Print Page Options
Previous Prev Day Next DayNext

Book of Common Prayer

Daily Old and New Testament readings based on the Book of Common Prayer.
Duration: 861 days
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) (SVL)
Version
Psaltaren 18

Vilken Gud vi har

Den här sången skrevs av David när Herren hade befriat honom från Saul och från många fiender.1-2 Herre, vad jag älskar dig, för du har gjort mig stark!

Herren är min borg, och i den är jag trygg. Ingen kan förfölja mig in i den och döda mig. Herren är min klippa, där jag kan gömma mig. Han är min Frälsare, ett berg där ingen kan nå mig, ett torn där jag är säker. Han är min sköld, min kraft och min styrka.

När jag ropar till honom om hjälp, då vet jag att han räddar mig från alla mina fiender. Därför prisar jag dig, Herre!

Döden band mig, och en flod av ogudaktighet sköljde över mig.

Fångad och till synes hjälplös kämpade jag för att komma loss ur dödens grepp.

I min förtvivlan ropade jag till Herren om hjälp, och han hörde mig i sitt tempel. Mitt nödrop nådde hans öron.

Då darrade jorden, och bergen bävade för Herren var vred och upprörd.

Rök vällde fram ur hans näsborrar och ur hans mun sprutade ut flammande eldslågor och glödande kol.

10 Tjocka, mörka moln sänkte sig ner till jorden och Herren kom ner i dem.

11 Han satt på keruberna, och med vindens vingar skyndade han sig snabbt till min hjälp.

12 Han svepte in sig i mörker och dolde sin närvaro i tjocka regnmoln.

13 Plötsligt syntes hans närvaros ljus genom molnen. Det blixtrade och kraftiga hagel föll.

14 Herren dundrade i himlen. Gud, som är över alla gudar, lät sin stämma höras. Och vilka hagelstormar och vilken eld!

15 Han sköt sina fruktade pilar och jagade alla fiender på flykten.

16 Herre, på din befallning blev havet torrlagt, och jordens grund blev synlig.

17 Från himlen sträckte han ner sin hand och drog mig upp ur det djupa vattnet. Han hjälpte mig ur mina svårigheter.

18 Han räddade mig från dessa fiender, som hatar mig. Jag var ju fullständigt hjälplös i deras händer.

19 De anföll mig just den dag då jag var som svagast, men Herren beskyddade mig.

20 Han ledde mig till en plats där jag kunde vara trygg, för han är glad över mig.

21 Eftersom jag hade handlat rätt och var oskyldig belönade Herren mig.

22 Jag har följt hans befallningar och hans bud. Jag har inte vänt mig bort från honom.

23 Jag har noga hållit alla hans lagar och har inte förkastat en enda av dem.

24 Jag har gjort mitt bästa för att hålla dem alla och aktat mig för att göra det som är orätt.

25 Därför har Herren välsignat mig. Jag har gjort vad som är rätt, och han vet att jag är oskyldig.

26 Herre, du är barmhärtig mot dem som är barmhärtiga! Du straffar inte dem som flyr från det som är ont.

27 Du välsignar de ärliga, men du tolererar inte att någon lämnar dina vägar.

28 Du hjälper dem som vill bli hjälpta och inte överskattar sig själva, men du fördömer de stolta och överlägsna.

29 Du är mitt ljus! Herren, min Gud, har förvandlat mörkret till ljus.

30 Med din kraft kan jag nu ta mig över vilka murar som helst och anfalla vilken fiende som helst.

31 Vilken Gud han är! Fullkomlig i allt! Alla hans löften visar sig vara sanna. Han är den sköld som alla kan skydda sig bakom.

32 För vem är Herre utom vår Gud? Finns det någon förutom honom, som är fast som en klippa?

33 Han ger mig kraft och skyddar mig vart jag än går.

34 Han gör mig säker på foten, ja, jag är som en bergsget på klipphyllorna. Han leder mig tryggt längs bergskanten.

35 Han lär mig att bruka mitt vapen och visar mig hur jag ska spänna bågen!

36 Du har gett mig din frälsning som min sköld. Herre, din högra hand håller mig upprätt. Din mildhet har gjort mig stor.

37 Du har gett mig fast mark under fötterna, så att jag aldrig behöver snava.

38 Jag jagade mina fiender, och hann upp dem, och jag vände mig inte om förrän alla hade besegrats.

39 Med all kraft slog jag dem till marken, så att de inte kunde resa sig. Jag satte min fot på deras halsar.

40 Du utrustade mig med starka vapen för striden. Mina fiender förlorade modet och föll besegrade framför mina fötter.

41 Du fick dem att vända om och fly. Jag slog ihjäl alla som hatade mig.

42 De ropade på hjälp, men ingen vågade komma och rädda dem. De ropade på Herren, men han vägrade att svara dem.

43 Då krossade jag dem, och som dammkorn virvlade de bort med vinden. Jag kastade bort dem som sopor från gatan.

44-46 Du lät mig segra i varje strid, och folken kom och tjänade mig. Även främlingar kom och bugade sig för mig, och när jag talade till dem lydde de mina ord. Darrande kom de från sina befästningar.

47 Herren lever! Prisa honom, som är min fasta klippa, honom som beskyddar mig!

48 Han är den Gud som hämnas dem som skadar mig, och han besegrar folken inför mig.

49 Han räddar mig undan mina fiender. Han låter dem inte få tag på mig, utan skyddar mig från dessa våldsmän.

50 Herre, för detta vill jag prisa dig bland folken!

51 Många gånger har du på ett märkligt sätt räddat mig, jag som är den kung som du har tillsatt. Du har varit kärleksfull och god mot mig, och det kommer du också att vara mot mina ättlingar.

Jona 3-4

Jona predikar i Nineve

Då talade Herren till Jona igen:

Gå till den stora staden Nineve, och varna dem som bor där. Du kommer ihåg vad jag tidigare sa till dig!

Denna gång lydde Jona och gav sig i väg till Nineve. Men Nineve var en väldig stad. Det tog tre dagar att gå genom den.

4-5 Redan samma dag som Jona kom till staden började han predika, och han ropade ut till alla människor som samlades omkring honom: Om fyrtio dagar ska denna stad förstöras! Och man trodde på honom och utlyste en fasta. Alla, från hög till låg, klädde sig i säcktyg för att visa att de menade allvar och ville bättra sig.

När Jonas budskap nådde fram till kungen i Nineve steg denne ner från sin tron, bytte sin röda mantel mot säcktyg och satte sig på marken i smutsen.

Kungen och de styrande gav sedan följande order till alla i hela staden: Låt ingen, inte ens djuren, äta eller dricka.

Alla måste sörja, ropa till Gud och vända om från sina ogudaktiga vägar.

Vem vet? Kanske bestämmer sig Gud för att hålla tillbaka sin vrede och låter oss leva!

10 När Gud såg att folket upphörde med sin ondska ångrade han sina planer på att förgöra dem och fullföljde dem inte.

Jona blir arg på Gud

Det förargade Jona mycket att Gud ändrade sina planer,

och han klagade inför Herren över det: Detta är precis vad jag trodde du skulle göra, Herre, när jag var hemma i mitt eget land och du första gången sa till mig att gå hit. Det var därför som jag försökte komma undan och ge mig i väg till Tarsis, för jag visste ju att du var en nådig och barmhärtig Gud, som sällan blir vred men är god och omtänksam. Jag visste hur lätt det skulle vara för dig att ändra dina planer på att förgöra detta folk.

Döda mig nu, Herre! Jag vill bara dö nu när inget av det jag sa till dem kommer att hända.

Då sa Herren: Är det verkligen rätt att bli arg för den sakens skull?

Jona blev stött och gick ut till en plats öster om staden. Där gjorde han ett tak av löv för att få lite skugga medan han satt och väntade på vad som skulle hända med staden.

Herren lät då en ricinbuske växa upp och ge Jona skugga under sina stora löv. Jona blev glad och tacksam över busken.

Men nästa morgon såg Gud till att maskar åt av busken som snart vissnade och dog.

När solen var som hetast befallde Gud en östanvind att blåsa på Jona, och den brände hans huvud tills han inte längre härdade ut utan bara önskade sig döden:Döden måste vara bättre än det här, klagade han.

Då sa Gud till Jona: Är det verkligen rätt av dig att bli så upprörd över att busken dog? Ja, det är det! Jag är så arg att jag kan dö, svarade Jona.

10 Då sa Herren: Du tycker synd om dig själv när busken som skuggar dig vissnar ner och dör, trots att du inte själv har gjort ett dugg för att den skulle växa där.

11 Varför skulle jag då inte få förbarma mig över Nineves 120.000 invånare, som lever i ett djupt andligt mörker, och all den boskap som också finns där? Visst har jag rätt att tänka på dem och deras väl!

Apostlagärningarna 27:27-44

Skeppsbrott

27 Under den fjortonde stormnatten drev vi fram och tillbaka på Adriatiska havet. Vid midnatt misstänkte sjömännen att vi var i närheten av land.

28 De lodade och upptäckte att djupet var 36 meter. Lite senare lodade de igen. Då var det bara 27 meter.

29 Nu visste de att skeppet snart skulle driva i land, och eftersom de var rädda för klipporna längs kusten slängde de ut fyra ankare från aktern och väntade på att det skulle bli morgon.

30 Några av sjömännen tänkte då lämna skeppet. De firade ner livbåten och sa att de skulle lägga ut ankare också från förstäven.

31 Men Paulus sa till soldaterna och den befälhavande officeren: Vi kommer att dö allihop, om de inte stannar ombord.

32 Då kapade soldaterna repen och lät båten driva iväg.

33 Innan det började ljusna och det fortfarande var mörkt, uppmanade Paulus alla att äta. Ni har inte rört mat på två veckor, sa han.

34 Tänk nu på ert eget bästa och ät vad ni kan! För inte så mycket som ett hår på era huvuden ska gå förlorat!

35 Sedan tog han själv ett bröd och tackade Gud inför dem allesammans och bröt en bit och åt.

36 Genast kände sig alla bättre och började äta,

37 alla de 276 personerna som fanns ombord.

38 När vi hade ätit lättade besättningen skeppet ännu mer genom att vräka allt vete överbord.

39 När det ljusnat märkte de att de inte kände igen kusten. De såg en bukt med en sandstrand och undrade om de kunde gå in mellan klipporna och driva upp på stranden.

40 De beslöt till slut att göra ett försök. De kapade ankarna och lämnade dem i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden.

41 Men skeppet hamnade på en sandbank och blev stående på grund. Fören satt fast och samtidigt utsattes aktern för de våldsamma vågorna, så att den började brytas sönder.

42 Soldaterna rådde då den befälhavande officeren att döda fångarna, så att ingen skulle simma i land och fly.

43 Men Julius ville rädda Paulus och vägrade därför att låta dem göra det. Sedan befallde han alla som kunde simma att hoppa överbord och försöka att ta sig i land,

44 och resten av dem att rädda sig på plankor från det sönderbrutna skeppet. På det sättet lyckades alla ta sig upp på stranden.

Lukas 9:18-27

Petrus erkänner Jesus som Messias

18 En dag när Jesus var ensam och bad, och hans lärjungar var i närheten, kom han fram till dem och frågade: Vem säger folket att jag är?

19 Johannes döparen, svarade de, men andra säger Elia eller någon annan av de gamla profeterna som uppstått från de döda.

20 Då frågade han dem: Vem tror ni att jag är? Petrus svarade: Du är Kristus - den som alla väntat på.

Jesus förutsäger för första gången att han ska dö

21 Han gav dem stränga order att inte tala om detta för någon.

22 Människosonen måste lida mycket, sa han, och de judiska ledarna - de äldste, översteprästerna och laglärarna - kommer att ta avstånd från honom och döda honom, men tre dagar senare kommer han att uppstå!

23 Sedan sa han till alla: Den som vill följa mig måste säga nej till sina egna önskningar och begär, och bära sitt kors varje dag och hålla sig tätt intill mig!

24 Den som förlorar sitt liv för min skull ska vinna det, men den som strävar efter att rädda sitt liv ska förlora det.

25 Och vad tjänar man på att vinna hela världen, om man samtidigt förlorar sitt eget jag?

26 När jag, Människosonen, kommer i min härlighet och i Faderns och de heliga änglarnas härlighet, ska jag skämmas för alla som nu skäms för mig och mina ord.

27 Men tro mig: Några av er som står här nu kommer att leva och se Guds rike med egna ögon!

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln) (SVL)

Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®