Book of Common Prayer
Bön om beskydd för hot och förtal
140 För körledaren. En psalm av David.
2 Herre, rädda mig från onda människor.
Skydda mig från dessa våldsamma män,
3 som lägger onda planer
och dagligen är ute efter strid.
4 De vässar sina tungor som ormar,
och deras ord är som huggormsgift. Séla
5 Bevara mig, Herre, för de gudlösas handlingar,
skydda mig från våldsmän som försöker få mig på fall.
6 De högmodiga sätter ut snaror för mig,
de breder ut nät vid vägkanten
och lägger ut fällor för mig. Séla
7 Jag säger till Herren: ”Du är min Gud.”
Lyssna, Herre, till mina böner!
8 Herre, Herre, min starke räddare,
som skyddar mitt huvud på stridens dag,
9 låt inte de ondas önskningar uppfyllas, Herre!
Låt inte deras planer lyckas, så att de blir högfärdiga! Séla
10 Låt dem som omringar mig själva drabbas
av den ofärd som de har talat om!
11 Låt brinnande kol falla över dem
och kasta ner dem i eld,
i djupa hålor som de inte kan ta sig upp ur!
12 En baktalare ska inte bestå i landet,
och en våldsman ska följas av olyckor och slås ner.
13 Jag vet att Herren tar sig an de hjälplösa
och skaffar de fattiga rätt.
14 De rättfärdiga ska prisa dig
och de uppriktiga bo i din närhet.
En förtvivlads bön
142 Maskil. Av David, när han var i grottan. En bön.
2 Jag ropar med hög röst till Herren,
jag ropar med hög röst till Herren
och ber om nåd.
3 Jag utgjuter min klagan inför honom,
jag berättar om min nöd för honom.
4 När jag är färdig att ge upp,
vet du hur jag har det.
På den väg jag går
har de lagt ut snaror för mig.
5 Se, vid min sida finns ingen som bryr sig om mig.
Jag har ingenstans att fly, och ingen frågar efter mig.
6 Jag ropar till dig, Herre, jag säger:
”Du är min tillflykt,
min del i de levandes land.”
7 Lyssna till mitt rop,
för jag är förtvivlad.
Rädda mig från mina förföljare,
för de är starkare än jag.
8 För mig ut ur mitt fängelse,
så att jag kan prisa ditt namn.
Då kommer de rättfärdiga att samlas kring mig,
för du har varit god mot mig.
Bön om hjälp mot fiender
141 En psalm av David.
Herre, jag ropar till dig,
skynda dig till mig,
lyssna på mig när jag ropar!
2 Låt min bön bäras fram som rökelse inför dig
och mina lyfta händer som ett kvällsoffer.
3 Herre, sätt en vakt för min mun,
en dörrvakt för mina läppar.
4 Låt mig inte lockas till onda ord,
eller till att ta del i gudlösa gärningar
i sällskap med dem som gör orätt.
Låt mig inte äta av deras läckerheter.
5 Låt den rättfärdige slå mig
och nådigt tukta mig,
det är som olja på mitt huvud.
Låt inte mitt huvud avvisa det.
Jag riktar mina böner mot dem som gör det onda.[a]
6 Deras härskare ska kastas utför klippbranten.
De ska höra att mina ord är behagliga.
7 Som man plöjer och bryter upp jorden,
så strös våra ben vid dödsrikets port.
8 Herre, min Herre, jag fäster min blick på dig,
till dig tar jag min tillflykt.
Överlämna mig inte åt döden!
9 Skydda mig för de snaror som de lägger ut för mig,
för fällorna av dem som gör orätt.
10 Låt i stället de onda fastna i sina egna nät,
medan jag kan tryggt gå förbi.
Ångerpsalm; bön om räddning
143 En psalm av David.
Herre, hör min bön!
Lyssna till min åkallan,
befria mig i din trofasthet och rättfärdighet.
2 Ställ inte din tjänare inför rätta,
för ingen levande är rättfärdig i dina ögon.
3 Min fiende har förföljt mig
och krossat mig.
Han har placerat mig i mörker,
precis som de som dött för länge sedan.
4 Jag är färdig att ge upp
och mitt hjärta är förlamat.
5 Jag minns tider som gått,
jag tänker på allt som du gjort,
begrundar dina händers verk.
6 Jag sträcker mina händer mot dig,
jag törstar efter dig som ett förtorkat land. Séla
7 Skynda dig, Herre, och svara mig,
för jag blir alltmer deprimerad.
Vänd dig inte bort från mig,
för då blir jag som de som ligger i sina gravar.
8 Låt mig varje morgon erfara din nåd,
för jag förtröstar på dig.
Visa mig den väg jag ska gå,
för jag sätter mitt hopp till dig.
9 Rädda mig från mina fiender!
Herre, jag flyr till dig.
10 Lär mig att göra din vilja,
för du är min Gud.
Låt din goda Ande leda mig på jämn mark.
11 Herre, bevara mitt liv för ditt namns skull.
Led mig ut ur nöden för din rättfärdighets skull.
12 Utplåna mina fiender i din nåd,
förgör dem som är ute efter mitt liv,
för jag är din tjänare.
Jobs hälsa angrips
2 En dag kom Guds söner på nytt fram inför Herren, och Anklagaren var med dem.
2 ”Varifrån kommer du?” frågade Herren honom. ”Från en färd runt jorden”, svarade Anklagaren.
3 ”Har du lagt märke till min tjänare Job?” frågade Herren Anklagaren. ”Det finns ingen annan som han på hela jorden, en god och rättsinnig man som fruktar Gud och inte vill ha något med det onda att göra. Han har bevarat sin integritet, trots att du övertalade mig att utan orsak låta olycka drabba honom.”
4 Anklagaren svarade: ”Försök röra vid hans skinn! En människa ger allt han äger för att rädda sitt liv. 5 Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben, så kommer han att förbanna dig rakt i ansiktet!”
6 ”Gör vad du vill med honom”, svarade Herren. ”Men du måste skona hans liv.”
7 Anklagaren lämnade då Herren, och Job drabbades av fruktansvärda bölder över hela kroppen, från huvud till fot. 8 Då tog Job en lerskärva och skrapade sig med den, medan han satt i aska.
9 Hans hustru sa: ”Håller du fortfarande fast vid din integritet? Förbanna Gud och dö!”
10 Men han svarade henne: ”Du talar som en dåre. Skulle vi bara ta emot det som är gott från Guds hand och aldrig det onda?” Under allt detta sa Job aldrig något syndigt.
Job får besök av några vänner
11 När tre av Jobs vänner fick höra om alla tragedier som drabbat honom, tog de kontakt med varandra och reste till honom för att visa medkänsla och trösta honom. De tre var Elifas från Teman, Bildad från Shuach och Sofar från Naama.
12 De såg honom på avstånd men kände knappt igen honom. Under högljudd gråt rev de då sönder sina mantlar och strödde jord på sina huvuden. 13 Sedan satt de på marken hos honom i sju dagar och sju nätter. Ingen av dem ville säga ett ord till honom, för de insåg att hans lidande var fruktansvärt svårt.
Saul vänder om
9 Saul som fortfarande var fylld av hat och mordlust mot Herrens lärjungar gick till översteprästen. 2 Han bad att få med sig brev adresserade till synagogorna i Damaskus så att han skulle få tillstånd att arrestera alla där som hörde till Vägen[a], både män och kvinnor. Sedan skulle han föra dem som fångar till Jerusalem.
3 Men när han rest iväg och närmade sig Damaskus, omgavs han plötsligt av ett starkt ljussken från himlen. 4 Och han föll till marken och hörde en röst som sa: ”Saul! Saul! Varför förföljer du mig?”
5 Han frågade: ”Vem är du, Herre[b]?”
Rösten svarade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer. 6 Res dig upp och gå in i staden, så får du veta vad du ska göra.”
7 Männen som var tillsammans med Saul stod där alldeles stumma, för de hörde rösten men såg ingen. 8 När Saul reste sig från marken och öppnade sina ögon, kunde han inte se. De tog honom vid handen och ledde honom in i Damaskus. 9 Under tre dagar var han sedan blind och han varken åt eller drack.
27 Men arbeta inte för den mat som förgås, utan för den som kan ge er evigt liv, den som Människosonen ska ge er. För Gud Fadern har satt sitt sigill på honom.”
28 Då frågade de: ”Vad ska vi då göra för att det ska vara Guds verk?”
29 Jesus svarade dem: ”Det är Guds verk att ni tror på honom som han har sänt.”
30 De svarade: ”Vad kan du göra för tecken som vi kan se, så att vi kan tro på dig? Vad kan du göra för tecken? 31 Våra förfäder åt manna i öknen. Det står ju skrivet: ’Han gav dem bröd från himlen att äta.[a]’ ”
32 Men Jesus svarade: ”Ja, sannerligen säger jag er: det var inte Mose som gav er brödet från himlen, utan min Fader ger er sant bröd från himlen. 33 Brödet från Gud är det som kommer ner från himlen och ger världen liv.”
34 ”Herre”, sa de, ”ge oss alltid det brödet!”
35 Då svarade Jesus: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig mer bli hungrig. Och den som tror på mig ska aldrig mer bli törstig. 36 Men som jag redan har sagt er, så tror ni inte trots att ni har sett mig. 37 Alla de som min Fader ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig visa bort. 38 Jag har ju inte kommit ner från himlen för att göra min egen vilja utan för att göra hans vilja som har sänt mig. 39 Och detta är hans vilja som har sänt mig, att jag inte ska förlora en enda av dem som han har gett mig, utan att jag ska låta dem uppstå på den sista dagen. 40 Detta är min Faders vilja, att alla som ser Sonen och tror på honom ska ha evigt liv. Och jag ska låta dem uppstå på den sista dagen.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.