Book of Common Prayer
Psalm 20
En bön för Herrens smorde
1 För sångmästaren, en psalm av David.
2 Herren må höra din bön på nödens dag,
Jakobs Guds namn må beskydda dig.
3 Han skall sända dig hjälp från helgedomen,
från Sion skall han stödja dig.
4 Han skall tänka på alla dina offer,
med välbehag ta emot dina brännoffer. Sela.
5 Han skall ge dig vad ditt hjärta begär
och fullborda alla dina planer.
6 Då skall vi jubla över din frälsning
och i vår Guds namn resa upp baneret.
Herren må besvara alla dina böner.
7 Nu vet jag att Herren frälsar sin smorde.
Han svarar honom från sin heliga himmel,
genom väldiga gärningar ger hans högra hand frälsning.
8 Andra förlitar sig på vagnar och hästar,
men vi berömmer oss av Herrens, vår Guds, namn.
9 De sjunker ner och faller,
men vi reser oss upp och blir stående.
10 Herre, fräls oss!
Konungen skall svara oss när vi ropar.
Psalm 21
Herrens hjälp till kungen
1 För sångmästaren, en psalm av David.
2 Herre, över din makt gläder sig kungen,
hur stor är inte hans glädje över din frälsning!
3 Vad hans hjärta önskar ger du honom,
vad hans läppar begär vägrar du honom inte. Sela.
4 Ty du möter honom med rika välsignelser,
du sätter en krona av rent guld på hans huvud.
5 Han bad dig om liv och du gav honom det,
ett långt liv alltid och för evigt.
6 Stor är hans härlighet genom din frälsning,
majestät och glans ger du honom.
7 Du låter honom bli till välsignelse för evigt,
du fyller honom med glädje inför ditt ansikte.
8 Ty kungen förtröstar på Herren,
genom den Högstes nåd skall han inte vackla.
9 Din hand skall nå alla dina fiender,
din högra hand skall träffa dem som hatar dig.
10 Du skall låta dem känna det som i en glödande ugn,
när du visar ditt ansikte.
Herren skall uppsluka dem i sin vrede,
eld skall förtära dem.
11 Deras livsfrukt skall du utrota från jorden,
deras efterkommande från människors barn.
12 Ty de ville dra ont över dig,
de tänkte ut onda planer, men de förmår ingenting.
13 Du skall driva dem tillbaka,
med din båge skall du sikta mot deras ansikten.
14 Res dig, Herre, i din makt,
vi vill spela och sjunga om dina väldiga gärningar.
Psalm 110
Den evige Konungen och Prästen
1 En psalm av David.
Herren sade till min Herre:
"Sätt dig på min högra sida,
till dess att jag har lagt dina fiender
som en fotapall under dina fötter."
2 Din makts spira skall Herren sträcka ut från Sion,
du skall härska mitt ibland dina fiender.
3 Villigt kommer ditt folk när du samlar din här,
i helig skrud kommer din unga skara inför dig,
som daggen kommer ur morgonrodnadens sköte.
4 Herren har svurit och skall inte ångra sig:
"Du är präst för evigt,
på samma sätt som Melki-Sedek."
5 Herren är på din högra sida,
han krossar kungar på sin vredes dag.
6 Han skall hålla dom bland hednafolken,
överallt skall döda ligga.
Han krossar huvuden över hela jorden.
7 Han skall dricka ur bäcken vid vägen,
därför skall han lyfta huvudet högt.
Psalm 116
Lovsång för räddning ur dödsfara
1 Jag har Herren kär,
ty han hör min röst, mitt rop om nåd.
2 Han har vänt sitt öra till mig,
i hela mitt liv skall jag åkalla honom.
3 Dödens band omslöt mig,
dödsrikets ångest grep mig,
jag kom i nöd och bedrövelse.
4 Men jag åkallade Herrens namn:
"O, Herre, rädda min själ!"
5 Herren är nådig och rättfärdig,
vår Gud är barmhärtig.
6 Herren bevarar enkla människor,
jag var i elände och han frälste mig.
7 Vänd åter till din ro, min själ,
ty Herren har varit god mot dig.
8 Du har räddat min själ från döden,
mitt öga från tårar, min fot från fall.
9 Jag skall vandra inför Herren
i de levandes land.
10 Jag tror, därför talar jag,
jag som plågades svårt,
11 jag som sade i min ångest:
"Alla människor är lögnare."
12 Hur skall jag kunna återgälda Herren
alla hans välgärningar mot mig?
13 Jag vill ta frälsningens bägare
och åkalla Herrens namn.
14 Jag vill infria mina löften till Herren
inför hela hans folk.
15 Dyrbar i Herrens ögon
är hans frommas död.
16 O, Herre, jag är ju din tjänare,
jag är din tjänare, din tjänarinnas son,
du har lossat mina band.
17 Åt dig vill jag offra lovets offer,
Herrens namn vill jag åkalla.
18 Jag vill infria mina löften till Herren
inför hela hans folk,
19 i gårdarna till Herrens hus,
mitt i dig, Jerusalem.
Halleluja!
Psalm 117
Alla folk uppmanas att lova Herren
1 Lova Herren, alla hednafolk,
prisa honom, alla folk!
2 Ty hans nåd är väldig över oss,
och Herrens sanning varar i evighet.
Halleluja!
Israels oförtjänta räddning
43 Men nu, så säger Herren, han som har skapat dig, Jakob,
han som har danat dig, Israel:
Frukta inte, ty jag har återlöst dig,
jag har kallat dig vid namn, du är min.
2 Om du än måste gå genom vatten,
är jag med dig,
eller genom strömmar,
så skall de inte dränka dig.
Om du än måste gå genom eld,
skall du inte bli svedd,
lågan skall inte bränna dig.
3 Ty jag är Herren, din Gud,
Israels Helige, din Frälsare.
Jag ger Egypten till lösepenning för dig,
Nubien och Seba i ditt ställe.
4 Eftersom du är dyrbar i mina ögon,
högt aktad och älskad av mig,
ger jag människor i ditt ställe,
folk i stället för ditt liv.
5 Frukta inte, ty jag är med dig.
Jag skall låta dina barn komma från öster,
och från väster skall jag samla dig.
6 Jag skall säga till länderna i norr: "Ge hit!"
och till södern: "Håll dem inte tillbaka!
För hit mina söner fjärran ifrån
och mina döttrar från jordens ände,
7 var och en som är uppkallad efter mitt namn,
och som jag har skapat till min ära,
som jag har format och gjort."
8 För ut det blinda folket, som dock har ögon
och de döva, som dock har öron.
9 Låt alla hedningar komma tillsammans,
låt folken samlas.
Vem bland dem förkunnade detta
och lät oss höra om det som har skett?
Låt dem föra fram sina vittnen så att de kan få rätt.
Låt dem höra, så att de kan säga: "Det är sant."
10 Ni är mina vittnen, säger Herren,
och min tjänare, som jag har utvalt,
för att ni skall känna mig och tro mig
och förstå att jag är den som har förutsagt detta.
Före mig blev ingen Gud formad,
efter mig skall ingen komma.
11 Jag, jag är Herren,
förutom mig finns ingen frälsare.
12 Jag har förkunnat det och berett frälsning,
jag har kungjort det och ingen främmande gud ibland er.
Ni är mina vittnen, säger Herren, och jag är Gud.
13 Redan från första dagen är jag denne Gud.
Ingen kan rädda ur min hand.
När jag vill göra något, vem kan då förhindra det?
Bön och lovprisning
14 Därför böjer jag mina knän för Fadern, 15 han från vilken allt vad Fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. 16 Jag ber att han i sin härlighets rikedom skall ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, 17 och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken. 18 Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet[a] 19 och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. 20 Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss, 21 honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla släktled i evigheternas evighet, amen.
Jesus är sabbatens Herre
23 En sabbat gick Jesus genom ett sädesfält, och hans lärjungar började rycka av ax där de gick. 24 Då sade fariseerna till honom: "Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?" 25 Han svarade: "Har ni aldrig läst vad David gjorde, när han och hans följeslagare var hungriga och inte hade något att äta: 26 hur han gick in i Guds hus, då Abjatar[a] var överstepräst, och åt skådebröden,[b] som endast prästerna fick äta, och hur han även gav till dem som var med honom?" 27 Och Jesus sade till dem: "Sabbaten blev gjord för människan och inte människan för sabbaten. 28 Så är Människosonen Herre också över sabbaten." 3 1 En annan gång gick Jesus in i en synagoga, och där fanns en man som hade en förtvinad hand. 2 Spänt iakttog de Jesus för att se om han skulle bota honom på sabbaten. De ville få något att anklaga honom för. 3 Han sade till mannen med den förtvinade handen: "Stig fram." 4 Sedan frågade han dem: "Är det på sabbaten mera tillåtet att göra gott än att göra ont, att rädda liv än att döda?" Men de teg. 5 Då såg han sig omkring med vrede, bedrövad över att deras hjärtan var så förstockade. Och till mannen sade han: "Räck ut din hand." Han räckte ut handen, och den var nu frisk. 6 Men fariseerna gick ut och började genast överlägga med herodianerna[c] om att röja honom ur vägen.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln