Book of Common Prayer
En god kungs bön
101 Av David. En psalm.
Jag vill sjunga om din nåd och rättvisa, Herre.
Jag vill sjunga en lovsång till dig!
2 Jag vill leva ett klanderfritt liv.
När kommer du till min hjälp?
Jag vill leva med ett rent hjärta i mitt eget hem.
3 Det som är ont och fördärvligt
vill jag inte sträva efter –
jag hatar dem som handlar trolöst
och vill inte bli inblandad i något sådant.
4 Falskhet vill jag hålla långt från mig,
och det onda vill jag inte veta av.
5 Den som i hemlighet förtalar sina medmänniskor vill jag krossa.
Jag tänker inte tillåta högmod och stolthet.
6 Min blick ska vara fäst vid de trofasta i landet,
och de ska få bo hos mig.
Den som lever ett klanderfritt liv
ska få vara i min tjänst.
7 Den som handlar svekfullt får inte bo i mitt hus,
och lögnaren blir inte accepterad hos mig.
8 Varje morgon kommer jag att krossa de onda i landet
och utrota från Herrens stad alla som gör orätt.
Gud, var inte tyst
109 För körledaren. En psalm av David.
Min lovsångs Gud, var inte tyst!
2 Gudlösa och falska människor har gått till attack mot mig.
De ljuger och talar illa om mig.
3 De omger mig med hatfulla ord
och attackerar mig utan orsak.
4 De bemöter min kärlek med anklagelser,
men jag ber.
5 De betalar tillbaka gott med ont
och min kärlek med hat.
6 Utse en gudlös anklagare[a] mot honom
och ställ honom på hans högra sida.
7 Och när han ställs inför rätta, låt honom då finnas skyldig.
Till och med hans bön ska räknas som synd.
8 Låt hans liv bli kort,
och låt en annan ta hans tjänst.
9 Låt hans barn bli faderlösa
och hans hustru änka.
10 Låt hans barn irra omkring som hemlösa tiggare,
fördrivna från sina hem i ruiner.
11 Låt fordringsägarna överta all hans egendom
och främlingarna allt han har förtjänat.
12 Ingen ska visa nåd mot honom,
och ingen förbarma sig mot hans faderlösa barn.
13 Låt hans efterkommande utrotas
och deras namn utplånas av nästa generation.
14 Herren ska komma ihåg hans fäders ondska
och inte utplåna hans mors synd.
15 Låt dem alltid vara inför Herren
och utplåna deras minne från jorden,
16 eftersom han inte ville visa nåd
utan förföljde de betryckta och fattiga och bedrövade
för att döda dem.
17 Han älskade att förbanna,
och förbannelsen träffade honom själv.
Han ville inte välsigna,
och så förblir välsignelsen långt borta från honom.
18 Han tog på sig förbannelse som en klädedräkt,
den gick in i hans inre som vatten
och som olja in i hans skelett.
19 Låt den nu vara för honom som en klädnad han sveper om sig
och som ett bälte han för alltid spänner om sig.
20 Låt detta vara mina anklagares lön från Herren,
deras, som talar ont mot mig.
21 Men Herre, min Herre, hjälp mig för ditt namns skull,
och befria mig i din kärlek och godhet.
22 Jag är fattig och hjälplös
och sårad i mitt innersta.
23 Jag försvinner som en skugga om kvällen
jag skakas av som en gräshoppa.
24 Mina knän är svaga av fasta,
och jag är bara skinn och ben.
25 Jag har blivit till åtlöje för dem,
och när de ser mig skakar de på huvudet.
26 Hjälp mig, Herre, min Gud!
Rädda mig i din nåd.
27 Låt dem inse att det är du som handlar,
att du, Herre, har gjort detta.
28 De kan förbanna, men du välsignar.
När de anfaller ska de komma på skam,
men din tjänare gläder sig.
29 Låt mina anklagare kläs i vanära
och svepas i skam som i en klädnad.
30 Jag vill storligen prisa Herren,
jag vill lovprisa honom i den stora skaran.
121 Jag har gjort vad som är rättfärdigt och rättvist,
utlämna mig inte till mina förtryckare.
122 Låt det gå väl för din tjänare, så som du lovat,
och låt inte de oförskämda förtrycka mig.
123 Jag längtar så innerligt efter din räddning,
den som du utlovat till mig.
124 Behandla din tjänare utifrån din kärlek,
och lär mig dina bud.
125 Jag är din tjänare.
Ge mig förstånd, så att jag lär känna dina befallningar.
126 Herre, det är dags för dig att gripa in,
för din lag har brutits.
127 Därför älskar jag dina bud
mer än guld, renaste guld.
128 Därför betraktar jag alla dina stadgar som rätta,
all slags falskhet avskyr jag.
129 Dina förordningar är underbara
och därför håller jag dem.
130 När dina ord öppnar sig ger de ljus,
de ger förstånd åt de okunniga.
131 Jag öppnar min mun och flämtar
i min starka längtan efter dina bud.
132 Vänd dig till mig och var mig nådig,
så som du är mot dem som älskar ditt namn.
133 Led mina steg så som du lovat,
låt inget ont få makt över mig.
134 Befria mig från människors förtryck,
så att jag kan följa dina bud.
135 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare,
och lär mig dina bud.
136 Tårarna strömmar från mina ögon
för att man inte håller din lag.
137 Herre, du är rättfärdig
och allt vad du beslutar är rätt.
138 Du har gett dina befallningar i rättfärdighet
och stor trofasthet.
139 Min lidelse förtär mig,
när jag ser hur mina fiender struntar i dina ord.
140 Dina ord är fullständigt rena,
därför älskar din tjänare dem.
141 Själv är jag obetydlig och föraktad,
men jag glömmer inte dina föreskrifter.
142 Din rättfärdighet är evig
och din lag sann.
143 Nöd och ångest har kommit över mig,
men jag gläder mig över dina stadgar.
144 Dina förordningar är rättfärdiga för evigt.
Ge mig förstånd, så att jag får leva.
15 ”Stanna kvar så vi får laga till en killing åt dig att äta”, sa Manoach till Herrens ängel.
16 ”Även om du håller mig kvar ska jag inte äta av maten”, svarade Herrens ängel Manoach. ”Men om du vill förbereda ett brännoffer, så bär fram det till Herren.” Manoach hade ännu inte förstått att det var Herrens ängel. 17 Därför frågade Manoach Herrens ängel: ”Vad heter du? För när det som du sagt går i uppfyllelse vill vi hedra dig.” 18 ”Fråga inte efter mitt namn, för det är underbart”, svarade Herrens ängel.
19 Då tog Manoach en killing tillsammans med matoffret och offrade det till Herren på en klippa. Då lät han något förunderligt ske inför Manoach och hans hustru. 20 När lågorna från offret på klippan slog upp mot skyn, for Herrens ängel upp i lågan från altaret mitt framför deras ögon. Då föll Manoach och hans hustru ner med sina ansikten mot jorden. 21 Detta var sista gången de såg ängeln och Manoach förstod nu att det varit en Herrens ängel[a].
22 ”Vi kommer att dö”, sa Manoach till sin hustru. ”Vi har sett Gud!” 23 Men hon svarade: ”Om Herren hade tänkt döda oss, skulle han inte ha tagit emot brännoffret och matoffret och han skulle inte heller ha uppenbarat sig för oss och låtit oss se och höra allt detta.”
24 Barnet som hon födde fick namnet Simson och Herren välsignade honom när han växte upp.
Sju medhjälpare utses
6 Antalet lärjungar ökade vid den här tiden ständigt och det uppstod en del missnöje bland de grekisktalande judarna[a]; de anklagade de infödda judarna för att diskriminera deras änkor vid den dagliga matutdelningen. 2 De tolv kallade därför samman alla lärjungarna och sa: ”Det är inte rätt att vi försummar Guds ord för att sköta matutdelningen. 3 Låt oss därför, mina syskon, välja ut sju välrespekterade män, som är fyllda av Ande och vishet och som vi kan låta ta ansvar för den här uppgiften. 4 Då kan vi ägna oss åt bön och undervisning av budskapet.”
5 Alla som samlats ansåg att det var ett bra förslag och man valde ut Stefanos, en man som var fylld av tro och den heliga Anden, Filippos, Prochoros, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaos från Antiochia, en proselyt.
6 Dessa sju fördes sedan fram till apostlarna som bad och lade händerna på dem.
7 Guds ord spreds nu till allt fler och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även många präster började tro.
Stefanos arresteras
8 Stefanos var fylld av nåd och kraft och han gjorde stora under och tecken bland folket.
9 Då började några män från en synagoga som kallades ”De frigivnas” diskutera med Stefanos. Det var judar från Kyrene och Alexandria och även från provinserna Kilikien och Asien. 10 Men ingen av dem kunde hävda sig mot den vishet och Ande som fanns i hans tal. 11 De övertalade därför i hemlighet några män att de skulle ljuga om Stefanos att de hört honom tala nedsättande om Mose och Gud.
12 Så lyckades de hetsa upp folket och folkets ledare och de skriftlärda som grep Stefanos och förde honom inför det judiska rådet. 13 Där fortsatte de falska vittnena med att säga: ”Den här mannen talar ständigt illa om denna heliga plats och lagen. 14 Vi har själva hört honom säga att den där Jesus från Nasaret ska förstöra templet och ändra de traditioner vi har fått från Mose.”
15 Alla i rådssalen såg mycket noga på Stefanos och de tyckte att hans ansikte var som en ängels.
Jesus och den samariska kvinnan
4 Jesus insåg att fariseerna hade fått höra att han hade fler lärjungar än Johannes och döpte fler – 2 fast det var inte Jesus själv som döpte utan hans lärjungar. 3 Jesus lämnade därför Judeen och återvände till Galileen.
4 På vägen dit var han tvungen att gå genom Samarien[a] 5 och så kom han till en stad i Samarien som heter Sykar och som ligger nära den mark som Jakob gav sin son Josef. 6 Där ligger också Jakobs brunn och eftersom det var mitt på dagen och Jesus var trött av vandringen, satte han sig vid brunnen.
7 Då kom en samarisk kvinna för att hämta vatten och Jesus bad henne: ”Ge mig lite att dricka!” 8 Hans lärjungar hade gått in till staden för att köpa mat. 9 Den samariska kvinnan sa: ”Du som är jude, hur kan du be mig, en samarisk kvinna, om vatten?” Judarna brukade nämligen inte ha något gemensamt med samarierna.
10 Jesus svarade: ”Om du kände till Guds gåva och vem det är som ber dig om något att dricka, så skulle du ha bett honom och han skulle ha gett dig levande vatten.”
11 ”Men, Herre, du har ju varken rep eller kruka”, sa hon, ”och brunnen är djup. Varifrån ska du få levande vatten? 12 Du är väl inte större än vår förfader Jakob som gav oss den här brunnen och som han själv och hans söner och boskap drack av?”
13 Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir snart törstig igen. 14 Men den som dricker av det vatten jag ger blir aldrig i evighet törstig igen för mitt vatten blir en källa inom honom som porlar fram och ger evigt liv.”
15 ”Herre”, sa kvinnan, ”ge mig av det vattnet, så att jag aldrig mer blir törstig och slipper gå ut hit och hämta vatten!”
16 Men Jesus sa: ”Gå och hämta din man!”
17 ”Jag har ingen man”, svarade kvinnan.
”Du har rätt när du säger att du inte har någon man”, sa Jesus. 18 ”Du har haft fem män och den du har nu är inte din man. Där höll du dig till sanningen.”
19 ”Herre”, sa kvinnan, ”jag ser att du är en profet. 20 Våra förfäder har tillbett på det här berget[b], men ni säger att den plats där man ska tillbe finns i Jerusalem.”
21 Jesus sa till henne: ”Tro mig, kvinna det kommer en tid då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni ska tillbe Fadern. 22 Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner eftersom räddningen kommer från judarna. 23 Men den tid kommer, ja, den har redan kommit, då sanna tillbedjare tillber Fadern i ande och sanning, för det är sådana tillbedjare Fadern söker. 24 Gud är Ande och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.”
25 Kvinnan sa: ”Ja, jag vet att Messias ska komma, han som kallas Kristus, och när han kommer ska han förklara allt för oss.”
26 Då sa Jesus till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.