Book of Common Prayer
Två sätt att leva.
1 Lyckliga är de som inte följer ogudaktiga människors råd eller är tillsammans med syndare som inte bryr sig om Gud.
2 De är i stället glada över att kunna göra det Gud vill. Dag och natt tänker de på hans lag och funderar över hur de bättre ska kunna följa den.
3 De är som träd som växer vid flodstranden. De bär god frukt och deras löv vissnar aldrig. De lyckas med allt de gör.
4 Men så är det inte för syndarna! De skingras som agnar för vinden.
5 De kan inte känna sig säkra på domens dag och ska inte få vara bland de rättfärdiga.
6 Herren vakar ständigt över alla gudfruktiga människors planer och vägar, men de gudlösa är på väg mot domen.
Guds utvalde kung
2 Varför gör folken uppror mot Herren? Och varför smider de planer, som inte leder någonstans?
2 De som har makten här i världen har kommit överens om att göra uppror mot Herren och hans Messias - den verklige makthavaren.
3 Kom, låt oss kasta av oss hans bojor, säger de, och befria oss från detta slaveri under Gud.
4 Men Gud i himlen ler! Han driver med dem och alla deras ynkliga planer.
5 Sedan varnar han dem och hans vrede skrämmer dem.
6 Han säger: Detta är den kung som jag har utvalt, och jag har själv satt honom på tronen i min heliga stad, Jerusalem.
7 Och kungen svarar: Jag ska göra det känt vad Gud har beslutat, för Herren har sagt till mig: 'Du är nu min son, och idag har jag blivit din Far.
8 Bara begär av mig och jag ska ge dig alla folk i hela världen.
9 Regera över dem med järnhand, ja, slå sönder dem som lerkrukor!'
10 Ni kungar och härskare på jorden, ta ert förnuft till fånga och lyssna innan det är för sent!
11 Underordna er Herren och erkänn hans makt. Gläd er även om ni bävar!
12 Fall ner inför hans son, innan hans vrede uppväcks och ni förgås! Jag varnar er - hans vrede kan snart upptändas. Men vilken glädje det blir för dem som söker skydd hos honom!
På flykt men ändå räddad
1-2 En psalm av David, när han flydde från sin son Absalom. Herre, överallt stöter jag på fiender. Det är många som försöker skada mig och
3 många som säger att Gud aldrig kommer att hjälpa mig.
4 Men du, Herre, är min sköld, min härlighet och mitt enda hopp. Bara du kan lyfta upp mitt huvud, som nu är nerböjt av skam.
5 Jag ropade till Herren, och han hörde mig från sitt tempel i Jerusalem.
6 Därför kan jag sova lugnt hela natten, för Herren vakar över mig.
7 Nu är jag inte längre rädd, trots att tusentals fiender har omringat mig.
8 Jag ropar till honom: Stå upp, Herre! Fräls mig, min Gud! Då kommer han att slå dem i ansiktet och slå ut deras tänder.
9 Ja, Herren lämnar oss aldrig i sticket. Han låter oss uppleva glädje och fred!
Gud beskyddar mig
1-2 Gud, du har alltid försvarat mig och gett mig rätt. Du har alltid tagit hand om mig i mina svårigheter. Hör mig nu än en gång, när jag ropar till dig! Var barmhärtig mot mig och hör min bön!
3 Herren Gud frågar: Ni människor, som har makten i landet, hur länge ska ni förolämpa mig och tillbe dessa löjliga avgudar, som inte kan göra någonting och som är helt och hållet falska?
4 Lägg märke till att Herren har utvalt de rättfärdiga åt sig. Därför kommer han att lyssna till mig och svara när jag ropar till honom.
5 Bäva inför Herren, och synda inte mot honom. Tänk på detta när du ligger tyst i din säng!
6 Lita på Herren, och bär fram de offer som han tycker om.
7 Många säger att det aldrig ska bli bättre för oss. Bevisa att de har fel, Herre, genom att låta ditt ansiktes ljus lysa över oss!
8 Trots deras rika skördar är den glädje vi fått mycket större än deras.
9 När jag lägger mig somnar jag lugnt, även om jag är ensam, för du, Herre, beskyddar mig.
Den som gräver en grop ...
1-2 Herre, min Gud, du måste rädda mig från mina förföljare!
3 Låt dem inte få kasta sig över mig som lejon och slita mig i stycken utan att någon räddar mig.
4 Det hade varit en annan sak om jag hade gjort något ont,
5 om jag utan orsak hade stulit från mina ovänner.
6 Då skulle det ha varit rätt av dig att låta mina fiender förgöra mig och trampa mig till marken och lämna mig livlös i smutsen.
7 Herre! Res dig i din vrede mot mina fiender! Vakna och kräv rättvisa av dem.
8-9 Samla alla människor runt omkring dig! Du är den som dömer folken och du dömer deras synder! Upprätta mig inför dem, för du vet att jag är oskyldig.
10 Herre, gör slut på all ondska och välsigna alla som tillber dig, för du är rättfärdig. Du ser rakt in i vårt inre, och du dömer våra tankar och planer.
11 Gud är min sköld, och han kommer att försvara mig. Han räddar dem som lever rätt och ärligt.
12 Gud är en rättvis domare som blir upprörd varje dag över de gudlösa.
13 Om de inte ändrar sig, kommer han att slipa sitt svärd och döda dem.Han har böjt sig ner och spänt sin båge,
14 och med detta dödande vapen avlossar han brinnande pilar.
15 Se hur onda människor hela tiden bara planerar att göra uppror. De tänker ut de mest raffinerade knep, som leder till lögn och bedrägeri.
16 De gräver djupa gropar för andra, men de faller själva i dem.
17 Låt olyckan de planerar för andra komma över dem själva! Ja, låt dem dö!
18 Jag vill tacka Herren, för han är rättvis. Ja, jag vill sjunga lovsånger till Herren, den Högste.
11 När Gemarjas son Mika hörde Baruk läsa allt som Herren hade talat,
12 gick han ner till sekreterarens rum i palatset, där ämbetsmännen hade sammanträde. Sekreteraren Elisama var där tillsammans med Delaja, Semajas son, Elnatan, Akbors son, Gemarja, Safans son, Sidkia, Hananjas son och alla övriga i ansvarsställning.
13 När Mika berättade för dem om de budskap som Baruk läste för folket,
14-15 sände de Jehudi, Netanjas son, Selemjas sonson och Kusis sonsons son, till Baruk för att be honom komma och läsa upp budskapen för dem. Baruk kom, och han blev ombedd att sätta sig ner och börja läsa.
16 När han hade läst upp alltsammans var de mycket förskräckta. Vi måste rapportera detta för kungen, sa de.
17 Men tala först om för oss hur du har fått de här budskapen. Var det Jeremia själv som dikterade dem för dig?
18 Baruk förklarade att Jeremia hade dikterat dem ord för ord och att han själv hade skrivit ner dem med bläck i bokrullen.
19 Både du och Jeremia måste gå under jorden, sa de till Baruk. Tala inte om för en enda människa var ni finns!
20 Sedan gömde de bokrullen i sekreteraren Elisamas rum och gick och berättade allt för kungen.
21 Kungen skickade Jehudi att hämta bokrullen. Han hämtade den hos sekreteraren Elisama och läste den för kungen i alla ämbetsmännens närvaro.
22 Kungen befann sig vid den tiden i den del av palatset som användes under vintern och satt framför en brasa, för det var ganska kallt.
23 När Jehudi hade läst tre eller fyra spalter, tog kungen sin kniv och skar sönder bokrullen och kastade bit efter bit i elden, tills hela bokrullen var uppbrunnen.
24-25 Ingen protesterade utom Elnatan, Delaja och Gemarja. De vädjade till kungen att inte bränna upp bokrullen, men han lyssnade inte. Ingen annan av kungens ämbetsmän blev upprörd över hans handlande.
26 Sedan gav kungen befallning till Jerameel, en medlem av kungafamiljen, Seraja, Asriels son, och Selemja, Abdeels son, att gripa Baruk och Jeremia. Men Herren hade gömt dem!
Kärleken är störst av allt
13 Om jag talar alla språk, både i himlen och på jorden, men inte har kärlek till andra människor, så är jag med mina tomma ord bara en pratmakare som för oväsen.
2 Om jag kan profetera och känner till alla Guds hemligheter och allt som ska hända i framtiden, men inte älskar mina medmänniskor, vad gör jag då för nytta med all min kunskap? Om jag har trons gåva, så att jag kan flytta på berg bara genom att säga ett ord, men inte har tillräckligt med kärlek till andra så är jag ingenting värd.
3 Om jag ger allt jag äger till fattiga människor, och är villig att dö i min tjänst, men inte älskar dem jag är kallad att tjäna, så kommer mitt arbete inte att ha något som helst värde.
4 Kärleken är tålmodig, god och hänsynsfull, aldrig misstänksam eller avundsjuk, aldrig skrytsam eller stolt,
5 och aldrig överlägsen, självisk eller fräck. Kärleken kräver inte att få sin egen vilja fram. Den är inte irriterad över andra, inte lättretad och den lägger knappast märke till när andra handlar fel.
6 Den är aldrig glad över orättvisan, men gläder sig när sanningen segrar.
7 Kärleken är trogen vad det än kostar. Den förväntar sig alltid det bästa, hoppas i det längsta och är beredd att uthärda allt.
8 Alla de andliga gåvor som Gud ger kommer en dag att ta slut, men kärleken lever vidare i evighet. En dag kommer gåvan att profetera att upphöra, de många språken att tystna och kunskapen att ta slut.
9 All vår kunskap och allt vårt profeterande är bara detaljer i en underbar helhet och har därför sin begränsning.
10 När vi en gång ser den fullkomliga verkligheten, behöver vi inte längre dessa gåvor, som trots att de är underbara ändå är otillräckliga.
11 När jag var barn talade och tänkte och resonerade jag som ett barn, men sedan jag blev vuxen sträcker sig mina tankar mycket längre och jag har lagt av det som är barnsligt.
12 På samma sätt kan vi bara se och förstå en del av Guds storhet nu. Det är som spegelbilden i en orolig vattenyta. Men en dag ska vi se honom i hans fullhet, ansikte mot ansikte. Allt det som jag nu vet är ofullkomligt, men då ska jag veta allt precis som Gud vet allt om mig nu.
13 När allt annat går under finns tre saker ändå kvar - tron, hoppet och kärleken - men störst av dem är kärleken.
5 Dessa tolv sände Jesus iväg med följande instruktioner: Gå inte till samarierna eller till andra folk,
6 utan bara till Israels folk - Guds förlorade får.
7 Gå och tala om för dem att himmelriket är nära.
8 Bota sjuka, väck upp döda, bota leprasjuka och driv ut de onda andarna. Gör allt utan betalning, för också ni har fått det som gåva!
9 Ta inga pengar med er.
10 Inte heller någon väska med extra kläder och skor eller någon vandringsstav. Ni kommer att få mat och allt det ni behöver för det är arbetaren värd.
11 Varje gång ni kommer in i en stad eller en by, så sök upp någon som tar emot er och lyssnar till ert budskap och stanna i hans hem tills ni fortsätter till nästa stad.
12 Om det visar sig vara ett gudfruktigt hem, ge det då er välsignelse.
13 Om det inte är det, behåll välsignelsen för er själva.
14 Och om man inte tar emot er i en stad eller ett hem så bekymra er inte mer om människorna där. Skaka i stället dammet av era fötter och gå därifrån.
15 Men en sak är säker: Människorna i de onda städerna Sodom och Gomorra kommer att få det lättare på domens dag än dem som inte välkomnar er.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®