Book of Common Prayer
Herrens nåd, Israels otro
106 Halleluja!
Prisa Herren, för han är god.
Hans nåd varar i evighet.
2 Vem kan räkna upp Herrens väldiga gärningar,
förkunna allt hans lov?
3 Lyckliga är de som bevarar det som är rätt
och alltid gör det rättfärdiga.
4 Tänk på mig, Herre,
när du visar välvilja mot ditt folk!
Kom till min hjälp med din räddning!
5 Låt mig få se det goda hos dina utvalda
och dela ditt folks glädje,
prisa dig tillsammans med dem
som är din egendom.
6 Vi har syndat liksom våra fäder,
vi har handlat fel och gjort det onda.
7 Våra fäder i Egypten förstod inte Herrens under.
De glömde hans nådegärningar
och gjorde uppror vid Sävhavet.
8 Ändå räddade han dem för sitt namns skull
för att göra sin makt känd.
9 Han riktade sin befallning mot Sävhavet, och det blev torrt.
Han ledde dem genom djupen som genom en öken.
10 Han räddade dem från dem som hatade dem
och befriade dem från deras fiender.
11 Vattnet täckte deras fiender.
Inte en enda en av dem undkom.
12 Då trodde de hans ord
och lovade honom med sin sång.
13 Men snart glömde de allt han gjort.
De väntade inte på hans råd.
14 De greps av begär i öknen
och utmanade Gud i ödemarken.
15 Då gav han dem vad de begärde,
men han sände också förödande sjukdomar över dem.[a]
16 De blev avundsjuka på Mose och Aron,
som var helgade åt Herren.
17 Jorden öppnade sig och svalde Datan,
begravde Avirams hop.
18 Eld flammade upp bland deras anhängare,
lågorna uppslukade de onda.
19 De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbad en gjuten avgud.
20 De bytte ut sin härlighet
mot en avbild av en tjur som äter gräs.
21 De glömde Gud, sin räddare,
som gjort så stora ting i Egypten,
22 mirakel i Hams land
och märkliga gärningar vid Sävhavet.
23 Därför bestämde han sig för att förgöra dem.
Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom
för att hålla tillbaka hans vrede,
så att han inte skulle förinta dem.
24 Sedan föraktade de det underbara landet,
och de trodde inte på hans ord.
25 De gnällde i sina tält,
och de ville inte lyssna till Herren.
26 Därför lyfte han sin hand och svor
att han skulle döda dem i öknen,
27 och att deras barn skulle skingras bland främmande folk
och spridas ut till andra länder.
28 De förenade sig med Baal-Pegor,
och de åt offer som offrats till livlösa avgudar.[b]
29 Genom sina gärningar retade de Herren till vrede,
så att en plåga bröt ut bland dem.
30 Men Pinechas grep in och kom emellan,
så att plågan upphörde.
31 För detta räknades han som rättfärdig
från generation till generation, för evigt.
32 Vid Merivas vatten förargade de Herren igen
och ställde till bekymmer för Mose.
33 De var upproriska mot hans ande, så
att han[c] talade utan att tänka efter.
34 De förgjorde inte heller folken,
som Herren hade sagt till dem,
35 utan beblandade sig med främmande folk
och tog efter deras seder och bruk.
36 De tillbad deras avgudar,
och detta blev en fälla för dem.
37 De offrade sina söner och döttrar
till demoner.
38 De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars,
som de offrade åt Kanaans avgudar,
och landet blev vanhelgat genom dessas blod.
39 De vanhelgade sig själva genom sina handlingar
och agerade i otrohet.
40 Herrens vrede upptändes mot hans folk,
och han avskydde sin arvedel.
41 Han överlämnade dem åt främmande folk,
och de som hatade dem fick härska över dem.
42 Deras fiender förtryckte dem,
och de fick underkasta sig deras makt.
43 Gång på gång befriade han dem,
men de fortsatte att göra uppror,
och de sjönk allt djupare i sin synd.
44 Ändå såg han till dem i deras nöd
när han hörde deras rop.
45 Han kom ihåg sitt förbund med dem
och var mild i sin stora nåd.
46 Han lät dem finna förbarmande
hos dem som höll dem fångna.
47 Rädda oss, Herre, vår Gud!
Samla oss från dessa folk,
så att vi får prisa ditt heliga namn
och tacka och lova dig.
48 Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet!
Och allt folket ska säga: ”Amen!”
Halleluja!
11 Min son, förakta inte Herrens fostran.
Bli inte arg när han tillrättavisar dig.
12 Herren fostrar var och en som han älskar,
som en far tuktar sin son som han har kär.
13 Lycklig är den som finner visheten,
den som får förstånd,
14 för detta är mer värt än silver
och ger en bättre vinst än guld.
15 Det är värdefullare än juveler,
det kan inte jämföras med något som du kan önska dig.
16 Ett långt liv finns i dess högra hand,
rikedom och ära i dess vänstra.
17 Dess vägar är ljuvliga,
dess stigar fridfulla.
18 Visheten är ett livets träd för dem som griper tag i den,
och lyckliga är alla som håller sig till den.
19 Med vishet grundlade Herren jorden,
och med förstånd ställde han upp himlen.
20 Hans kunskap lät djupets flöden bryta fram
och regnet droppa ner från molnen.
18 Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord, utan med praktisk handling och sanning. 19 Då vet vi att vi är av sanningen och våra hjärtan kan känna sig trygga inför honom, 20 även om vårt hjärta fördömer oss. För Gud är större än vårt hjärta och vet allt.
21 Mina kära, om vårt hjärta inte dömer oss så kan vi vara frimodiga inför Gud, 22 och vad vi än ber om ska vi få av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom. 23 Detta är hans bud, att vi ska tro på hans Sons Jesus Kristus namn och älska varandra så som han har befallt oss. 24 Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av Anden som han har gett oss.
Lär er avslöja falska budskap
4 Mina kära, tro inte alla andar utan pröva dem, om de kommer från Gud, för många falska profeter har gått ut över världen. 2 Så här kan ni avgöra om det är Guds Ande: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har blivit en verklig människa är från Gud.[a] 3 Men den som inte erkänner Jesus är inte från Gud. Han är från antikrist[b], som ni vet ska komma och som redan finns i världen.
4 Mina barn, ni är från Gud och har segrat över dem. Han som finns i er är ju större än den som finns i världen. 5 De är från världen och talar på världens vis, och därför lyssnar världen på dem. 6 Men vi är från Gud. Och den som känner Gud lyssnar på oss, medan den som inte tillhör Gud inte lyssnar på oss. Genom detta kan vi känna igen sanningens Ande och villfarelsens ande.
17 När Jesus kom fram till Betania fann han att Lasaros redan hade legat i graven i fyra dagar. 18 Betania låg bara ungefär tre kilometer från Jerusalem, 19 och många judar hade kommit därifrån för att trösta Marta och Maria i deras sorg över deras bror. 20 Men när Marta nu hörde att Jesus var på väg gick hon ut för att möta honom, medan Maria stannade hemma.
21 Marta sa till Jesus: ”Herre, om du hade varit här, så hade min bror inte dött. 22 Men jag vet ändå att Gud ska ge dig vad du än ber honom om.”
23 Jesus svarade: ”Din bror ska uppstå.”
24 Då sa Marta: ”Ja, jag vet att han ska uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.”
25 Men Jesus sa till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva, även om han dör. 26 Och var och en som lever och tror på mig ska aldrig i evighet dö. Tror du det?”
27 ”Ja, Herre”, svarade hon. ”Jag tror att du är Messias, Guds Son, som skulle komma hit till världen.”
28 Efter att ha sagt detta gick hon därifrån, kallade på sin syster Maria och viskade till henne: ”Mästaren är här och vill träffa dig.” 29 När Maria hörde det, reste hon sig genast upp och gick ut för att möta honom.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.