Book of Common Prayer
Psalm 69
Messias lidande
1 För sångmästaren, efter "Liljor", av David.
2 Fräls mig, Gud,
ty vattnen kommer mig inpå livet.
3 Jag har sjunkit ner i djup dy och saknar fotfäste,
jag har kommit ut på djupt vatten,
och vågorna slår över mig.
4 Jag har ropat mig trött, min strupe är hes.
Min blick blir matt i min väntan på Gud.
5 De som hatar mig utan anledning
är fler än håren på mitt huvud.
Många är de som vill förgöra mig,
de som är mina fiender utan orsak.
Vad jag inte har stulit,
måste jag ersätta.
6 Gud, du känner min dårskap,
och min syndaskuld är uppenbar för dig.
7 O Herre, Herre Sebaot, låt ej dem som väntar på dig
komma på skam för min skull.
Du, Israels Gud, låt inte dem som söker dig
drabbas av vanära för min skull.
8 Ty för din skull utsätts jag för hån,
blygsel täcker mitt ansikte.
9 Främmande har jag blivit för mina bröder,
en främling för min moders barn.
10 Ty brinnande iver för ditt hus har förtärt mig,
dina smädares smädelser har fallit över mig.
11 Jag grät och fastade,
men det drog vanära över mig.
12 Jag klädde mig i säcktyg,
men jag blev ett ordspråk för dem.
13 De som sitter i porten pratar om mig,
i dryckeslag gör de visor om mig.
14 Men jag ber till dig, Herre, i nådens tid.
Svara mig, Gud, i din stora godhet,
i din frälsande trofasthet.
15 Rädda mig upp ur dyn,
så att jag inte sjunker ner.
Rädda mig från dem som hatar mig
och från de djupa vattnen.
16 Låt inte vattenmassorna dränka mig
eller djupet uppsluka mig,
låt inte brunnen tillsluta sitt gap över mig.
17 Svara mig, Herre, ty din nåd är god,
vänd dig till mig i din stora barmhärtighet.
18 Dölj inte ditt ansikte för din tjänare,
ty jag är i nöd.
Skynda att svara mig!
19 Kom till min själ och återlös den,
friköp mig från mina fiender.
20 Du känner det hån,
den skam och vanära jag måste utstå.
Du ser alla mina ovänner.
21 Förakt har krossat mitt hjärta,
så att jag är sjuk.
Jag väntade på medlidande, men fann inget,
på tröstare, men ingen kom.
22 De gav mig galla att äta
och ättika att dricka i min törst.
23 Låt deras bord framför dem bli en snara
och en fälla för de säkra.
24 Låt deras ögon bli förmörkade så att de ej ser,
låt deras höfter ständigt vackla.
25 Utgjut din vrede över dem,
låt din vredesglöd hinna upp dem.
26 Låt deras gård bli öde,
låt ingen bo i deras hyddor.
27 Ty de förföljer den som du har slagit
och ordar om hur de plågas som du har sårat.
28 Lägg skuld till deras skuld,
låt dem inte få del av din rättfärdighet.
29 Låt dem utplånas ur de levandes bok,
låt dem inte bli uppskrivna bland de rättfärdiga.
30 Men jag är betryckt och plågad,
Gud, låt din frälsning skydda mig!
31 Jag vill prisa Guds namn med sång
och upphöja honom med tacksägelse.
32 Det skall behaga Herren mer än någon tjur
eller något offerdjur med horn och klövar.
33 När de ödmjuka ser det skall de glädja sig.
Ni som söker Gud, era hjärtan skall leva!
34 Ty Herren lyssnar till de fattiga,
han föraktar inte sina fångna.
35 Himmel och jord skall prisa honom,
havet och allt som rör sig där.
36 Ty Gud skall frälsa Sion,
han skall bygga upp Juda städer.
De skall bo där och ta Sion i besittning.
37 Hans tjänares barn skall få det till arv,
de som älskar hans namn skall bo där.
TREDJE BOKEN
Psalm 73
Den gudfruktiges anfäktelse och tröst
1 En psalm av Asaf.
Gud är i sanning god mot Israel,
mot dem som har rena hjärtan.
2 Men jag var nära att stappla med mina fötter,
mina steg var nära att slinta,
3 ty jag avundades de övermodiga,
när jag såg att det gick de ogudaktiga väl.
4 Fria från lidanden är de till sin död,
och deras kropp är vid gott hull.
5 De kommer inte i olycka som andra dödliga,
de plågas inte som andra människor.
6 Därför är högmod deras halsprydnad
och våld de kläder de bär.
7 Ur deras feta ansikten tittar ögonen fram,
deras hjärtans inbillningar har ingen gräns.
8 De hånar och talar om förtryck i sin ondska,
överlägset talar de.
9 Med sin mun stiger de upp i himlen
och deras tunga far fram på jorden.
10 Därför vänder sig folket till dem.
Vatten i mängd suger de i sig.
11 De säger: "Hur skulle Gud kunna veta det?
Skulle den Högste ha sådan kunskap?"
12 Så är det med de ogudaktiga,
det går alltid väl för dem och deras rikedom växer.
13 Men förgäves bevarade jag mitt hjärta rent
och tvådde i oskuld mina händer.
14 Jag blev plågad hela dagen,
var morgon blev jag tuktad.
15 Om jag hade sagt: "Så vill jag tala",
då hade jag svikit dina barns släkte.
16 När jag försökte förstå detta,
då tycktes det mig alltför svårt,
17 till dess att jag gick in i Guds helgedom
och insåg hur det går dem till slut.
18 På hal mark ställer du dem,
du störtar ner dem i fördärvet.
19 Hur plötsligt går de inte under!
De förgås och får en ände med förskräckelse.
20 Liksom drömmen är borta när man vaknar,
skall du, Herre, förakta dem som skuggbilder,
när du griper in.
21 När mitt hjärta förbittrades
och jag kände styng i mitt inre,
22 då var jag oförnuftig och förstod ingenting,
som ett djur var jag inför dig.
23 Men jag är alltid hos dig,
du håller mig i min högra hand.
24 Du leder mig med ditt råd
och tar sedan emot mig med ära.
25 Vem har jag i himlen utom dig!
När jag har dig
frågar jag inte efter något på jorden.
26 Om än min kropp och min själ tynar bort,
så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
27 Ty de som är fjärran från dig går under,
du förgör alla som trolöst sviker dig.
28 Att vara i Guds närhet är lycka för mig.
Jag tar min tillflykt till Herren, Herren,
för att kunna tala om alla dina gärningar.
Rebecka blir Isaks hustru
24 Abraham var nu gammal och hade nått hög ålder, och Herren hade välsignat honom i allt. 2 Då sade Abraham till den äldste tjänaren i sitt hus, den som hade ansvar för allt Abraham ägde: "Lägg din hand under min höft. 3 Jag binder dig med en ed vid Herren, himmelens Gud och jordens Gud, att du inte tar en hustru åt min son från döttrarna till kananeerna som jag bor ibland, 4 utan att du går till mitt land och till min släkt och där tar en hustru åt min son Isak." 5 Tjänaren sade till honom: "Men om kvinnan inte vill följa med mig till det här landet, skall jag då föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?" 6 Abraham svarade honom: "Se till att du inte för min son tillbaka dit. 7 Herren, himmelens Gud, som har tagit mig från min fars hus och från det land där jag föddes, han som har talat till mig och gett mig sin ed och sagt: 'Åt dina efterkommande skall jag ge detta land', han skall sända sin ängel framför dig, så att du kan hämta en hustru åt min son därifrån. 8 Men om kvinnan inte vill följa med dig, är du fri från denna ed till mig. För bara inte min son tillbaka dit!" 9 Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams höft och lovade honom detta med ed.
10 Tjänaren tog sedan tio av sin herres kameler och begav sig i väg med alla slags dyrbara gåvor från sin herre. Han styrde sin färd mot Nahors stad i Aram-Naharajim. 11 Där lät han kamelerna lägga sig ner vid en vattenbrunn utanför staden. Det var nu kväll, den tid då kvinnorna brukade komma ut för att hämta vatten. 12 Och han bad: " Herre, min herre Abrahams Gud, låt mig få framgång i dag och visa nåd mot min herre Abraham. 13 Jag står här vid vattenkällan och stadens döttrar kommer hit för att hämta vatten. 14 Den flicka som jag ber: Räck mig din kruka så att jag får dricka, och som svarar: Drick! Dina kameler skall jag också ge vatten, låt henne vara den du har bestämt åt din tjänare Isak. På så sätt skall jag veta att du har visat godhet mot min herre."
15 Och det hände att innan han hade slutat tala, se, då kom Rebecka ut med sin kruka på axeln. Hon var dotter till Betuel som var son till Milka, Abrahams bror Nahors hustru. 16 Det var en mycket vacker flicka, en ung kvinna som ingen man hade kommit nära.[a] Hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och steg sedan upp igen.
17 Då sprang tjänaren emot henne och sade: "Låt mig få dricka lite vatten ur din kruka." 18 Hon svarade: "Drick, min herre" och tog snabbt ner krukan i handen och gav honom att dricka. 19 När hon hade gett honom att dricka sade hon: "Jag skall ösa upp vatten åt dina kameler också, tills de alla har fått dricka." 20 Hon skyndade sig att tömma sin kruka i vattenhon och sprang sedan tillbaka till brunnen för att ösa upp vatten. Hon öste så upp vatten åt alla hans kameler.
21 Mannen iakttog henne under tystnad, för han ville veta om Herren hade gjort hans resa framgångsrik eller inte. 22 När alla kamelerna hade druckit tog mannen fram en näsring av guld som vägde en halv sikel och två guldarmband som vägde tio siklar, 23 och han frågade: "Vems dotter är du? Säg mig det. Och finns det plats för oss i din fars hus över natten?" 24 Hon svarade honom: "Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som hon födde åt Nahor." 25 Och hon fortsatte: "Vi har gott om halm och foder. Vi har också plats så att du kan stanna över natten." 26 Då böjde mannen sig ner och tillbad Herren 27 och sade: "Lovad vare Herren, min herre Abrahams Gud, som inte har tagit sin nåd och trofasthet från min herre! Herren har lett mig på vägen hem till min herres släkt."
3 Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet.
4 Ännu har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden. 5 Ni har glömt den uppmaning ni får som söner:
Min son, förakta inte Herrens tuktan och tappa inte modet,
när du tuktas av honom.[a]
6 Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar var son
som han har kär.
7 Det är till er fostran som ni får utstå lidande. Gud handlar med er som med söner. Och var finns väl en son som inte tuktas av sin far? 8 Om ni inte får en sådan fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inte riktiga söner. 9 Vi hade våra jordiska fäder som tuktade oss, och vi hade respekt för dem. Skulle vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva? 10 Våra fäder tuktade oss ju bara en kort tid efter bästa förstånd, men Gud gör det till vårt verkliga bästa, för att vi skall få del av hans helighet. 11 För stunden tycks ingen tuktan vara till glädje utan till sorg, men för dem som fostrats genom tuktan ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt.
Jesus går upp till lövhyddohögtiden
7 Därefter vandrade Jesus omkring i Galileen. Han ville inte uppehålla sig i Judeen, eftersom judarna var ute efter att döda honom. 2 Judarnas lövhyddohögtid[a] stod för dörren. 3 Hans bröder sade då till honom: "Bege dig härifrån och gå till Judeen, så att också dina lärjungar får se de gärningar som du gör. 4 Ingen som vill bli känd gör något i hemlighet. Om du gör sådana gärningar, träd då öppet fram för världen!" 5 Inte ens hans bröder trodde på honom. 6 Jesus sade till dem: "Den rätta tiden för mig har ännu inte kommit, men för er är det alltid rätt tid. 7 Världen kan inte hata er, men mig hatar den, därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda. 8 Gå ni upp till högtiden. Jag går ännu inte upp[b] till den här högtiden, eftersom min tid ännu inte är inne." 9 Så sade han och stannade kvar i Galileen.
10 När hans bröder hade gått upp till högtiden, gick han också dit, inte öppet utan i hemlighet. 11 Judarna sökte efter honom under högtiden och frågade: "Var är han?" 12 Och bland folket talades det mycket i det tysta om honom. En del sade: "Han är god." Andra sade: "Nej, han vilseleder folket." 13 Men ingen talade öppet om honom av rädsla för judarna.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln