Book of Common Prayer
Klagan, bön om räddning
(Ps 71:1-3)
31 För körledaren. En psalm av David.
2 Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
låt mig aldrig komma på skam.
Befria mig i din rättfärdighet.
3 Lyssna till mig,
skynda dig att rädda mig.
Var en klippa för mig, en fästning,
en borg där jag finner frälsning.
4 Du är min klippa och min borg.
Led mig, vägled mig för ditt namns skull!
5 Frigör mig ur nätet som har gillrats åt mig.
Du är min fästning.
6 I dina händer överlämnar jag min ande,
för du befriar mig, Herre, du trofaste Gud.
7 Jag hatar dem som tillber avgudar.
Jag förtröstar på Herren.
8 Jag jublar av glädje för din nåd.
Du såg mitt lidande
och du såg min själs ångest.
9 Du överlämnade mig inte åt min fiende.
Du ledde mig ut i frihet.
10 Herre, var nådig mot mig, för jag är i nöd,
mina ögon är matta av sorg,
likaså min kropp och själ.
11 Mitt liv försvinner i ångest och mina år i suckan,
min styrka och min kropp håller på
att tyna bort på grund av min skuld.
12 För alla mina fienders skull hånas jag,
mina grannar förfärar sig[a] över mig,
och de som ser mig på gatan flyr från mig.
13 Jag är lika bortglömd som en död,
jag har blivit som en krossad kruka.
14 Jag hör mångas skvaller,
skräck finns på alla håll,
de går samman mot mig
för att röja mig ur vägen.
15 Men jag förtröstar på dig, Herre!
Jag säger: ”Du är min Gud.”
16 Mina tider ligger i dina händer,
rädda mig ur mina fienders hand,
från dem som förföljer mig.
17 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare!
Rädda mig i din nåd!
18 Herre, låt mig inte komma på skam
när jag ropar till dig.
Låt i stället de gudlösa få skämmas
och lägga sig stilla i dödsriket,
19 där deras lögnaktiga läppar till sist har tystnat,
dessa fräcka, som högmodigt och föraktfullt
talar mot de rättfärdiga.
20 Stor är din godhet
som du har sparat åt dem som fruktar dig
och som du inför alla ger dem som tar sin tillflykt till dig.
21 Du gömmer dem hos dig,
skyddade mot människors sammansvärjning,
du förvarar dem i din hydda
i trygghet mot elaka tungor.
22 Välsignad vare Herren,
för han visade mig sin underbara nåd i en belägrad stad.
23 Förskräckt tänkte jag: ”Jag är bortstött från dig.”
Men du hörde mina böner,
när jag ropade till dig om hjälp.
24 Älska Herren, alla hans fromma.
Herren bevarar de trogna,
men dem som handlar i övermod straffar han strängt.
25 Var starka, fatta mod,
alla ni som hoppas på Herren.
En bön om räddning
35 Av David.
Herre, bekämpa dem som bekämpar mig!
Strid mot dem som strider mot mig!
2 Ta rustningen och skölden,
res dig och kom till min hjälp!
3 Lyft spjutet och lansen mot mina förföljare!
Säg till mig: ”Jag är din räddning!”
4 Låt dem som är ute efter mitt liv komma på skam och vanära!
Låt dem som planerar för min undergång få vända sig bort i skam!
5 Låt dem blåsa bort som agnar för vinden,
när Herrens ängel jagar bort dem.
6 Gör deras väg mörk och hal,
när Herrens ängel förföljer dem!
7 Utan orsak har de lagt ut ett nät för mig
och grävt en fallgrop åt mig.
8 Låt dem drabbas av undergång
utan att de vet om det,
fastna i sina egna nät som de lagt ut,
falla i sin egen grop, till sin undergång.
9 Men jag ska jubla i Herren
och glädja mig över hans räddning.
10 Med hela min kropp ropar jag:
”Herre, vem är som du?
Du räddar den svage från den starke
och den fattige och den nödställde från dem som plundrar dem.”
11 Falska vittnen kommer emot mig.
De frågar mig om sådant som jag inte vet något om.
12 De lönar mig med ont för gott,
jag är övergiven.
13 När de var sjuka, klädde jag mig i säcktyg,
jag ödmjukade mig själv med fasta,
men min bön återvände bara till mig.[a]
14 Som om det varit min vän eller bror
eller som i sorg efter en mor
gick jag sorgklädd och nerböjd.
15 Men nu när jag själv snubblade,
samlades de i skadeglädje.
De samlades mot mig för anfall
utan att jag visste något.
De hånar mig utan hejd.
16 De mobbar mig hånfullt,
liksom de gudlösa,
och gnisslar tänder mot mig.[b]
17 Herre, hur länge ska du se på?
Rädda mig från deras illgärningar,
mitt dyrbara liv från dessa lejon!
18 Jag ska då tacka dig inför den stora församlingen,
prisa dig inför folkhopen.
19 Låt inte dem glädjas
som utan orsak är mina fiender,
låt inte dem blinka med ögonen
som utan anledning har hatat mig.
20 Det de säger leder inte till fred,
och de tänker ut svekfulla planer mot de stilla i landet.
21 De gapar mot mig och säger:
”Haha, det var väl vad vi skulle se!”
22 Herre, du har sett detta.
Tig inte! Var inte långt borta från mig!
23 Vakna, stå upp till mitt försvar,
min Gud och Herre, skaffa mig rätt!
24 Skaffa mig rätt, i din rättfärdighet, Herre, min Gud,
låt dem inte få glädjas över mig.
25 Låt dem inte få säga: ”Ha, det gick som vi ville!”
Låt dem inte säga: ”Nu har vi slukat honom.”
26 Låt dem skämmas och förödmjukas
som gläder sig över min olycka,
låt dem klä sig i skam och förödmjukelse
som förhäver sig över mig!
27 Men låt alla dem få jubla av glädje
som gläder sig över min rätt,
låt dem ständigt säga:
”Stor är Herren, som vill sin tjänares välgång!”
28 Då ska jag vittna om din rättfärdighet,
lovprisa dig dagen lång.
13 Den sjätte ängeln blåste nu i sin trumpet, och då hörde jag en röst från de fyra hornen på altaret av guld inför Guds tron. 14 Rösten sa till den sjätte ängeln med trumpeten: ”Släpp lös de fyra änglar som är bundna vid den stora floden Eufrat.” 15 De fyra änglar som hade hållits beredda för just den stunden, den dagen, den månaden och det året, släpptes lösa för att döda en tredjedel av människorna. 16 De ledde en armé med 200 miljoner[a] ryttare; jag fick höra hur många de var.
17 I min syn såg jag hästarna och ryttarna, och de såg ut så här: Ryttarna bar eldröda och mörkblå och svavelgula bröstsköldar. Hästarnas huvuden liknade lejonhuvuden, och ur deras mun kom det eld och rök och svavel. 18 En tredjedel av alla människor dödades av dessa tre plågor, av elden, röken, och svavlet som kom från hästarnas munnar. 19 De hade sin kraft i sina munnar, men också i sina svansar, för deras svansar var som ormar med huvuden, som de kunde vålla skada med.
20 Men de övriga människor som överlevde dessa plågor omvände sig fortfarande inte från sina händers verk. De fortsatte att tillbe onda andar och avgudabilder av guld, silver, koppar, sten och trä, och som varken kan se eller höra eller gå. 21 De omvände sig inte från sitt mördande, sin magi och ockultism, sin sexuella lössläppthet och sina stölder.
Jesus besöker Maria och Marta
38 När Jesus och hans lärjungar fortsatte sin vandring, kom de till en by, där de blev inbjudna av en kvinna som hette Marta. 39 Marta hade en syster som hette Maria, som slog sig ner vid Herrens fötter och lyssnade till hans tal.
40 Men Marta var stressad av allt hon hade att uträtta. Därför gick hon fram till Jesus och sa: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig till att göra allt arbete själv? Säg till henne att hon kommer och hjälper mig.”
41 Men Herren sa till henne: ”Marta, Marta, du gör dig så många bekymmer och oroar dig för så mycket! 42 Men det finns bara en sak som behövs. Maria har valt det som är bäst, och det ska inte tas ifrån henne.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.