Book of Common Prayer
Psalm 137
Vid Babels floder
1 Vid Babels floder
där satt vi och grät,
när vi tänkte på Sion.
2 I pilträden som fanns där
hängde vi upp våra harpor.
3 Ty de som höll oss fångna bad oss sjunga.
De som plågade oss bad oss vara glada:
"Sjung för oss en av Sions sånger!"
4 Hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång
i främmande land?
5 Om jag glömmer dig, Jerusalem,
må min högra hand glömma att spela.[a]
6 Min tunga må fastna i gommen
om jag inte tänker på dig,
om jag inte låter Jerusalem
vara min högsta glädje.
7 Herre, kom ihåg Edoms barn på Jerusalems dag,
hur de ropade: "Riv ner, riv ner
ända till grunden!"
8 Du Babels dotter, dömd till undergång,
salig är den som får vedergälla dig
för allt vad du har gjort oss.
9 Salig är den som griper dina späda barn
och krossar dem mot klippan.
Psalm 144
Bön om räddning och välsignelse
1 Av David.
Lovad vare Herren, min klippa,
han som lärde mina armar att kriga,
mina händer att strida,
2 min nåds Gud och min borg,
mitt värn och min räddare,
min sköld och min tillflykt,
han som lägger mitt folk under mig.
3 Herre, vad är en människa, att du bryr dig om henne,
en människoson, att du tänker på honom?
4 En människa är som en vindfläkt,
hennes dagar som en försvinnande skugga.
5 Herre, sänk din himmel och stig ner,
rör vid bergen, så att de ryker.
6 Låt blixtar ljunga och skingra dem,
skjut dina pilar och förvirra dem!
7 Räck ut dina händer från höjden,
fräls mig och rädda mig
ur de stora vattnen,
ur främlingarnas hand.
8 Deras mun talar lögn
och deras högra hand är en falskhetens hand.
9 Gud, en ny sång vill jag sjunga till dig,
till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig,
10 du som ger seger åt kungarna,
du som befriar din tjänare David
från det onda svärdet.
11 Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand.
Deras mun talar lögn
och deras högra hand är en falskhetens hand.
12 När våra söner står i sin ungdom
som högväxta plantor
och våra döttrar som hörnpelare,
uthuggna för palats,
13 när våra lador är fyllda
med förråd på förråd
och våra får förökar sig tusenfalt,
ja, tiotusenfalt på våra utmarker,
14 när våra oxar går med full last,
när ingen rämna har brutits i muren
och ingen tvingas dra ut som fånge,
när inget klagorop hörs på våra gator -
15 saligt är det folk som har det så,
ja, saligt är det folk som har Herren till sin Gud.
Psalm 104
Herrens storhet
1 Lova Herren, min själ!
Herre, min Gud, du är hög och stor,
i majestät och härlighet är du klädd.
2 Insvept i ljus som i en mantel,
spänner du ut himlen som ett tält.
3 Du timrar på vattnen dina salar,
molnen gör du till din vagn,
du far på vindens vingar.
4 Du gör vindar till dina sändebud,
eldslågor till dina tjänare.
5 Du grundade jorden på dess fästen,
så att den ej vacklar till evig tid.
6 Med djupet täckte du den som med en klädnad,
upp över bergen stod vattnen.
7 Vid din tillrättavisning flydde de,
för ljudet av ditt dunder tog de till flykten.
8 Berg höjde sig och dalar sänkte sig
på den plats du hade bestämt för dem.
9 En gräns satte du som vattnen ej fick överskrida.
Aldrig mer kommer de att övertäcka jorden.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna,
mellan bergen tog de sin väg.
11 De vattnar alla markens djur,
vildåsnorna släcker där sin törst.
12 Vid dem bor himlens fåglar,
från trädens grenar höjer de sin röst.
13 Du vattnar bergen från dina salar,
jorden mättas av den frukt du skapar.
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren
och örter till människans tjänst.
Så låter du bröd komma från jorden
15 och vin som gläder människans hjärta.
Du gör hennes ansikte glänsande av olja,
och brödet styrker hennes hjärta.
16 Herrens träd blir mättade,
Libanons cedrar, som han planterat.
17 Fåglarna bygger där sina nästen,
hägern har sitt bo i cypresserna.
18 Stenbockarna har fått de höga bergen,
klipporna är en tillflykt för klippgrävlingarna.
19 Du gjorde månen till att bestämma tider,
solen vet stunden då den skall gå ner.
20 Du sänder mörker och det blir natt,
då kommer alla skogens djur i rörelse.
21 De unga lejonen ryter efter rov
och begär sin föda av Gud.
22 Solen går upp, då drar de sig tillbaka
och lägger sig ner i sina hålor.
23 Människan går ut till sin gärning
och arbetar till dess att kvällen kommer.
24 Hur många är inte dina verk, Herre!
Med vishet har du gjort dem alla,
jorden är full av vad du har skapat.
25 Där är havet, det stora och vida,
där är ett oräkneligt vimmel av levande varelser,
både stora och små.
26 Där går skeppen,
där leker Leviatan som du har skapat.
27 Alla väntar de på dig
att du skall ge dem mat i rätt tid.
28 Du ger dem och de samlar in,
du öppnar din hand och de mättas av goda gåvor.
29 Du döljer ditt ansikte och de blir förskräckta,
du tar bort deras ande och de dör
och vänder åter till stoft.
30 Du sänder din Ande, då skapas de
och du förnyar jordens ansikte.
31 Må Herrens härlighet vara i evighet!
Må Herren glädja sig över sina verk.
32 Han ser på jorden och den bävar,
han rör vid bergen och de ryker.
33 Jag vill sjunga för Herren
så länge jag lever,
jag vill lovsjunga min Gud
så länge jag är till.
34 Må mina tankar behaga honom,
jag vill glädja mig i Herren.
35 Må syndare försvinna från jorden
och inga ogudaktiga mer vara till.
Lova Herren, min själ!
Halleluja!
12 Detta är den plåga med vilken Herren skall slå alla de folk som drar ut mot Jerusalem:
Han skall låta deras kött ruttna medan de ännu står på sina fötter,
deras ögon skall ruttna i sina hålor,
och deras tunga skall ruttna i deras mun.
13 Det skall ske på den dagen
att Herren skall sända stor förvirring bland dem.
De skall bära hand på varandra,
och den enes hand skall lyftas mot den andres.
14 Också Juda skall föra krig i Jerusalem.
Och skatter skall samlas från alla hednafolk runt omkring,
guld, silver och kläder i stor mängd.
15 Plågan skall på samma sätt
drabba hästar och mulåsnor,
kameler och åsnor
och alla andra djur där i lägren.
Hednafolken tillber Konungen
16 Det skall ske att var och en som är kvar av alla de hednafolk som kom emot Jerusalem skall dra dit upp, år efter år, för att tillbe konungen, Herren Sebaot, och för att fira lövhyddohögtiden. 17 Men om någon av jordens folkstammar inte drar upp till Jerusalem för att tillbe konungen, Herren Sebaot, skall inget regn komma över dem. 18 Om Egyptens folkstam inte drar upp och kommer dit, skall inte heller något regn komma. Detta blir den plåga som Herren skall slå hednafolken med, de som inte drar upp för att fira lövhyddohögtiden. 19 Detta skall vara det straff som drabbar Egypten, ja, det straff som drabbar alla hednafolk som inte drar upp för att fira lövhyddohögtiden.
20 På den dagen skall det på hästarnas bjällror stå: "Helgad åt Herren ", och grytorna i Herrens hus skall vara som offerskålarna framför altaret. 21 Varje gryta i Jerusalem och Juda skall vara helgad åt Herren Sebaot, så att var och en som frambär offer kan komma och ta en sådan för att laga till köttet. Ingen kanané[a] skall mer finnas i Herren Sebaots hus på den dagen.
Genom ödmjukhet till upphöjelse
2 Om ni nu har tröst hos Kristus, uppmuntran av hans kärlek och gemenskap i Anden, om medkänsla och barmhärtighet betyder något, 2 gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och genom att vara ett i själ och sinne. 3 Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. 4 Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. 5 Var så till sinnes som Kristus Jesus var.
6 Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron
som Gud såsom segerbyte[a]
7 utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt
då han blev människa. Han som till det yttre
var som en människa
8 ödmjukade sig och blev lydig ända till döden
- döden på korset.
9 Därför har också Gud upphöjt honom över allting
och gett honom namnet över alla namn,
10 för att i Jesu namn alla knän skall böja sig,
i himlen och på jorden och under jorden,
11 och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära,
att Jesus Kristus är Herren.[b]
Jesus gråter över Jerusalem
41 När Jesus kom närmare och såg staden, brast han i gråt över den 42 och sade: "Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon. 43 Ty det skall komma dagar över dig, när dina fiender kastar upp en belägringsvall runt dig och omringar och ansätter dig från alla håll. 44 De skall slå dig och dina barn i dig till marken och skall inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig."
Jesus i templet
45 Sedan gick Jesus in på tempelplatsen och började driva ut dem som sålde där. 46 Han sade till dem: "Det står skrivet: Mitt hus skall vara ett bönens hus. [a] Men ni har gjort det till ett rövarnäste." 47 Och han undervisade var dag i templet. Översteprästerna, de skriftlärda och folkets ledare sökte efter ett tillfälle att röja honom ur vägen, 48 men de kunde inte komma på hur de skulle gå till väga. Ty allt folket hängde vid hans läppar och lyssnade ivrigt.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln