Book of Common Prayer
Psalm 16
Den frommes underbara arv
1 En sång av David.
Bevara mig, Gud,
ty jag flyr till dig.
2 Jag säger till Herren:
"Du är min Herre,
för mig finns inget gott utom dig.
3 De heliga som finns i landet, de härliga,
hos dem har jag all min glädje."
4 De som jagar efter andra gudar
får många bedrövelser.
Jag vill inte offra deras drickoffer av blod
eller ta deras namn på mina läppar.
5 Herren är min del och min bägare,
du är den som uppehåller min arvedel.
6 En lott har tillfallit mig i det ljuvliga,
ja, ett underbart arv har jag fått.
7 Jag vill välsigna Herren, som ger mig råd,
även om natten manar mig mitt innersta.
8 Jag har alltid haft Herren för ögonen,
han är på min högra sida,
jag skall inte vackla.
9 Därför gläder sig mitt hjärta
och jublar min ära,
också min kropp får bo i trygghet.
10 Ty du skall ej lämna min själ åt dödsriket,
du skall ej låta din fromme se förgängelsen.
11 Du lär mig livets väg.
Inför ditt ansikte mättas jag av glädje,
av ljuvlighet på din högra sida för evigt.
Psalm 17
Tillflykten för den oskyldigt förföljde
1 En bön av David.
Hör, Herre, en rättfärdig sak,
akta på mitt rop och lyssna till min bön,
den kommer ej från falska läppar.
2 Från dig väntar jag mitt försvar,
dina ögon ser vad som är rätt.
3 Du prövar mitt hjärta,
du utforskar det om natten.
Du rannsakar mig, men du finner ingenting,
ingen ond tanke går ut från min mun.
4 Vad människor än gör
tar jag mig till vara för våldsverkares stigar
genom dina läppars ord.
5 Mina steg håller sig stadigt på dina vägar,
mina fötter stapplar inte.
6 Jag ropar till dig,
ty du, Gud, skall svara mig.
Vänd ditt öra till mig och hör mina ord!
7 Visa din underbara nåd,
du som med din högra hand
frälsar dem som flyr till dig
undan sina förföljare.
8 Bevara mig som en ögonsten,
beskydda mig under dina vingars skugga
9 för de ogudaktiga som vill förgöra mig,
för mina dödsfiender som omringar mig.
10 Sitt hjärta förhärdar de,
med sin mun talar de stora ord.
11 Nu är de omkring mig var vi än går.
Deras ögon spanar efter
hur de skall slå mig till marken.
12 Han liknar ett lejon som hungrar efter rov,
ett ungt lejon som ligger på lur.
13 Stå upp, Herre!
Gå emot honom, slå ner honom!
Rädda med ditt svärd min själ
från den ogudaktige.
14 Rädda mig med din hand, Herre,
från människorna, från denna världens människor,
som har sin del i detta livet
och vilkas buk du fyller med dina gåvor.
De har söner i mängd
och lämnar sitt överflöd till sina barn.
15 Men jag skall se ditt ansikte i rättfärdighet,
jag skall mättas av din åsyn när jag vaknar.
Psalm 22
Messias lidande och seger
1 För sångmästaren, efter "Morgonrodnadens hind", en psalm av David.
2 Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag brister ut och klagar,
men min frälsning är fjärran.
3 Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
och om natten, men jag får ingen ro.
4 Dock är du den Helige,
den som tronar på Israels lovsånger.
5 På dig förtröstade våra fäder,
de förtröstade och du befriade dem.
6 Till dig ropade de och fick hjälp,
på dig förtröstade de och kom ej på skam.
7 Men jag är en mask och inte en människa,
hånad av människor, föraktad av folket.
8 Alla som ser mig hånar mig,
de spärrar upp munnen,
de skakar på huvudet:
9 "Anförtro dig åt Herren!
Han skall befria och rädda honom,
han har ju honom kär."
10 Det var du som hämtade mig ut ur moderlivet
och lät mig vila trygg vid min moders bröst.
11 På dig är jag kastad ända från modersskötet,
redan i moderlivet var du min Gud.
12 Var inte långt ifrån mig, ty nöd är nära,
och ingen finns som hjälper.
13 Tjurar i mängd omger mig,
Basans oxar omringar mig.
14 Som glupande och rytande lejon
spärrar de upp gapet mot mig.
15 Jag är lik vatten som hälls ut,
alla mina leder har skilts åt.
Mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt inre.
16 Min kraft är uttorkad som en lerskärva,
min tunga fastnar i gommen,
du lägger mig i dödens stoft.
17 Hundar omger mig,
de ondas hop omringar mig,
mina händer och fötter har de genomborrat.
18 Jag kan räkna alla mina ben,
de ser på mig, de stirrar.
19 De delar mina kläder mellan sig
och kastar lott om min klädnad.
20 Men du, Herre, var inte långt borta,
du, min styrka, skynda till min hjälp!
21 Rädda min själ från svärdet,
mitt liv ur hundarnas våld.
22 Fräls mig från lejonets gap
och från vildoxarnas horn
- du bönhör mig.
23 Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder,
mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig.
24 Ni som fruktar Herren, lova honom,
ära honom, alla Jakobs barn,
bäva för honom, alla Israels barn.
25 Ty han föraktade inte den förtrycktes elände
och såg inte på honom med avsky.
Han dolde inte sitt ansikte för honom,
när han ropade lyssnade han till honom.
26 Från dig kommer min lovsång i den stora församlingen,
jag får infria mina löften inför dem som fruktar honom.
27 De ödmjuka skall äta och bli mätta,
de som söker Herren skall lova honom.
Era hjärtan skall leva för evigt.
28 Alla jordens ändar skall tänka på det
och omvända sig till Herren.
Hednafolkens alla släkter skall tillbe inför dig.
29 Ty riket är Herrens,
han råder över hednafolken.
30 Alla mäktiga på jorden skall äta och tillbe.
Inför honom skall de böja knä,
alla de som far ner i stoftet,
de som ej kan hålla sin själ vid liv.
31 De efterkommande skall tjäna honom,
kommande släkten skall få höra om Herren.
32 De skall träda fram och förkunna hans rättfärdighet
för det folk som skall födas,
att han har gjort det.
På Melite
28 Sedan vi hade blivit räddade, fick vi veta att ön hette Melite.[a] 2 De infödda visade oss en ovanligt stor vänlighet. De tände en eld och tog hand om oss alla, eftersom det började regna och var kallt. 3 Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden, då en huggorm kom ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand. 4 När de infödda såg ormen hänga fast vid hans hand, sade de till varandra: "Den där mannen är utan tvekan en mördare, som rättvisans gudinna inte låter leva, även om han har räddats från havet." 5 Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. 6 De väntade nu att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. Sedan de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sade att han var en gud.
7 I trakten kring denna plats fanns det lantgårdar som tillhörde Publius, den främste mannen på ön. Han tog vänligt emot oss och lät oss vara hans gäster i tre dagar. 8 Publius far låg just då sjuk i hög feber och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. 9 Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade. 10 De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle avsegla försåg de oss med vad vi behövde.
Till Rom
11 Efter tre månader avseglade vi med ett skepp som hade övervintrat vid ön. Det kom från Alexandria och hade Tvillingarna[b] som galjonsbild. 12 Vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar. 13 Därifrån följde vi kusten och kom till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind, och vi kom på andra dagen till Puteoli. 14 Där fann vi bröder som inbjöd oss att stanna hos dem i sju dagar. Och så kom vi till Rom.
Paulus i Rom
15 Bröderna där hade fått besked om oss, och de kom ända ut till Forum Appii och Tres Tabernae för att möta oss. Då Paulus fick se dem tackade han Gud och fick nytt mod. 16 Sedan vi kommit fram till Rom fick Paulus tillåtelse att bo för sig själv tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom.
28 Omkring åtta dagar efter det att Jesus hade sagt detta, tog han med sig Petrus, Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. 29 Medan han bad förvandlades hans ansikte och hans kläder blev skinande vita. 30 Och se, två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia 31 och de visade sig i härlighet och talade om hans bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem. 32 Petrus och de som var med honom sov tungt, men när de vaknade såg de Jesu härlighet och de båda männen som stod där tillsammans med honom. 33 När dessa skulle skiljas från honom, sade Petrus till Jesus: "Mästare, det är gott för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." Han visste inte vad han sade. 34 Medan han talade, kom ett moln och sänkte sig ner över dem, och lärjungarna blev förskräckta, när dessa trädde in i molnet. 35 Och ur molnet kom en röst: "Denne är min Son, den Utvalde, lyssna till honom!" 36 Och när rösten ljöd, visade det sig att Jesus var ensam. Lärjungarna teg och berättade inte vid den tiden för någon vad de hade sett.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln