Book of Common Prayer
Psalm 106
Herrens nådegärningar och Israels otro
1 Halleluja!
Tacka Herren, ty han är god,
ty hans nåd varar i evighet.
2 Vem kan berätta om Herrens väldiga gärningar
och förkunna allt hans lov?
3 Saliga är de som håller fast vid det rätta,
som alltid handlar rättfärdigt.
4 Tänk på mig, Herre, efter din nåd mot ditt folk,
kom till mig med din frälsning,
5 så att jag kan se dina utvaldas lycka,
glädja mig med ditt folks glädje
och berömma mig tillsammans med din arvedel.
6 Vi har syndat liksom våra fäder,
vi har gjort illa, vi har varit ogudaktiga.
7 Våra fäder gav inte akt på dina under i Egypten,
de kom inte ihåg dina många nådegärningar
utan var upproriska vid havet, vid Röda havet.
8 Men han frälste dem för sitt namns skull
för att göra sin makt känd.
9 Han talade strängt till Röda havet
och det blev torrt,
han förde dem genom djupen
som genom en öken.
10 Han frälste dem från deras motståndares hand
och återlöste dem från fiendens hand.
11 Vattnet övertäckte deras fiender,
inte en enda av dem blev kvar.
12 Då trodde de hans ord,
de sjöng hans lov.
13 Men snart glömde de hans gärningar,
de väntade inte på hans råd.
14 De greps av lystnad i öknen
och frestade Gud i ödemarken.
15 Då gav han dem vad de begärde
men sände tärande sjukdom bland dem.
16 I lägret fylldes de av avund mot Mose och mot Aron,
Herrens helige.
17 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan,
den övertäckte Abirams hop.
18 Eld började brinna i deras läger,
en låga brände upp de ogudaktiga.
19 De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbad en avgudabild.
20 Sin härlighet bytte de bort
mot bilden av en oxe som äter gräs.
21 De glömde Gud, sin frälsare,
som hade gjort så stora ting i Egypten,
22 så underbara verk i Hams land,
så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.
23 Han sade att han skulle förgöra dem.
Men Mose, hans utvalde,
trädde fram som medlare inför honom
för att vända bort hans vrede,
så att den inte förgjorde dem.
24 De föraktade det ljuvliga landet,
de trodde inte hans ord.
25 De knotade i sina tält
och lyssnade inte till Herrens röst.
26 Då lyfte han sin hand mot dem
och svor att slå ner dem i öknen,
27 att slå ner deras barn bland hednafolken
och skingra dem i länderna.
28 De slöt sig till Baal-Peor
och åt sådant som var offrat till döda.
29 De väckte Guds vrede genom sina gärningar,
och en hemsökelse bröt ut bland dem.
30 Men Pinehas steg fram och skipade rätt,
och hemsökelsen upphörde.
31 Det räknades honom till rättfärdighet
från släkte till släkte, för evig tid.
32 De väckte hans vrede vid Meribas vatten,
och det gick illa för Mose för deras skull.
33 Ty de var upproriska mot hans ande,
så att han talade tanklöst med sina läppar.
34 De förgjorde inte folken
som Herren hade befallt dem,
35 utan blandade sig med hednafolken
och lärde sig deras gärningar.
36 De tjänade deras avgudar,
och dessa blev en snara för dem.
37 De offrade sina söner och döttrar
åt onda andar.
38 De utgöt oskyldigt blod,
sina söners och döttrars blod,
som de offrade åt Kanaans avgudar,
och landet blev vanhelgat genom blodet.
39 De orenade sig genom sina gärningar,
de handlade trolöst i allt de gjorde.
40 Då upptändes Herrens vrede mot hans folk,
och han avskydde sin arvedel.
41 Han gav dem i hednafolkens hand,
så att de som hatade dem fick råda över dem.
42 Deras fiender förtryckte dem,
de blev kuvade under deras hand.
43 Han räddade dem många gånger,
men de hade ett upproriskt sinnelag
och sjönk allt djupare genom sin synd.
44 Men han såg till dem i deras nöd
när han hörde deras rop.
45 Han tänkte på sitt förbund med dem
och förbarmade sig för sin stora nåds skull.
46 Han lät dem finna barmhärtighet inför alla
som fört dem i fångenskap.
47 Fräls oss, Herre, vår Gud,
och församla oss från hednafolken,
så att vi får prisa ditt heliga namn
och berömma oss av att lova dig.
48 Lovad vare Herren, Israels Gud,
från evighet till evighet!
Och allt folket skall säga: "Amen."
Halleluja!
11 Min son, förakta inte Herrens fostran,
förarga dig inte över hans tuktan.
12 Ty den Herren älskar tuktar han
liksom en far den son som han har kär.
Vishetens välsignelser
13 Lycklig den människa som finner visheten,
den människa som får förstånd.
14 Ty det är bättre att få vishet än silver,
den vinst den ger är bättre än guld.
15 Den är dyrbarare än pärlor.
Allt härligt du äger går ej upp mot den.
16 Långt liv bär den i sin högra hand,
i sin vänstra rikedom och ära.
17 Vishetens vägar är ljuvliga,
alla dess stigar är trygga.
18 Ett livets träd är visheten för dem som får tag i den,
de som håller fast vid den må prisas lyckliga.
19 Genom visheten har Herren lagt jordens grund,
himlen har han berett med förstånd.
20 Genom hans kunskap bröt djupets vattenmassor fram
och molnen dryper av fukt.
18 Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning. 19 Då vet vi att vi är av sanningen, och vi kan inför honom övertyga vårt hjärta, 20 vad det än anklagar oss för, att Gud är större än vårt hjärta och vet allt. 21 Mina älskade, om hjärtat inte anklagar oss är vi frimodiga inför Gud, 22 och vad vi än ber om, det får vi av honom, ty vi håller hans bud och gör det som gläder honom. 23 Och detta är hans bud, att vi skall tro på hans Son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. 24 Den som håller fast vid hans budskap förblir i Gud och Gud i honom. Och att Gud förblir i oss, det vet vi av Anden som han gav oss.
Pröva andarna
4 Mina älskade, tro inte alla andar utan pröva andarna om de kommer från Gud. Ty många falska profeter har gått ut i världen. 2 Så känner ni igen Guds Ande: varje ande, som bekänner att Jesus är Kristus, som kommit i köttet, han är från Gud, 3 och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu är i världen. 4 Ni, kära barn, är från Gud och har besegrat dem, ty han som är i er är större än den som är i världen. 5 De är av världen och därför talar de vad som är av världen, och världen lyssnar till dem. 6 Vi tillhör Gud. Den som känner Gud lyssnar till oss,[a] den som inte är av Gud lyssnar inte till oss. Det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande.
17 När Jesus kom fram, fann han att Lasarus redan hade legat fyra dagar i graven. 18 Betania låg nära Jerusalem, ungefär femton stadier därifrån. 19 Många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras bror. 20 När Marta fick höra att Jesus hade kommit, gick hon ut och mötte honom. Men Maria stannade kvar hemma. 21 Marta sade till Jesus: "Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött. 22 Men också nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om." 23 Jesus sade: "Din bror skall uppstå." 24 Marta svarade: "Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen." 25 Jesus sade: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, 26 och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?" 27 Hon svarade: "Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen."
28 Då hon hade sagt detta, gick hon och kallade på sin syster Maria och viskade till henne: "Mästaren är här och kallar på dig." 29 Så snart hon hörde det, reste hon sig och gick ut till honom.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln