Book of Common Prayer
Psalm 70
Bön om snar hjälp
1 För sångmästaren, av David, till åminnelse.
2 Gud, kom till min räddning!
Herre, skynda till min hjälp!
3 Låt dem komma på skam och blygas
som står efter mitt liv.
Låt dem vika tillbaka och drabbas av vanära
som önskar mig olycka.
4 Låt dem vända tillbaka i sin skam
som säger: "Rätt åt honom!"
5 Alla som söker dig
skall jubla och vara glada i dig.
De som älskar din frälsning
skall alltid säga:
"Högtlovad vare Gud!"
6 Jag är betryckt och fattig,
Gud, skynda till mig!
Du är min hjälp och min befriare.
Herre, dröj inte!
Psalm 71
Bön om hjälp i ålderdomen
1 Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
låt mig aldrig komma på skam.
2 Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet,
vänd ditt öra till mig och fräls mig.
3 Var en klippa för mig där jag kan bo,
dit jag alltid kan komma,
du som givit befallning om min frälsning,
du mitt bergfäste och min borg.
4 Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld,
ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.
5 Ty du är mitt hopp, Herre,
min förtröstan, Herre, allt ifrån min ungdom.
6 Du har varit mitt stöd ända från moderlivet,
du har förlöst mig ur min moders liv,
dig gäller alltid mitt lov.
7 Jag har blivit ett tecken för många,
och du är min starka tillflykt.
8 Låt min mun vara full av ditt lov,
hela dagen av din ära.
9 Förkasta mig inte när jag blir gammal,
överge mig inte när min kraft tynar bort!
10 Ty mina fiender talar mot mig,
de som vaktar på min själ rådslår med varandra och säger:
11 "Gud har övergivit honom,
förfölj och grip honom,
det finns ingen som räddar honom!"
12 Gud, var inte långt ifrån mig!
Min Gud, skynda till min hjälp!
13 Låt min själs fiender
komma på skam och gå under.
Låt dem som önskar mig olycka
höljas i förakt och vanära.
14 Men jag skall alltid hoppas
och prisa dig, om och om igen.
15 Min mun skall förkunna din rättfärdighet,
din frälsning dagen lång,
fastän jag inte har ord till fullo.
16 Jag skall komma i Herrens, Herrens väldiga kraft,
jag skall prisa din rättfärdighet, endast din.
17 Gud, du har undervisat mig ända från min ungdom,
och intill nu förkunnar jag dina under.
18 Överge mig inte, Gud,
när jag blir gammal och grå,
inte förrän jag fått förkunna om dina gärningar[a] för nya släkten,
om din makt för alla som skall komma.
19 Din rättfärdighet, Gud, når upp till himlen.
Du som har gjort så stora ting,
Gud, vem är dig lik?
20 Du som har låtit oss se så mycket av nöd och olycka,
du skall åter göra oss levande,
åter föra oss upp ur jordens djup.
21 Föröka du min storhet
och trösta mig igen,
22 så vill jag tacka dig med spel på psaltare
för din trofasthet, min Gud,
jag vill lovsjunga dig till harpa,
du Israels Helige.
23 Mina läppar skall jubla,
när jag lovsjunger dig,
ja, min själ som du har friköpt.
24 Min tunga skall hela dagen
tala om din rättfärdighet,
ty de som önskade mig olycka
kommer på skam och måste blygas.
Psalm 74
Templets förstöring
1 En sång av Asaf.
Gud, varför har du förkastat oss för alltid?
Varför ryker din vrede mot fåren i din hjord?
2 Tänk på din menighet
som du förvärvade för länge sedan,
som du återlöste till att vara din arvedel.
Tänk på Sions berg, där du har din boning.
3 Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder.
Allt i helgedomen har fienden förstört.
4 Dina fiender har skränat på den plats där du möter oss,
de har satt upp sina egna tecken som rätta tecken.
5 Det var en syn som när man höjer yxor i en tät skog.
6 Alla snidade verk har de förstört
med yxa och bila.
7 De har satt eld på din helgedom,
ända till grunden har de orenat ditt namns boning.
8 De har sagt i sina hjärtan: "Vi skall kuva dem fullständigt!"
Alla Guds heliga platser har de bränt ner i landet.
9 Våra tecken ser vi inte,
ingen profet finns kvar
och ingen av oss vet hur länge det varar.
10 Hur länge, Gud, skall fienden smäda
och ständigt förakta ditt namn?
11 Varför håller du tillbaka din hand,
din högra hand?
Drag fram den ur din barm och förgör dem!
12 Gud, sedan urminnes tid är du min konung,
du som utför frälsningsverk på jorden.
13 Det var du som delade havet genom din makt,
du krossade drakarnas huvuden på vattnet.
14 Det var du som bröt sönder Leviatans huvuden
och gav honom till mat åt öknens skaror.
15 Det var du som lät källa och bäck bryta fram,
det var du som lät starka strömmar torka ut.
16 Din är dagen, din är också natten,
det är du som har skapat ljuset och solen.
17 Det är du som har fastställt jordens alla gränser.
Sommar och vinter har du skapat.
18 Herre, tänk på hur fienden smädar,
hur ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.
19 Lämna ej åt vilddjuren din turturduvas själ,
glöm inte för alltid dina betrycktas liv!
20 Tänk på förbundet,
ty i landets mörka vrår finns fullt av våldsnästen.
21 Låt inte den förtryckte vika tillbaka med skam,
låt den fattige och behövande prisa ditt namn.
22 Stå upp, Gud, och för din talan!
Tänk på hur du hela tiden hånas av dåren.
23 Glöm inte bort dina ovänners rop,
larmet som ständigt hörs från dina motståndare.
Sara dör. Abraham köper gravplats
23 Sara blev etthundratjugosju år. Så gammal blev Sara. 2 Hon dog i Kirjat-Arba, det vill säga Hebron i Kanaans land. Och Abraham kom för att sörja Sara och begråta henne.
3 Sedan bröt Abraham upp från sin döda och talade med hetiterna. Han sade: 4 "Jag är en främling och gäst hos er. Ge mig en egen gravplats hos er, så att jag kan begrava min döda." 5 Hetiterna svarade Abraham: 6 "Hör på oss, herre. Du är en Guds furste bland oss. Begrav din döda i den förnämsta av våra gravar. Ingen av oss skall vägra att ge dig sin grav, så att du kan begrava din döda där." 7 Då reste sig Abraham upp och bugade sig djupt för hetiterna, landets folk, 8 och sade till dem: "Om ni verkligen vill låta mig begrava min döda, så lyssna på mig och lägg ett ord för mig hos Efron, Sohars son, 9 så att han ger mig den grotta i Makpela som tillhör honom och som ligger vid utkanten av hans åkerfält. Mot full betalning vill jag att han ger mig den till egen gravplats bland er."
10 Men Efron satt bland hetiterna. Och hetiten Efron svarade Abraham i närvaro av alla de hetiter som hade kommit till stadsporten: 11 "Nej, min herre, lyssna på mig. Jag ger dig fältet. Grottan som finns där skänker jag dig också. Jag ger den åt dig i mitt folks närvaro. Begrav din döda." 12 Abraham bugade sig djupt för landets folk 13 och sade till Efron i deras närvaro: "Jag ber dig, lyssna på mig. Jag betalar vad marken är värd. Tag emot det av mig och låt mig begrava min döda där." 14 Efron svarade Abraham: 15 "Min herre, lyssna på mig. Ett stycke mark värd fyrahundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig? Begrav du din döda." 16 Abraham lyssnade på Efron och vägde upp åt honom den summa som han hade nämnt i hetiternas närvaro, fyrahundra siklar silver, sådant silver som var gångbart i handel.
17 Så överläts Efrons mark i Makpela vid Mamre åt Abraham, hela markstycket, både grottan som fanns där och alla träd runt omkring på området. 18 Det skedde inför hetiternas ögon, inför alla dem som hade kommit till stadsporten.
19 Därefter begravde Abraham sin hustru Sara i grottan vid fältet i Makpela mitt emot Mamre, det vill säga Hebron i Kanaans land. 20 Marken och grottan som fanns där överläts så av hetiterna till Abraham som egen gravplats.
32 Vad skall jag säga mer? Jag skulle inte hinna med att berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David, Samuel och profeterna. 33 Genom tron besegrade de kungariken, skipade rätt, fick löften uppfyllda, täppte till lejons gap, 34 släckte rasande eld och undkom svärdsegg. De var svaga men blev starka, de blev väldiga i strid och drev främmande härar på flykten. 35 Kvinnor fick tillbaka sina döda genom uppståndelse. Andra torterades, och de vägrade att låta sig befrias för att få en bättre uppståndelse. 36 Andra utstod hån och gisselslag, ja, även bojor och fängelse. 37 De blev stenade, söndersågade eller dödade med svärd. De gick omkring i fårskinn och gethudar, led brist, blev plågade och misshandlade. 38 Världen förtjänade inte att hysa dem. De irrade omkring i öknar och på berg, i grottor och hålor. 39 Och fast alla dessa hade fått vittnesbördet att de trodde, fick de inte det som var utlovat. 40 Ty Gud har förutbestämt något bättre åt oss: först tillsammans med oss skall de nå målet.
Maning till uthållighet
12 När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger, och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss. 2 Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron.
60 Många av hans lärjungar som hörde det sade: "Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det?" 61 Jesus förstod att hans lärjungar var upprörda över detta, och han sade till dem: "Tar ni anstöt av det här? 62 Vad skall ni då säga, när ni får se Människosonen stiga upp dit där han redan var? 63 Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv. 64 Men det är några bland er som inte tror." - Jesus visste från början, vilka som inte trodde och vem det var som skulle förråda honom. - 65 Han sade vidare: "Därför har jag sagt er att ingen kan komma till mig om det inte blir honom givet av Fadern."
66 Efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom. 67 Jesus sade därför till de tolv: "Inte vill väl också ni gå bort?" 68 Simon Petrus svarade honom: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, 69 och vi tror och förstår att du är Guds Helige." 70 Jesus svarade dem: "Har jag inte själv valt ut er tolv? Och en av er är en djävul!" 71 Han menade Judas, Simon Iskariots son. Det var han som skulle förråda honom, och han var en av de tolv.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln