem: "Israeliter, tänk er för, vad ni är på väg att göra med dessa män. 36 För en tid sedan uppträdde Teudas och gav sig ut för att vara något[b], och omkring fyra hundra män slöt sig till honom. Men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och det blev ingenting av det hela. 37 Efter honom, vid tiden för skattskrivningen, uppträdde Judas från Galileen. Han fick folk att göra uppror och följa honom. Men också han omkom, och alla som trodde på honom skingrades. 38 Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. Ty om detta skulle vara ett påhitt eller ett verk av människor, kommer det att rinna ut i sanden. 39 Men om det är av Gud, kan ni inte slå ner dem. Kanske visar det sig att ni strider mot Gud."
De lät sig övertygas, 40 kallade in apostlarna, lät piska dem och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. 41 Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull. 42 Varje dag undervisade de i templet och hemma i husen och predikade det glada budskapet att Jesus är Messias.
37 Om dagarna var han i templet och undervisade, men på kvällarna gick han ut och övernattade på det berg som kallas Oljeberget. 38 Och tidigt på morgonen kom allt folket till honom i templet för att lyssna på honom.
Onda anslag mot Jesus
22 Det osyrade brödets högtid som kallas påsk[a] var nu nära. 2 Översteprästerna och de skriftlärda sökte finna något sätt att röja Jesus ur vägen, men de var rädda för folket. 3 Då for Satan in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. 4 Han gick och talade med översteprästerna och ledarna för tempelvakten om hur han skulle kunna utlämna Jesus åt dem. 5 De blev glada och lovade att ge honom en summa pengar. 6 Han samtyckte och sökte nu efter ett lämpligt tillfälle att utlämna honom åt dem utan att folket var med.
Den sista påskalammsmåltiden förbereds
7 Så kom den dag i det osyrade brödets högtid, när påskalammen skulle slaktas. 8 Då sände Jesus i väg Petrus och Johannes och sade: "Gå och gör i ordning, så att vi kan äta påskalammet." 9 De frågade honom: "Var vill du att vi skall reda till det?" 10 Han svarade dem: "När ni kommer in i staden skall en man möta er. Han bär en vattenkruka. Följ honom till det hus där han går in 11 och säg till husets ägare: Mästaren frågar dig: Var finns det rum där jag kan äta påskalammet med mina lärjungar? 12 Han kommer då att visa er ett stort rum i övre våningen, som är iordningställt. Red till där." 13 De gick och fann att det var som han hade sagt till dem. Och de redde till påskalammet.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln