Book of Common Prayer
Psalm 78
Dom och frälsning under Israels historia
1 En sång av Asaf.
Lyssna, mitt folk, till min undervisning,
vänd era öron till min muns ord.
2 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal,
uppenbara hemligheter från gången tid.
3 Vad vi har hört och känner till,
vad våra fäder har berättat för oss,
4 det vill vi inte dölja för deras barn.
För ett kommande släkte vill vi förkunna Herrens lov,
hans makt och de under han har gjort.
5 Han upprättade ett vittnesbörd i Jakob,
sin undervisning gav han i Israel.
Han fastställde den för våra fäder,
och de skulle kungöra den för sina barn.
6 Så skulle det bli känt för ett kommande släkte,
för barn som en gång skulle födas,
och de skulle berätta det för sina barn.
7 De skulle då hoppas på Gud
och inte glömma hans verk
utan följa hans bud.
8 De skulle inte bli som sina fäder,
ett motsträvigt och upproriskt släkte,
vars hjärta var opålitligt
och vars ande var trolös mot Gud.
9 Efraims söner, välbeväpnade bågskyttar,
vände om på stridens dag.
10 De höll inte Guds förbund
och ville inte följa hans lag.
11 De glömde hans gärningar,
de under han låtit dem se.
12 Inför deras fäder hade han gjort under,
i Egyptens land, på Soans mark.
13 Han delade havet och lät dem gå igenom det,
han lät vattnet stå som en mur.
14 Han ledde dem om dagen med molnskyn
och hela natten med eldens sken.
15 Han klöv klippor i öknen
och gav dem rikligt med vatten att dricka,
som ur väldiga hav.
16 Rinnande bäckar lät han bryta fram ur klippan,
vatten lät han flyta ner som strömmar.
17 Men de fortsatte att synda mot honom
de var upproriska mot den Högste i öknen.
18 De frestade Gud i sina hjärtan
när de begärde mat för sin lystnad.
19 De talade mot Gud och sade:
"Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
20 Se, han slog på klippan,
så att vatten flödade och bäckar strömmade fram,
men kan han också ge bröd
eller skaffa kött åt sitt folk?"
21 När Herren hörde det blev han vred,
eld upptändes i Jakob,
vrede kom över Israel,
22 eftersom de inte trodde på Gud
och inte förtröstade på hans frälsning.
23 Han gav befallning åt skyarna i höjden
och öppnade himlens dörrar.
24 Han lät manna regna över dem till föda,
säd från himlen gav han dem.
25 Änglabröd fick människor äta,
han gav dem all den mat de behövde.
26 Han lät östanvinden fara ut från himlen,
genom sin makt bjöd han sunnanvinden komma.
27 Han lät kött regna över dem som stoft,
bevingade fåglar som havets sand.
28 Han lät det falla ner i sitt läger,
runt omkring sin boning.
29 Då åt de och blev övermätta,
han lät dem få vad de begärde.
30 Men innan de hade stillat sitt begär,
medan maten ännu var i deras mun,
31 kom Guds vrede över dem.
Han sände död bland de tappraste,
Israels utvalda män slog han ner.
32 Ändå fortsatte de att synda,
de trodde inte på hans under.
33 Då lät han deras dagar försvinna i tomhet
och deras år i plötslig undergång.
34 När han dräpte,
frågade de efter honom.
De vände om och sökte Gud.
35 De tänkte på att Gud var deras klippa,
att Gud, den Högste, var deras återlösare.
36 De försökte bedra honom med sina ord,
de ljög för honom med sin tunga.
37 Deras hjärtan var inte uppriktiga mot honom,
de var ej trogna mot hans förbund.
38 Men han är barmhärtig
och förlåter missgärning,
han vill inte förgöra.
Många gånger höll han tillbaka sin vrede
och lät inte hela sin vredesglöd bryta fram.
39 Han tänkte på att de var kött,
en vindpust som far bort och ej kommer åter.
40 Hur ofta var de inte upproriska mot honom i öknen
och bedrövade honom i ödemarken!
41 De frestade Gud gång på gång
och kränkte Israels Helige.
42 De kom inte ihåg vad hans hand hade uträttat,
på den tid då han befriade dem från fienden,
43 då han gjorde sina tecken i Egypten
och sina under på Soans mark.
44 Där förvandlade han deras strömmar till blod,
så att de inte kunde dricka ur bäckarna.
45 Han sände flugsvärmar som åt dem
och paddor som förstörde.
46 Han gav deras gröda åt larver
och deras arbetes frukt åt gräshoppor.
47 Han slog deras vinstockar med hagel
och deras fikonträd med hagelstenar.
48 Han utlämnade deras nötboskap åt hagel
och deras fårhjordar åt blixten.
49 Han sände över dem sin vredesglöd,
harm, vrede och nöd,
en skara av olycksänglar.
50 Han gav fritt utlopp åt sin vrede,
han skonade inte deras själ från döden
utan prisgav deras liv åt pesten.
51 Han slog allt förstfött i Egypten,
kraftens förstling i Hams hyddor.
52 Han lät sitt folk bryta upp som en fårhjord
och förde dem som en boskapshjord genom öknen.
53 Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta,
och havet övertäckte deras fiender.
54 Han lät dem komma till sitt heliga land,
till det berg som hans högra hand hade erövrat.
55 Han jagade bort hednafolken för dem
och gav dem deras land som arvedel.
Han lät Israels stammar bo i deras hyddor.
56 Men de var upproriska och frestade Gud, den Högste,
de tog inte vara på hans vittnesbörd.
57 De vek trolöst tillbaka, de liksom deras fäder,
de vände om likt en båge som sviktar.
58 De väckte hans vrede med sina offerhöjder
och kränkte honom genom sina avgudabilder.
59 Gud hörde det och blev vred,
han förkastade Israel med all kraft.
60 Han övergav sin boning i Silo,
det tält han slagit upp bland människorna.
61 Han gav sin makt i fångenskap
och sin ära i fiendehand.
62 Sitt folk utlämnade han åt svärdet,
han blev vred på sin arvedel.
63 Deras unga män förtärdes av eld,
deras unga kvinnor blev utan brudsång.
64 Deras präster föll för svärd,
deras änkor kunde inte hålla dödsklagan.
65 Då vaknade Herren som ur en sömn,
lik en hjälte som legat bedövad av vin.
66 Han slog tillbaka sina fiender,
evig skam lät han komma över dem.
67 Han förkastade Josefs hyddor
och utvalde inte Efraims stam.
68 Men han utvalde Juda stam,
Sions berg, som han älskade.
69 Han byggde sin helgedom hög som himlen,
som jorden grundlade han den för evigt.
70 Han utvalde sin tjänare David
och tog honom från fårhjordens fållor.
71 Från fåren hämtade han honom
och satte honom till herde för Jakob, sitt folk,
för Israel, sin arvedel.
72 Han var deras herde med uppriktigt hjärta
och ledde dem med förståndig hand.
18 Då gick kung David in och satte sig ner inför Herrens ansikte och sade: "Vem är jag, Herre, Herre, och vad är mitt hus, eftersom du har fört mig ända hit? 19 Och ändå var detta för litet i dina ögon, Herre, Herre. Du har också talat om din tjänares hus långt fram i tiden, och detta till undervisning för människorna, Herre, Herre. 20 Vad skall nu David säga mera till dig? Du känner din tjänare, Herre, Herre. 21 För ditt ords skull och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och gjort det känt för din tjänare. 22 Därför är du stor, Herre Herre, ty ingen är dig lik, och ingen Gud finns utom dig efter allt vad vi har hört med våra öron. 23 Finns det ett enda folk på jorden likt ditt folk Israel, som Gud själv kom för att friköpa åt sig som sitt eget, för att göra sitt namn känt? Du har gjort storverk för dem och förunderliga ting för ditt land och inför ögonen på ditt folk, som du har friköpt från Egypten, från hednafolken och deras gudar. 24 Du har gjort ditt folk Israel till ett folk åt dig för evig tid, och du, Herre, har blivit deras Gud. 25 Så uppfyll nu, min Herre och Gud, för evigt det ord du har talat om din tjänare och om hans hus. Gör som du har lovat. 26 Då skall ditt namn vara stort till evig tid så att man skall säga: Herren Sebaot är Gud över Israel. Så skall din tjänare Davids hus bestå inför dig. 27 Ty du, Herre Sebaot, Israels Gud, har uppenbarat för din tjänare och sagt: Jag skall bygga dig ett hus. Därför har din tjänare fått frimodighet att be till dig denna bön. 28 Och nu, Herre, Herre, du är Gud, och dina ord är sanning, och du har lovat din tjänare detta goda. 29 Må det nu behaga dig att välsigna din tjänares hus, så att det blir kvar för evigt inför dig. Ty du Herre, Herre, har talat, och genom din välsignelse skall din tjänares hus bli välsignat för evigt."
Paulus inför Gallios domstol
12 När Gallio var landshövding i Akaja, gick judarna till gemensamt angrepp mot Paulus och drog honom inför domstol 13 och sade: "Den här mannen förleder folk att dyrka Gud i strid mot lagen." 14 Just som Paulus skulle ta till orda, sade Gallio till judarna: "Om det vore fråga om något brott eller något illdåd skulle jag naturligtvis ta upp ert klagomål, ni judar. 15 Men gäller det tvistefrågor om ord och namn och er egen lag, då får ni själva avgöra saken. I sådana tvister vill jag inte vara domare." 16 Och han drev bort dem från domstolen. 17 Alla grep då synagogföreståndaren Sostenes och misshandlade honom framför domarsätet, utan att Gallio brydde sig om det.
Tillbaka till Antiokia
18 Paulus stannade i Korint ännu någon tid. Därefter tog han avsked av bröderna och avseglade till Syrien i sällskap med Priskilla och Akvila, sedan han i Kenkrea hade låtit raka sitt huvud. Han hade nämligen avlagt ett löfte.[a] 19 De kom till Efesus, och där lämnade han dem. Själv gick han in i synagogan och samtalade med judarna. 20 De bad honom stanna längre, men han avböjde 21 och tog avsked och sade: "Jag kommer tillbaka till er igen om Gud vill." Sedan avseglade han från Efesus. 22 När han kom till Cesarea, gick han upp och hälsade på församlingen och for därefter ner till Antiokia.
PAULUS TREDJE MISSIONSRESA (18:23-21:16)
Apollos
23 Här uppehöll sig Paulus någon tid. Sedan bröt han upp och for först genom Galatien och sedan genom Frygien, och han styrkte alla lärjungarna. 24 Till Efesus kom en jude som hette Apollos. Han var född i Alexandria och var en lärd man och mycket kunnig i Skriften. 25 Han hade fått undervisning om Herrens väg[b] och talade brinnande i anden och undervisade noggrant om Jesus, men han kände bara till Johannes dop. 26 Han började också frimodigt predika i synagogan. Priskilla och Akvila hörde honom, och de tog sig an honom och förklarade grundligare Guds väg för honom. 27 När Apollos sedan ville fara över till Akaja, skrev bröderna till lärjungarna och uppmanade dem att ta emot honom. Han kom dit och blev till stor hjälp för dem som genom Guds nåd hade kommit till tro. 28 Ty han motbevisade eftertryckligt judarna, när han utifrån Skrifterna offentligt bevisade att Jesus är Messias.
Jesus botar en blind
22 De kom till Betsaida. Där förde man en blind till Jesus och bad honom röra vid mannen. 23 Då tog han den blinde vid handen och ledde honom ut ur byn. Sedan spottade han på hans ögon, lade händerna på honom och frågade: "Ser du något?" 24 Han spärrade upp ögonen och sade: "Jag ser människorna gå omkring, och de ser ut som träd." 25 Då lade Jesus än en gång händerna på hans ögon, och den blinde såg nu bra och var botad. Han såg allt tydligt och klart. 26 Jesus sände hem honom med orden: "Gå inte ens in i byn!"
Petrus bekännelse
27 Sedan gick Jesus och hans lärjungar ut till byarna kring Cesarea Filippi. På vägen frågade han sina lärjungar: "Vem säger människorna att jag är?" 28 De svarade: "Johannes Döparen, andra säger Elia och andra någon av profeterna." 29 Då frågade han dem: "Och ni, vem säger ni att jag är?" Petrus svarade honom: "Du är Messias." 30 Men Jesus förbjöd dem att säga det till någon.
Jesus talar om sitt lidande
31 Därefter började Jesus undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och uppstå efter tre dagar. 32 Rakt på sak talade han om detta. Då tog Petrus honom till sig och började ivrigt säga emot honom. 33 Men Jesus vände sig om, såg på sina lärjungar och tillrättavisade Petrus med orden: "Gå bort ifrån mig, Satan! Det du tänker är inte Guds tankar utan människotankar."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln