Book of Common Prayer
Herre, hjälp mig!
70 Herre, befria mig! Skynda dig och kom till min hjälp!
2-4 Låt förvirring drabba dem som försöker döda mig. Avslöja dem och låt dessa skadeglada människor stå där med skammen. Låt dem inte lyckas!
5 Men alla som vänder sig till Herren ska jubla över hans frälsning. De ska ständigt säga: Herren är stor!
6 Jag är fattig och svag, men ändå tänker Herren på mig just nu! Min Gud, du är min hjälpare. Du är min Frälsare! Skynda till min hjälp! Vänta inte längre!
Gammal och orkeslös, men Gud hjälper
1-2 Herre, hos dig söker jag skydd. Låt mig inte gå under! Rädda mig från mina fiender, för du är rättfärdig! Kom till min hjälp! Lyssna till min bön och rädda mig.
3 Var mitt skydd, en stark klippa, dit jag alltid får komma och där jag är skyddad för alla anfall. Du har ju bestämt dig för att rädda mig.
4 Befria mig, Gud, från dessa orättfärdiga och grymma människor som håller mig i sina klor.
5 Herre, du är mitt enda hopp. Jag har trott på dig sedan jag var ung.
6 Ja, du har varit med mig sedan jag föddes och du har alltid hjälpt mig. Därför vill jag prisa dig så länge jag lever.
7 Många som såg min nöd och mitt lidande måste ha tänkt: Gud har förkastat honom. Men du har bevisat din stora makt att beskydda.
8 Dag för dag vill jag prisa och ära dig, Gud, för allt vad du gjort.
9 Ställ mig inte åt sidan nu på ålderns höst. Överge mig inte nu när mina krafter avtar.
10 Mina fiender kommer tillsammans och viskar:
11 Gud har övergett honom! Nu kan vi verkligen komma åt honom. Det finns ingen som kan hjälpa honom längre!
12 Gud, varför är du så långt borta? Kom snart till min hjälp och förgör dem!
13 Med alla medel kämpar de mot mig. Men låt dem bli besegrade, och stå där med skam och vanära.
14 Jag hoppas fortfarande att du ska hjälpa mig. Då ska jag prisa dig ännu mer.
15 Jag kan inte räkna alla de gånger du räddat mig från faror. Varje dag ska jag berätta för alla om hur god du är.
16 För alla ska jag berätta om Herrens, min Guds, kraft. Bara han är rättfärdig och god.
17 Gud, du har varit min lärare från min tidigaste barndom. Jag har alltid vittnat för andra om allt underbart du gör.
18 Överge mig inte nu när jag är gammal och gråhårig. Ge mig tid att berätta för kommande generationer om alla dina fantastiska under.
19 Herre, din kraft och godhet når upp till himlen. Du har visat din storhet. Var finns det en sådan Gud som du?
20 Du har ställt mig inför prövningar och lidande, men du har ändå hållit mig vid liv och bevarat mig från en säker död.
21 Du ska ge mig större ära och anseende än någonsin tidigare. Det är min tröst.
22 Jag vill upphöja dig med musik och berätta om alla dina löften, du Israels helige.
23 Jag vill ropa och jubla av glädje, för du har räddat mig.
24 Dag för dag vill jag berätta för andra om din rättfärdighet och godhet. Alla som har försökt dra olycka över mig har blivit besegrade och kommit på skam.
Gud, ditt tempel ligger i ruiner
74 Gud, varför har du förkastat oss för evigt? Varför är du vred på oss som lever som får på dina egna ängar?
2 Kom ihåg att vi är ditt folk, som du i gamla tider befriade från slaveri och gjorde till din egendom! Du utvalde Jerusalem som ditt hem på jorden!
3 Vandra genom de fruktansvärda ruinerna i staden och se hur fienden har ödelagt ditt tempel!
4 Där har de vrålat ut sitt segerrop och ställt upp sina avgudar som tecken på sin seger.
5-6 Allt ligger i spillror och liknar en skog som skövlats. De kom med sina hammare och yxor och vandaliserade och slog sönder de dyrbara träpanelerna.
7 De satte eld på templet, så att det brann ner till grunden. Ditt tempel, Herre, där vi tillbad dig!
8 Låt oss utplåna varje spår av Gud, sa de, och gick genom hela landet och brände ner alla gudstjänsthus där vi hade tillbett dig.
9-10 Det finns inget kvar som visar att vi är ditt folk. Profeterna är borta. Vem kan säga när allt detta kommer att sluta? Hur länge, Gud, kommer du att tillåta våra fiender att håna dig? Ska de för all framtid få dra ditt namn i smutsen?
11 Varför griper du inte in? Varför står du med händerna i kors? Nej, höj din starka hand och visa din makt!
12 Gud, sedan urminnes tid har du varit vår kung. Du har ofta räddat landet.
13-14 Med din styrka delade du Röda havet. Du krossade sjöodjurets huvud, och dess kropp gav du som mat åt ökenstammarna!
15 På din befallning rann källorna upp för att ge vatten åt ditt folk, för att sedan låta starka strömmar torka ut.
16 Du skapade dag och natt, och månen, stjärnorna och solen tillhör dig.
17 Hela världen är i dina händer. Du skapade också sommaren och vintern.
18 Men se, Herre, hur fienderna hånskrattar åt dig. Se hur oförskämda de är då de hädar ditt namn.
19 Herre, fräls oss! Utlämna inte ditt folk åt dessa rovdjur, för du vet hur hjälplösa vi är.
20 Kom ihåg ditt löfte! Landet är fyllt av mörker, och våldet breder ut sig till varje hörn.
21 Herre, låt inte ditt nertrampade folk ständigt förolämpas! Ge de fattiga och behövande orsak att prisa ditt namn!
22 Res dig, Gud, och försvara oss inför våra fiender. Kom ihåg de förolämpningar dessa upprorsmakare har vräkt ur sig mot dig dag efter dag.
23 Ha inte överseende med dina fienders skrik och smädelser som bara blir värre och värre.
Debora och Barak
4 Israels ledare vid det tillfället hette Debora, Lappidots hustru, en profetissa.
5 Hon hade sitt högkvarter vid Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims berglandskap. Dit kom israeliterna för att få hjälp att lösa sina tvister.
6 En dag kallade hon till sig Abinoams son Barak från Kades i Naftali och sa till honom: Herren, Israels Gud, befaller dig att mobilisera 10.000 man från Naftalis och Sebulons stammar. Ni ska bege er till berget Tabor
7 för att strida mot kung Jabins mäktiga armé med alla dess stridsvagnar under Siseras befäl. Herren säger att han ska föra dem till floden Kison, där du ska besegra dem.
8 Jag ska göra det, men bara om du följer med, sa Barak till henne.
9 Det ska jag göra, svarade hon. Jag ska gå med dig, men jag varnar dig! Äran av att ha besegrat Sisera går då till en kvinna i stället för till dig!
10 Debora följde med Barak till Kedes där 10.000 man ur Sebulons och Naftalis stammar anslöt sig till dem.
11 Kaineen Heber hade skilt sig från de övriga kaineerna, ättlingar till Moses svärfar Hobab, och slagit upp sina tält ända framme vid den stora eken i Saannim vid Kedes.
12 När Sisera fick höra att Barak och hans män hade slagit läger på berget Tabor
13 samlade han hela sin armé och de 900 stridsvagnarna och marscherade från Haroset-Haggoim till floden Kison.
14 Nu är det dags att handla, sa Debora till Barak. Herren ska leda oss, och han har redan gett Sisera i din hand!När Barak och hans tiotusen män kom nerför Tabors sluttningar
15 lät Herren panik komma över fienden, så att Sisera flydde från sin stridsvagn och sprang till fots.
16 Barak och hans män förföljde armén och vagnarna ända till Haroset-Haggoim. Hela fiendehären utplånades, och inte en enda av Siseras soldater överlevde.
17 Under tiden hade Sisera flytt till det tält där Jael, kaineen Hebers hustru, bodde. Det fanns nämligen ett vänskapsfördrag mellan kung Jabin i Hasor och dem som tillhörde Hebers familj.
18 Jael gick ut för att möta Sisera och sa till honom: Kom in här i mitt tält. Här kan du känna dig trygg under vårt beskydd. Sisera gick in i tältet, och hon bredde en filt över honom.
19 Kan jag få lite vatten? Jag är törstig, bad Sisera. Men i stället för vatten gav hon honom mjölk och gömde honom sedan igen under filten.
20 Ställ dig i tältöppningen, sa han till henne. Om någon kommer förbi och letar efter mig, så säg att du inte har sett mig.
21 Strax därefter tog Jael en vass tältplugg och en hammare och smög sig fram till Sisera medan han låg och sov, helt utmattad. Hon drev pluggen genom hans tinning så hårt att den gick rakt igenom och ner i marken. Sisera dog i sömnen.
22 När Barak kom för att leta efter Sisera, gick Jael ut för att möta honom. Kom, så ska jag visa dig den man du letar efter! Han följde då med henne in i tältet och fann där Sisera liggande död med tältpluggen genom tinningen.
23 Den dagen lät alltså Gud Israel besegra Jabin,
15 De fortsatte att be i flera dagar. Under en av dagarna, när cirka hundratjugo människor var samlade, reste sig Petrus upp och talade till dem:
16 Bröder, det var nödvändigt att Skriftens ord skulle uppfyllas när det gäller Judas, som visade vägen för folkhopen som arresterade Jesus. Detta förutsas för länge sedan av den helige Ande, när han talade genom kung David.
17 Judas var en av oss, utvald att vara apostel precis som vi.
18 Han köpte en åker för de pengar som han fick för sitt förräderi, och när han föll framstupa där, fläktes hans kropp upp och inälvorna rann ut.
19 Nyheten om hans död spred sig snabbt bland alla människor i Jerusalem, och de kallade platsen Blodsåkern.
20 Kung Davids förutsägelse om detta finns i Psaltaren, där han säger: 'Låt hans hem bli öde, låt ingen bo där.' Och på ett annat ställe står det: 'Låt hans uppgift överlämnas åt någon annan.'
21-22 Nu måste vi alltså välja någon annan, som kan ta Judas plats. Någon som tillsammans med oss kan vittna om Jesu uppståndelse. Låt oss välja någon som har varit med oss hela tiden, från vårt första möte med Herren, från den gången han döptes av Johannes till den dag då han hämtades upp till himlen.
23 Man föreslog då två män: Josef Justus, som också kallades Barsabbas, och Mattias.
24-25 Sedan bad alla att den rätte mannen skulle väljas. Herre, sa de, du känner allas hjärtan. Visa oss vilken av dessa män du har valt till att ersätta förrädaren Judas, som har gått till den plats där han hör hemma.
26 Sedan drog de lott, och på det sättet blev Mattias vald och blev apostel tillsammans med de andra elva.
55 Det var också många kvinnor där som följt med Jesus från Galileen för att vara honom till hjälp. De stod en bit bort och såg vad som hände.
56 Bland dem fanns Maria från Magdala och Maria, Jakobs och Josefs mor, och Jakobs och Johannes, Sebedaios söners, mor.
Jesus begravs
57 När kvällen kom gick Josef, en rik man från Arimataia och en av Jesu lärjungar,
58 till Pilatus och bad att få ta hand om Jesu kropp. Och Pilatus gav order om att den skulle lämnas till honom.
59 Josef tog kroppen, lindade in den i en ren linneduk
60 och lade den sedan i en grav, som han nyligen hade låtit hugga ut i berget till sig själv. Innan han gick därifrån rullade han en stor sten framför ingången.
61 Både Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt i närheten av graven och såg på.
Vakter placeras vid graven
62 Dagen därpå var det sabbatsdag. Då kom översteprästerna och fariseerna till Pilatus
63 och sa: Vi har kommit att tänka på att denne lögnare en gång sa att han efter tre dagar skulle komma tillbaka till livet.
64 Därför ber vi dig se till att graven förseglas till och med tredje dagen, så att hans lärjungar inte kommer och stjäl kroppen och sedan säger till alla att han kommit tillbaka till livet. Om det händer så är det ännu större risk för uppror än när han levde.
65 Här har ni vakter! Låt dem bevaka graven så gott de kan, svarade Pilatus.
66 Då förseglade de graven och placerade ut vakterna för att skydda den från intrång.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®