Book of Common Prayer
Psalm 78
Dom och frälsning under Israels historia
1 En sång av Asaf.
Lyssna, mitt folk, till min undervisning,
vänd era öron till min muns ord.
2 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal,
uppenbara hemligheter från gången tid.
3 Vad vi har hört och känner till,
vad våra fäder har berättat för oss,
4 det vill vi inte dölja för deras barn.
För ett kommande släkte vill vi förkunna Herrens lov,
hans makt och de under han har gjort.
5 Han upprättade ett vittnesbörd i Jakob,
sin undervisning gav han i Israel.
Han fastställde den för våra fäder,
och de skulle kungöra den för sina barn.
6 Så skulle det bli känt för ett kommande släkte,
för barn som en gång skulle födas,
och de skulle berätta det för sina barn.
7 De skulle då hoppas på Gud
och inte glömma hans verk
utan följa hans bud.
8 De skulle inte bli som sina fäder,
ett motsträvigt och upproriskt släkte,
vars hjärta var opålitligt
och vars ande var trolös mot Gud.
9 Efraims söner, välbeväpnade bågskyttar,
vände om på stridens dag.
10 De höll inte Guds förbund
och ville inte följa hans lag.
11 De glömde hans gärningar,
de under han låtit dem se.
12 Inför deras fäder hade han gjort under,
i Egyptens land, på Soans mark.
13 Han delade havet och lät dem gå igenom det,
han lät vattnet stå som en mur.
14 Han ledde dem om dagen med molnskyn
och hela natten med eldens sken.
15 Han klöv klippor i öknen
och gav dem rikligt med vatten att dricka,
som ur väldiga hav.
16 Rinnande bäckar lät han bryta fram ur klippan,
vatten lät han flyta ner som strömmar.
17 Men de fortsatte att synda mot honom
de var upproriska mot den Högste i öknen.
18 De frestade Gud i sina hjärtan
när de begärde mat för sin lystnad.
19 De talade mot Gud och sade:
"Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
20 Se, han slog på klippan,
så att vatten flödade och bäckar strömmade fram,
men kan han också ge bröd
eller skaffa kött åt sitt folk?"
21 När Herren hörde det blev han vred,
eld upptändes i Jakob,
vrede kom över Israel,
22 eftersom de inte trodde på Gud
och inte förtröstade på hans frälsning.
23 Han gav befallning åt skyarna i höjden
och öppnade himlens dörrar.
24 Han lät manna regna över dem till föda,
säd från himlen gav han dem.
25 Änglabröd fick människor äta,
han gav dem all den mat de behövde.
26 Han lät östanvinden fara ut från himlen,
genom sin makt bjöd han sunnanvinden komma.
27 Han lät kött regna över dem som stoft,
bevingade fåglar som havets sand.
28 Han lät det falla ner i sitt läger,
runt omkring sin boning.
29 Då åt de och blev övermätta,
han lät dem få vad de begärde.
30 Men innan de hade stillat sitt begär,
medan maten ännu var i deras mun,
31 kom Guds vrede över dem.
Han sände död bland de tappraste,
Israels utvalda män slog han ner.
32 Ändå fortsatte de att synda,
de trodde inte på hans under.
33 Då lät han deras dagar försvinna i tomhet
och deras år i plötslig undergång.
34 När han dräpte,
frågade de efter honom.
De vände om och sökte Gud.
35 De tänkte på att Gud var deras klippa,
att Gud, den Högste, var deras återlösare.
36 De försökte bedra honom med sina ord,
de ljög för honom med sin tunga.
37 Deras hjärtan var inte uppriktiga mot honom,
de var ej trogna mot hans förbund.
38 Men han är barmhärtig
och förlåter missgärning,
han vill inte förgöra.
Många gånger höll han tillbaka sin vrede
och lät inte hela sin vredesglöd bryta fram.
39 Han tänkte på att de var kött,
en vindpust som far bort och ej kommer åter.
40 Hur ofta var de inte upproriska mot honom i öknen
och bedrövade honom i ödemarken!
41 De frestade Gud gång på gång
och kränkte Israels Helige.
42 De kom inte ihåg vad hans hand hade uträttat,
på den tid då han befriade dem från fienden,
43 då han gjorde sina tecken i Egypten
och sina under på Soans mark.
44 Där förvandlade han deras strömmar till blod,
så att de inte kunde dricka ur bäckarna.
45 Han sände flugsvärmar som åt dem
och paddor som förstörde.
46 Han gav deras gröda åt larver
och deras arbetes frukt åt gräshoppor.
47 Han slog deras vinstockar med hagel
och deras fikonträd med hagelstenar.
48 Han utlämnade deras nötboskap åt hagel
och deras fårhjordar åt blixten.
49 Han sände över dem sin vredesglöd,
harm, vrede och nöd,
en skara av olycksänglar.
50 Han gav fritt utlopp åt sin vrede,
han skonade inte deras själ från döden
utan prisgav deras liv åt pesten.
51 Han slog allt förstfött i Egypten,
kraftens förstling i Hams hyddor.
52 Han lät sitt folk bryta upp som en fårhjord
och förde dem som en boskapshjord genom öknen.
53 Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta,
och havet övertäckte deras fiender.
54 Han lät dem komma till sitt heliga land,
till det berg som hans högra hand hade erövrat.
55 Han jagade bort hednafolken för dem
och gav dem deras land som arvedel.
Han lät Israels stammar bo i deras hyddor.
56 Men de var upproriska och frestade Gud, den Högste,
de tog inte vara på hans vittnesbörd.
57 De vek trolöst tillbaka, de liksom deras fäder,
de vände om likt en båge som sviktar.
58 De väckte hans vrede med sina offerhöjder
och kränkte honom genom sina avgudabilder.
59 Gud hörde det och blev vred,
han förkastade Israel med all kraft.
60 Han övergav sin boning i Silo,
det tält han slagit upp bland människorna.
61 Han gav sin makt i fångenskap
och sin ära i fiendehand.
62 Sitt folk utlämnade han åt svärdet,
han blev vred på sin arvedel.
63 Deras unga män förtärdes av eld,
deras unga kvinnor blev utan brudsång.
64 Deras präster föll för svärd,
deras änkor kunde inte hålla dödsklagan.
65 Då vaknade Herren som ur en sömn,
lik en hjälte som legat bedövad av vin.
66 Han slog tillbaka sina fiender,
evig skam lät han komma över dem.
67 Han förkastade Josefs hyddor
och utvalde inte Efraims stam.
68 Men han utvalde Juda stam,
Sions berg, som han älskade.
69 Han byggde sin helgedom hög som himlen,
som jorden grundlade han den för evigt.
70 Han utvalde sin tjänare David
och tog honom från fårhjordens fållor.
71 Från fåren hämtade han honom
och satte honom till herde för Jakob, sitt folk,
för Israel, sin arvedel.
72 Han var deras herde med uppriktigt hjärta
och ledde dem med förståndig hand.
Gideon besegrar midjaniterna
7 Tidigt följande morgon drog Jerubbaal, det vill säga Gideon, i väg med allt folket som följde honom, och de slog läger vid Harodskällan. Han hade då midjaniternas läger norr om sig, på slätten mot Morehöjden.
2 Herren sade till Gideon: "Folket som följer dig är för talrikt för att jag skulle vilja ge midjaniterna i deras hand. Israel skulle då kunna berömma sig mot mig och säga: Min egen hand har räddat mig. 3 Meddela nu folket: Den som är förskräckt och rädd, må vända om och skynda sig från Gileads berg." Då vände 22 000 man av folket tillbaka, och bara 10 000 stannade kvar.
4 Men Herren sade till Gideon: "Folket är fortfarande för talrikt. För ner dem till vattnet, så skall jag där göra ett urval bland dem åt dig. När jag säger till dig: 'Denne skall gå med dig', så skall han gå med dig. När jag säger till dig: 'Denne skall inte gå med dig', så skall han inte gå med." 5 Så förde han folket ner till vattnet. Och Herren sade till Gideon: "Alla som läppjar av vattnet som hunden gör, dem skall du skilja ut från dem som faller ner på knä för att dricka." 6 Då visade det sig att antalet av dem som hade läppjat av vattnet genom att med handen föra det till munnen var trehundra män. Alla de andra hade fallit ner på knä för att dricka vatten. 7 Herren sade då till Gideon: "Med de trehundra män som har läppjat av vattnet skall jag rädda er och ge midjaniterna i din hand. Alla de övriga kan bege sig hem, var och en till sitt." 8 Då tog hans folk till sig de övrigas matförråd och deras horn, och därefter lät han de övriga israeliterna gå hem, var och en till sitt tält. Han behöll endast de trehundra männen. Och midjaniternas läger hade han nedanför sig på slätten.
9 Den natten sade Herren till Gideon: "Stå upp och gå ner mot lägret, ty jag har givit det i din hand. 10 Men om du är rädd för att dra ner, gå då ner till lägret med din tjänare Pura 11 och hör vad man säger där. Då skall du få mod att dra ner mot lägret." Han gick då med sin tjänare Pura ner till förposterna i lägret. 12 Och midjaniterna, amalekiterna och alla österlänningarna låg där i dalen, talrika som gräshoppor. Deras kameler var oräkneliga, talrika som sanden på havets strand.
13 När Gideon kom dit höll en man just på att berätta en dröm för en annan. Han sade: "Jag hade en dröm, och se, jag tyckte att en kornbrödskaka kom rullande in i midjaniternas läger. Den kom fram till tältet och slog emot det, så att det föll och vändes upp och ner, och tältet blev liggande." 14 Då svarade den andre: "Detta kan inte betyda något annat än israeliten Gideons, Joas sons, svärd. Gud har gett midjaniterna och hela lägret i hans hand."
15 När Gideon hörde denna dröm och uttydningen av den föll han ner och tillbad. Därefter vände han tillbaka till Israels läger och sade: "Stå upp, Herren har gett midjaniternas läger i er hand." 16 Han delade sina trehundra män i tre grupper och gav dem alla horn i händerna och tomma krukor med facklor inne i krukorna. 17 Han sade till dem: "Se på mig och gör som jag! Så snart jag har kommit till utkanten av lägret, skall ni göra som jag. 18 När jag och alla som jag har med mig blåser i hornen, skall ni också blåsa i hornen runt omkring hela lägret och ropa: För Herren och för Gideon!"
Petrus botar en lam man
3 Petrus och Johannes var på väg upp till templet vid tiden för bönen man ber vid nionde timmen. 2 Då bar man dit en man som hade varit lam från födelsen. Varje dag satte man honom vid den tempelport som kallas Sköna porten, för att han skulle be dem som var på väg in i templet om en gåva.[a] 3 När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva. 4 De fäste blicken på honom, och Petrus sade: "Se på oss!" 5 Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något. 6 Men Petrus sade: "Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig: I Jesu Kristi, nasaréns, namn: stig upp och gå!" 7 Och han tog honom i högra handen och reste honom upp. Genast fick mannen styrka i fötter och vrister. 8 Han hoppade upp, stod upprätt och började gå och följde med dem in i templet, han gick och hoppade och prisade Gud. 9 Allt folket såg honom gå omkring och prisa Gud. 10 Och de kände igen honom och såg att det var mannen som brukade sitta och tigga vid Sköna porten, och de fylldes av förskräckelse och förundran över det som hade hänt med honom.
Petrus vittnar om Livets furste
11 Då mannen höll sig till Petrus och Johannes, skyndade allt folket fram till dem i den pelarhall som kallas Salomos pelarhall. De var utom sig av häpnad.
Johannes Döparens vittnesbörd
19 Detta är Johannes vittnesbörd, när judarna[a] hade sänt till honom präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. 20 Han bekände och förnekade inte sanningen. Han bekände: "Jag är inte Messias." 21 De frågade honom: "Vad är du då? Är du Elia?" Han sade: "Nej, det är jag inte." "Är du Profeten?"[b] Han svarade: "Nej." 22 Då sade de till honom: "Vem är du då? Vi måste ge ett svar till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?" 23 Han svarade med profeten Jesajas ord: "Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!" [c]
24 Några fariseer hade också sänts ut, 25 och de frågade honom: "Varför döper du, om du inte är Messias och inte heller Elia eller Profeten?" 26 Johannes svarade dem: "Jag döper i vatten. Men mitt ibland er står en som ni inte känner, 27 han som kommer efter mig. Jag är inte värd att knyta upp remmen på hans sandaler." 28 Detta hände i Betania på andra sidan Jordan, där Johannes döpte.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln