Book of Common Prayer
Psalm 45
Messiaskonungen och hans brud
1 För sångmästaren, till "Liljornas" melodi. En läropsalm, en sång om kärlek, av Koras söner.
2 Mitt hjärta flödar över av vackra ord,
jag säger: Min sång gäller en konung.
Min tunga är en snabb skrivares penna.
3 Du är den skönaste bland människors barn,
nåd är utgjuten över dina läppar.
Därför har Gud välsignat dig för evigt.
4 Bind svärdet vid din sida, du hjälte,
i ditt majestät och din härlighet.
5 Ha framgång i din härlighet
och drag ut till försvar för sanning,
ödmjukhet och rättfärdighet.
Din högra hand skall lära dig underbara gärningar.
6 Skarpa är dina pilar,
folk skall falla för dig,
konungens fiender skall träffas i hjärtat.
7 Gud, din tron står i evigheters evighet,
ditt rikes spira är rättens spira.
8 Du älskar rättfärdighet och hatar orättfärdighet.
Därför, Gud, har din Gud smort dig[a] med glädjens olja
mer än dina medbröder.
9 Av myrra, aloe och kassia doftar alla dina kläder,
från elfenbenspalats gläder dig strängaspel.
10 Kungadöttrar har du som tärnor i ditt hov,
en drottning står vid din högra sida
i guld från Ofir.
11 Hör, dotter, se och lyssna!
Glöm ditt folk och din faders hus!
12 Låt konungen ha sin glädje i din skönhet,
ty han är din herre,
för honom skall du falla ner.
13 Dottern Tyrus kommer med gåvor,
de rika bland folket söker din gunst.
14 Full av härlighet är hon, kungadottern i gemaket,
av guldvirkat tyg består hennes dräkt.
15 I brokigt vävda kläder förs hon till konungen.
Jungfrur, hennes väninnor, följer henne,
de leds in till dig.
16 Under glädje och jubel förs de fram,
de tågar in i konungens palats.
17 I dina fäders ställe skall dina söner komma,
du skall sätta dem till furstar överallt i landet.
18 Ditt namn vill jag upphöja bland alla kommande släkten,
därför skall folken lova dig alltid och för evigt.
Psalm 47
Gud är konung
1 För sångmästaren, en psalm av Koras söner.
2 Klappa i händerna, alla folk,
höj jubel till Gud med fröjderop!
3 Ty Herren, den Högste, är fruktansvärd,
en stor konung över hela jorden.
4 Han lägger folk under oss,
folkslag under våra fötter.
5 Han utväljer åt oss vår arvedel,
Jakobs, hans älskades, stolthet. Sela.
6 Gud har farit upp under jubel,
Herren, under basuners ljud.
7 Lovsjung Gud, lovsjung!
Lovsjung vår konung, lovsjung!
8 Ty Gud är konung över hela jorden,
lovsjung honom med en psalm.
9 Gud är konung över hednafolken,
Gud sitter på sin heliga tron.
10 Folkens främsta samlas
som Abrahams Guds folk.
Ty jordens sköldar tillhör Gud,
högt är han upphöjd.
Psalm 48
Konungens heliga stad
1 En sång, en psalm av Koras söner.
2 Stor är Herren och högt prisad
i vår Guds stad, på sitt heliga berg.
3 Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd,
berget Sion längst upp i norr,
den store konungens stad.
4 Gud är i dess palats,
han har gjort sig känd som en tillflykt.
5 Se, kungarna slog sig samman,
tillsammans drog de fram.
6 De såg, då häpnade de,
blev förskräckta och flydde.
7 De greps där av bävan,
av vånda som hos en barnaföderska,
8 som när Tarsisskeppen krossas av östanvinden.
9 Det vi har hört om får vi nu se
i Herren Sebaots stad, i vår Guds stad.
Gud håller den vid makt till evig tid. Sela.
10 Vi tänker, o Gud, på din nåd,
när vi är i ditt tempel.
11 Såsom ditt namn, o Gud,
når också ditt lov intill jordens ändar,
din högra hand är full av rättfärdighet.
12 Sions berg gläder sig,
Juda döttrar jublar
för dina domars skull.
13 Gå runt Sion, vandra omkring det,
räkna dess torn!
14 Ge akt på dess murar,
gå igenom dess palats,
så att ni kan berätta om det
för ett kommande släkte.
15 Ty sådan är Gud, vår Gud,
alltid och för evigt.
Han skall leda oss bortom döden.
Samuels död
25 Samuel dog och hela Israel samlades och höll dödsklagan efter honom. De begravde honom i hans hem i Rama.
David och Abigail
David bröt upp och drog ner till öknen Paran. 2 I Maon fanns då en man som hade sin boskapsskötsel i Karmel och den mannen var mycket rik. Han ägde tretusen får och ettusen getter. Och han höll på med fårklippning i Karmel. 3 Mannen hette Nabal, och hans hustru hette Abigail. Hon var klok och vacker, han var hård och ond i allt han gjorde. Han var en ättling till Kaleb.
4 När nu David var i öknen och fick höra att Nabal klippte sina får, 5 sände han i väg tio unga män och sade till dem: "Gå upp till Karmel och bege er till Nabal och hälsa honom i mitt namn 6 och säg: Må du leva! Frid vare med dig, frid vare med ditt hus och frid vare med allt vad du har. 7 Jag har hört att du håller på med fårklippning. Nu är det så att dina herdar har vistats hos oss utan att vi har gjort dem något ont och utan att något har kommit bort för dem under hela den tid de har varit i Karmel. 8 Fråga dina tjänare, så skall de själva säga dig det. Låt nu mina unga män finna nåd för dina ögon. Vi har ju kommit hit en glädjedag. Ge därför åt dina tjänare och din son David vad du kan ha till hands."
9 När Davids män kom dit, talade de i Davids namn allt detta till Nabal. Sedan väntade de. 10 Men Nabal svarade Davids tjänare: "Vem är David, vem är Isais son? Nu för tiden är det många tjänare som rymmer från sina herrar. 11 Skulle jag ta min mat och min dryck och slaktdjuren, som jag har slaktat åt mina fårklippare, och ge åt män som jag inte vet varifrån de är?" 12 Då vände Davids män om och gick sin väg. När de kom tillbaka berättade de allt detta för David. 13 Och David sade till sina män: "Spänn alla på er svärdet!" Var och en spände på sig sitt svärd och David spände på sig sitt. Omkring fyrahundra man följde med David dit upp, men tvåhundra stannade vid trossen.
14 En av tjänarna berättade för Nabals hustru Abigail: "Se, David har sänt hit budbärare från öknen och låtit hälsa vår herre, men han snäste av dem. 15 Men dessa män har varit till stor nytta för oss. Vi har aldrig lidit någon orätt och aldrig har något kommit bort för oss under hela den tid vi drog omkring med dem, medan vi var där ute på marken. 16 De var en mur för oss både dag och natt under hela den tid vi vistades hos dem, medan vi vaktade hjorden. 17 Tänk nu efter och se vad du kan göra, för olycka hotar vår herre och hela hans hus. Han är ju en ond man, så ingen kan säga något till honom."
18 Då skyndade sig Abigail och tog tvåhundra bröd, två vinläglar, fem tillredda får, fem sea rostade ax, etthundra russinkakor och tvåhundra fikonkakor och lastade detta på åsnor. 19 Hon sade till sina tjänare: "Gå framför mig, så kommer jag efter er." Men hon berättade ingenting för sin man. 20 När hon nu red på sin åsna och kom ner i en bergsravin, se, då kom David och hans män ner mot henne, så att hon mötte dem. 21 Men David hade sagt: "Förgäves har jag skyddat allt vad den mannen har i öknen och ingenting av allt han äger har kommit bort. Men han har lönat gott med ont. 22 Må Gud straffa Davids fiender både nu och senare: Jag skall inte låta någon av mankön av alla dem som tillhör honom leva kvar till i morgon."
I Ikonium
14 I Ikonium hände samma sak. De gick till judarnas synagoga och predikade så att många, både judar och greker, kom till tro. 2 Men de judar som vägrade att tro eggade upp hedningarna och hetsade dem mot bröderna. 3 Paulus och Barnabas stannade där en lång tid och talade frimodigt i Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer. 4 Men folket i staden delade sig, så att en del höll med judarna och andra med apostlarna. 5 Och när hedningarna och judarna med sina ledare gjorde upp en plan att misshandla och stena dem, 6 fick apostlarna reda på det och flydde till städerna Lystra och Derbe i Lykaonien och trakten däromkring. 7 Där fortsatte de att predika evangeliet.
I Lystra
8 I Lystra fanns det en man som från födelsen var lam i fötterna och aldrig hade kunnat gå. 9 Han hörde Paulus predika. Denne fäste ögonen på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad, 10 sade han med hög röst: "Res dig upp och stå på benen!" Då hoppade han upp och började gå omkring. 11 När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: "Gudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt." 12 Och de kallade Barnabas för Zeus[a] och Paulus för Hermes,[b] eftersom det var han som förde ordet. 13 Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. 14 Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder[c] och rusade in i folkhopen och ropade: 15 "Människor, vad är det ni gör? Vi är människor som ni. Vi predikar för er det glada budskapet att ni skall omvända er från dessa avgudar till den levande Guden, som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem. 16 Han har under gångna släktled tillåtit alla hednafolk att gå sina egna vägar. 17 Ändå har han lämnat många vittnesbörd om att han gör gott. Från himlen ger han er regn och tider med goda skördar och fyller era hjärtan med glädje över maten ni får." 18 Fastän de sade så, var det med knapp nöd de kunde lugna folket och hindra dem från att offra åt dem.
21 Han sade också till dem: "Inte går man väl in med ett ljus för att sätta det under skäppan[a] eller under bänken? Gör man det inte för att sätta det på ljushållaren? 22 Det som är dolt måste bli uppenbarat, och det som är gömt måste komma i dagen. 23 Hör, du som har öron att höra med!"
24 Och han sade: "Ge akt på vad ni hör! Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er, och ännu mer skall ni få. 25 Ty den som har skall få, och den som inte har, från honom skall tas också det han har."
Liknelsen om den växande säden
26 Jesus sade: "Guds rike är likt en man som sår säd i jorden. 27 Han sover och stiger upp, natt följer på dag och säden kommer upp och skjuter i höjden, han vet själv inte hur. 28 Av sig själv ger jorden gröda, först strå, sedan ax och därefter fullmoget vete i axet. 29 Och när grödan är mogen räcker han genast ut skäran, eftersom skördetiden är inne."
Liknelsen om senapskornet
30 Han sade också: "Vad skall vi likna Guds rike vid, eller vilken liknelse skall vi använda för att beskriva det? 31 Det är som ett senapskorn. När man sår det är det minst av alla frön på jorden. 32 Men när det har blivit sått, växer det upp och blir större än alla köksväxter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga." 33 Med många sådana liknelser predikade han ordet för dem, på ett sådant sätt att de ville lyssna. 34 Han talade bara i liknelser till dem. Men när han var ensam med sina lärjungar förklarade han allt.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln