Book of Common Prayer
Psalm 40
Tacksägelse och bön
1 För sångmästaren, en psalm av David.
2 Jag väntade ivrigt på Herren,
och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.
3 Han drog mig upp ur fördärvets grop,
ur den djupa dyn.
Han ställde mina fötter på en klippa
och gjorde mina steg fasta.
4 Han lade i min mun en ny sång,
en lovsång till vår Gud.
Många skall se det och frukta,
och de skall förtrösta på Herren.
5 Salig är den man
som sätter sin förtröstan till Herren
och inte vänder sig till de stolta,
de som viker av till lögngudar.
6 Herre, min Gud,
många är de under du har gjort
och de tankar du har tänkt för oss.
Ingenting kan liknas vid dig.
Jag ville förkunna dem och tala om dem,
men de är fler än man kan räkna.
7 Slaktoffer och matoffer vill du inte ha
- du har öppnat mina öron -
brännoffer och syndoffer begär du inte.
8 Därför säger jag: "Se, jag kommer, i bokrullen står det skrivet om mig.
9 Att göra din vilja, min Gud, är min glädje,
din lag är i mitt hjärta."
10 Jag förkunnar det glada budskapet om rättfärdighet
i den stora församlingen.
Se, jag tillsluter inte mina läppar,
du, Herre, vet det.
11 Din rättfärdighet döljer jag inte i mitt hjärta,
om din trofasthet och din frälsning
talar jag.
Jag tiger inte om din nåd och din sanning
för den stora församlingen.
12 Du, Herre, må ej ta din barmhärtighet ifrån mig,
må din nåd och din sanning alltid bevara mig.
13 Ty lidanden omger mig,
fler än jag kan räkna.
Mina synder har hunnit ifatt mig,
jag orkar inte se dem.
De är fler än håren på mitt huvud,
och mitt mod har övergivit mig.
14 Herre, var mig nådig och rädda mig,
Herre, skynda till min hjälp!
15 Låt alla dem som står efter mitt liv
komma på skam och blygas.
Låt dem som önskar mig olycka
vika tillbaka och blygas.
16 Låt dem häpna och skämmas som säger till mig:
"Rätt åt dig, rätt åt dig!"
17 Må alla som söker dig jubla och vara glada i dig.
De som älskar din frälsning må alltid säga:
"Lovad vare Herren!"
18 Jag är betryckt och fattig,
men Herren har omsorg om mig.
Min hjälp och min befriare är du.
Min Gud, dröj inte!
Psalm 54
Bön om räddning från fiender
1 För sångmästaren, med stränginstrument, en sång av David, 2 när sifiterna kom och sade till Saul: "David håller sig gömd hos oss."
3 Gud, fräls mig genom ditt namn,
skaffa mig rätt genom din makt.
4 Gud, hör min bön,
lyssna till orden från min mun.
5 Ty främlingar reser sig upp mot mig,
våldsmän står efter mitt liv.
De har ej Gud för sina ögon. Sela.
6 Se, Gud är min hjälpare,
Herren uppehåller min själ.
7 Det onda skall falla tillbaka på mina förföljare,
förgör dem, du som är trofast.
8 Med villigt hjärta vill jag offra till dig,
jag skall prisa ditt namn, Herre,
ty det är gott.
9 Ur all nöd räddar han mig,
mitt öga ser mina fienders fall.
Psalm 51
Bön om syndernas förlåtelse
1 För sångmästaren, en psalm av David, 2 när profeten Natan kom till honom, sedan han hade gått in till Bat-Seba.
3 Gud, var mig nådig enligt din godhet,
utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet.
4 Två mig ren från min missgärning,
rena mig från min synd.
5 Ty jag känner mina överträdelser
och min synd är alltid inför mig.
6 Det är mot dig jag har syndat
och gjort det som är ont i dina ögon.
Du är rättfärdig när du talar,
du är ren när du dömer.
7 Se, i synd är jag född,
och i synd blev jag till i min moders liv.
8 Du vill ju ha sanning i mitt innersta,
lär mig då vishet i mitt hjärtas djup.
9 Rena mig med isop, så att jag blir ren,
två mig, så att jag blir vitare än snö.
10 Låt mig få höra fröjd och glädje,
låt de ben som du har krossat få jubla.
11 Vänd bort ditt ansikte från mina synder,
utplåna alla mina missgärningar.
12 Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta
och ge mig på nytt en frimodig ande.
13 Förkasta mig inte från ditt ansikte
och tag inte din helige Ande ifrån mig.
14 Låt mig åter få jubla över din frälsning
och håll mig uppe med en villig ande.
15 Jag vill lära överträdarna dina vägar,
så att syndare omvänder sig till dig.
16 Rädda mig från blodskulder, Gud,
du min frälsnings Gud,
så skall min tunga jubla över din rättfärdighet.
17 Herre, öppna mina läppar,
så skall min mun förkunna ditt lov.
18 Slaktoffren gläder dig inte,
annars skulle jag ge dig sådana,
brännoffren tycker du inte om.
19 Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande,
ett förkrossat och bedrövat hjärta
föraktar du inte, Gud.
20 Gör väl mot Sion i din nåd,
bygg upp Jerusalems murar.
21 Då skall du glädja dig åt rätta offer,
brännoffer och heloffer,
då skall tjurar offras på ditt altare.
29 Job fortsatte sin utläggning. Han sade:
24 Satte jag mitt hopp till guldet,
kallade jag det rena guldet min förtröstan?
25 Gladdes jag över att min rikedom blev stor
och att min hand förvärvade så mycket?
26 Hände det, när jag såg solljuset, hur det sken, och månen,
hur härlig den skred fram,
27 att mitt hjärta i hemlighet lät sig förföras och jag gav dem en handkyss?
28 Också det hade varit en straffbar missgärning,
ty jag hade då förnekat Gud i höjden.
29 Har jag glatt mig åt min fiendes olycka,
fröjdat mig när något ont drabbade honom?
30 Nej, jag tillät inte min mun att synda
genom att med en förbannelse begära hans liv.
31 Mitt husfolk kan vittna:
"Var och en fick mätta sig med kött vid hans bord."
32 Främlingen behövde ej övernatta på gatan,
jag öppnade mina dörrar mot vägen.
33 Har jag dolt mina överträdelser likt Adam
och gömt min missgärning inom mig,
34 av fruktan för allt folket
och av rädsla för fränders förakt,
så att jag teg och ej gick utanför min dörr?
35 O, att jag hade någon som lyssnade på mig!
Se, här är min underskrift.
Den Allsmäktige må svara mig.
Låt mig se min motparts anklagelseskrift!
36 Sannerligen, jag skulle bära den på min skuldra,
jag skulle fästa den på mig som en krona.
37 Jag skulle berätta för honom om alla mina steg,
som en furste skulle jag möta honom.
38 Har min mark ropat över mig,
har dess fåror gråtit med varandra?
39 Har jag ätit frukten från den utan att betala,
eller sugit ut dem som brukade jorden?
40 Då må törne växa upp i stället för vete,
ogräs i stället för korn.
Slut på Jobs tal.
12 Då teg alla de församlade, och man lyssnade på Barnabas och Paulus, som berättade om hur stora tecken och under Gud hade utfört genom dem bland hedningarna.
13 När de hade slutat tala, sade Jakob: "Bröder, hör på mig. 14 Simeon har berättat om hur Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. 15 Det stämmer överens med profeternas ord, där det heter:
16 Därefter skall jag vända tillbaka och åter bygga upp
Davids fallna boning. Dess ruiner skall jag bygga upp
och jag skall upprätta den igen,[a]
17 för att alla andra människor skall söka Herren,
alla hedningar, över vilka mitt namn har nämnts.
Så säger Herren, som gör detta,
18 det som är känt från evighet.
19 Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för de hedningar som vänder sig till Gud 20 utan endast skriva till dem att de skall avhålla sig från sådant som orenats genom avgudadyrkan, från otukt, från köttet av kvävda djur[b] och från blod. 21 Ty Mose har i tidigare släktled haft sina förkunnare i alla städer, då han föreläses i synagogorna varje sabbat."
30 Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar på det ställe där Marta hade mött honom. 31 Judarna som var hemma hos Maria och tröstade henne, såg att hon hastigt reste sig och gick ut. De följde då efter henne i tron att hon skulle gå till graven för att gråta där.
32 När Maria kom till den plats där Jesus var och fick se honom, föll hon ner vid hans fötter och sade till honom: "Herre, om du hade varit här skulle min bror inte ha dött." 33 När Jesus såg att hon grät och att judarna som följde med henne grät, blev han häftigt upprörd 34 och frågade: "Var har ni lagt honom?" De svarade: "Herre, kom och se." 35 Och Jesus grät. 36 Då sade judarna: "Se, hur han älskade honom!" 37 Men några bland dem sade: "Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha hindrat att Lasarus dog?"
38 Jesus blev åter häftigt upprörd och gick till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen. 39 Jesus sade: "Tag bort stenen!" Den dödes syster Marta sade till honom: "Herre, han luktar redan, det är fjärde dagen." 40 Jesus sade till henne: "Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?" 41 De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: "Fader, jag prisar dig för att du hör mig. 42 Själv vet jag att du alltid hör mig, men för att folket som står här skall tro att du har sänt mig bad jag denna bön." 43 När han hade sagt det ropade han med hög röst: "Lasarus, kom ut!" 44 Då kom den döde ut, med fötter och händer inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade till dem: "Befria honom och låt honom gå."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln