Book of Common Prayer
En oskyldig mans bön
26 Av David.
Skaffa mig rätt, Herre,
för jag har levt ett klanderfritt liv.
Jag har förtröstat på Herren
utan att vackla.
2 Sätt mig på prov, Herre,
utforska mig, granska hela mitt innersta!
3 För jag har din nåd inför mina ögon
och din sanning som förebild.
4 Jag sitter inte tillsammans med lögnare
och håller inte ihop med hycklare.
5 Jag hatar de ondas samlingar
och vägrar att sitta hos de gudlösa.
6 Jag tvättar mina händer i oskuld
och går runt ditt altare, Herre.
7 Jag höjer min röst till tacksägelse
och förkunnar alla dina under.
8 Herre, jag älskar din boning, ditt hus,
platsen där din härlighet bor.
9 Ryck inte bort mitt liv med syndarnas,
låt mig inte dö som de blodtörstiga,
10 som har båda händerna fulla med onda planer
och högra handen med mutor.
11 Men jag lever ett klanderfritt liv.
Befria mig och visa nåd!
12 Jag står på fast grund,
och i församlingarna vill jag prisa Herren.
En bön om beskydd, tacksägelse för räddning
28 Av David.
Jag ropar till dig, Herre.
Min klippa, var inte stum mot mig.
Om du förblir tyst mot mig,
blir jag lik dem som går ner till graven.
2 Hör mina böner, när jag ropar till dig om hjälp
och sträcker mina händer mot det allra heligaste.
3 Släpa inte bort mig
tillsammans med de onda och de som gör orätt,
de som talar så vänligt till sina grannar
men går i onda tankar.
4 Löna dem efter deras handlingar
och efter deras onda gärningar.
Löna dem efter vad de gjort,
ge dem vad de förtjänar!
5 De bryr sig inte om Herrens gärningar,
om allt han har gjort.
Han ska riva ner dem
och inte bygga upp dem igen.
6 Välsignad är Herren,
för han har lyssnat till mina böner!
7 Herren är min styrka och min sköld.
Jag förtröstade på honom, och han hjälpte mig.
Glädjen bubblar nu i mitt hjärta,
och med min sång vill jag prisa honom.
8 Herren är sitt folks styrka
och en räddnings fästning för sin smorde.
9 Rädda ditt folk och välsigna din arvedel!
Led dem som en herde,
och bär dem för evigt!
Guds trofasthet, rättvisa och kärlek i motsats till människors synd och ondska
36 För körledaren. Av Herrens tjänare David.
2 I mitt innersta hör jag synden viska till den gudlöse,
i hans ögon finns ingen gudsfruktan.[a]
3 Han inbillar sig att den orätt han gjort aldrig upptäcks,
att den aldrig blir förhatlig.[b]
4 Men allt han säger är orätt och svek.
Han gör inte längre det som är förståndigt och gott.
5 Till och med på sin bädd smider han onda planer,
han har hängett sig åt en väg som inte är god,
han skyr inget ont.
6 Herre, till himlen når din nåd,
din trofasthet upp till skyarna.
7 Din rättfärdighet är som väldiga berg,
din rättvisa som det stora djupet.
Både människor och djur räddar du, Herre.
8 Hur dyrbar är inte din nåd, Gud!
Människobarnen har sin tillflykt under dina vingars skugga.
9 De får njuta av överflödet i ditt hus,
du låter dem dricka ur dina glädjeströmmar.
10 Hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljuset.
11 Låt din nåd förbli hos dem som känner dig,
din rättfärdighet i uppriktiga hjärtan.
12 Låt inte de stolta få trampa på mig,
och låt inte de onda driva bort mig.
13 Där ligger de, de som gör orätt,
de har kastats ner
och kommer aldrig mer att resa sig.
En vädjan om Guds nåd – livet är så kort
39 För körledaren, till Jedutun[a]. En psalm av David.
2 Jag sa: ”Jag ska ta mig i akt
och hålla min tunga från synd,
sätta ett lås för min mun,
så länge de gudlösa finns i min närhet.”
3 Men när jag blev tyst och stum
och inte ens kunde säga det som var gott,[b]
ökade ångesten bara inom mig.
4 Mitt hjärta brände inom mig,
och ju mer jag grubblade,
desto mer brände elden.
Jag måste tala:
5 ”Herre, hjälp mig att inse att mitt liv har ett slut
och hur få mina dagar är,
låt mig förstå min egen förgänglighet.
6 Du har gett mig en handfull dagar,
hela min livstid är ingenting för dig.
En människas liv är bara en vindfläkt. Séla
7 Som en skugga går människan omkring,
hastar hit och dit för ingenting,
samlar ihop rikedomar utan att veta vem som ska få dem.
8 Herre, vad har jag då att hoppas på?
Mitt hopp står till dig.
9 Befria mig från alla mina synder,
låt mig inte bli hånad av dårar![c]
10 Jag ska hålla tyst och inte öppna munnen,
för det är du som gjort detta.
11 Ta bort din plåga från mig,
för jag går under av slagen från din hand.
12 När du tuktar en människa för hennes synd,
gör du likt malen slut på allt som är henne kärt.
Människan är ingenting mer än en vindfläkt. Séla
13 Hör min bön, Herre, lyssna när jag ropar!
Var inte döv för min gråt.
Jag är en gäst hos dig
och en främling, som mina förfäder.
14 Vänd bort din blick från mig,
så att jag får glädjas innan jag går bort
och inte längre finns till.”
Avgudarnas meningslöshet
9 De som bygger avgudar åt sig är ingenting.
Deras älskade beläten har ingen hjälp att ge.
Deras vittnen ser inget och vet inget,
de får stå där med skam.
10 Vem gör sig en gud, gjuter en gudabild
som inte är till någon nytta för honom?
11 Alla hans anhängare ska stå med skam,
för hantverkarna som gjort dem är själva bara människor.
Låt dem alla samlas och ställa sig där.
Alla ska de stå där med skam och i skräck.
12 Smeden bearbetar järn vid sitt städ, i glöden,
och formar det med hammare med all sin kraft.
Han blir hungrig och trött,
dricker inget vatten och blir matt.[a]
13 Snickaren tar mått med band,
sätter ut märken med krita
och hugger ut den med stämjärn.
Han märker ut formen med passare,
formar den som en människa i all hennes glans,
som sedan kan bo i ett tempel.
14 Man hugger ner cedrar åt sig,
tar cypress och ek
och låter dem växa bland skogens träd,
eller planterar ett cederträd som regnet får att växa.[b]
15 Av trädet får man sedan ved
att värma sig med
och för att tända en eld för att baka bröd.
Men man gör också en gud som man tillber
och faller ner inför.
16 Hälften av träet använder man till en brasa
där man lagar mat och steker kött att mätta sig med,
värmer sig och säger:
”Så, nu är jag varm, nu kan jag sitta och se på elden.”
17 Av resten gör man en gud, en avgud,
som man faller ner för, dyrkar
och ber till och säger:
”Rädda mig! Du är min gud!”
18 Dessa vet ingenting, förstår ingenting,
deras ögon är tillslutna så att de inte kan se,
liksom deras sinnen så att de inte kan fatta.
19 Ingen tänker efter,
ingen har vett och förstånd att säga:
”Jag har eldat upp hälften av det
för att baka bröd på kolen, steka kött och äta.
Skulle jag då av resten göra en avskyvärd avgud?
Skulle jag falla ner för ett stycke trä?”
20 Den som sätter sin lit till aska lurar sig själv.
Han kan inte rädda sig själv
eller säga: ”Det som jag har här i min hand är en lögn.”
Regler för det nya livet
17 För Herrens skull vill jag därför uppmana er: Lev inte längre som hedningarna. Deras tankar är meningslösa, 18 och deras förstånd är i mörker. De har ingen del i det liv som Gud ger, för de är okunniga och hårdhjärtade. 19 Utan att skämmas kastar de sig ut i ett omoraliskt liv och ägnar sig helt åt all slags orenhet och själviskhet.
20 Men ni är inte sådana, ni som har lärt känna Kristus. 21 Ni har fått höra budskapet om honom, och ni har undervisats om honom så som sanningen är i Jesus. 22 Därför ska ni sluta leva som ni gjorde förut och kasta av er ert gamla jag som går under och är fyllt av bedrägliga begär. 23 Ni ska förnyas till ande och sinne 24 och ta på er den nya människan, som är skapad till att likna Gud i rättfärdighet och sann helighet.
25 Ljug därför inte längre, utan tala sanning med varandra.[a] Vi är ju varandras lemmar. 26 Grips ni av vrede, så synda inte.[b] Låt inte er vrede fortgå tills solen går ner. 27 Låt inte djävulen få något tillfälle. 28 Den som är tjuv ska sluta att stjäla och i stället börja arbeta och göra rätt för sig. Då kan han också dela med sig till människor i nöd. 29 Tala aldrig något oanständigt, utan säg bara sådant som bygger upp och behövs och kan bli till välsignelse för dem som lyssnar. 30 Gör inte Guds heliga Ande ledsen. Anden har ni ju fått som ett sigill för befrielsens dag. 31 Lägg av med all bitterhet, ilska och alla vredesutbrott, hån, förolämpningar och all annan ondska. 32 Var goda och milda mot varandra. Förlåt varandra, så som Gud har förlåtit er i Kristus.
19 och Judas Iskariot, som senare förrådde Jesus.
Jesus beskylls för att vara i förbund med djävulen
(Matt 12:22-29; Luk 11:14-23; 12:10)
20 När Jesus kom hem, började folk att samlas igen, i en sådan mängd att varken han eller hans lärjungar ens fick tid att äta. 21 När hans familj fick höra det, gick de dit för att ta hand om honom. ”Han är från sina sinnen!” sa de.
22 Men de skriftlärda, som hade kommit från Jerusalem, sa: ”Han är besatt av Beelsebul[a]. Han driver ut de onda andarna med hjälp av de onda andarnas härskare.”
23 Jesus kallade då till sig dem och talade till dem i liknelser: ”Hur kan Satan driva ut Satan? 24 Ett rike där man strider mot varandra går ju under. 25 Och en familj där man strider mot varandra upphör snart att existera. 26 Om nu Satan är kluven och strider mot sig själv, då kan han inte bestå, utan det är snart ute med honom. 27 Ingen kan gå in i en stark mans hus och plundra honom på vad han äger utan att först binda honom. Sedan kan man plundra hans hus.
28 Sannerligen säger jag er: Människor kan få förlåtelse för alla slags synder och hädelser, hur mycket man än hädar. 29 Men den som hädar den heliga Anden kan aldrig i evighet få förlåtelse. Då gör man sig skyldig till en evig synd.”
30 De hade nämligen sagt att han hade en oren ande.[b]
Jesus riktiga familj
(Matt 12:46-50; Luk 8:19-21)
31 Nu kom Jesus mor och hans bröder och stannade utanför och skickade bud till honom för att kalla på honom.
32 Skaran som satt runt Jesus sa då till honom: ”Din mor och dina bröder står här utanför och frågar efter dig.” 33 Men han svarade: ”Min mor och mina bröder! Vilka är det?” 34 Sedan såg han på dem som satt runt omkring honom och sa: ”Det här är min mor och mina syskon. 35 Var och en som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.