Book of Common Prayer

Visa din makt och härlighet

^1-2 Israels herde, du som leder Israel som en herde leder sin hjord! Gud, som tronar över keruberna, lyssna när jag ber! Visa din makt och härlighet!

³ Låt Efraim, Benjamin och Manasse se att du reser dig och räddar oss med din kraft.

⁴ Upprätta oss, o Gud! Se på oss i glädje och kärlek så att vi blir räddade!

⁵ Herre, du som är Gud över himmel och jord, hur länge ska du vara förargad på oss och förkasta våra böner?

⁶ Sorg och tårar har varit vår enda föda.

⁷ Du har gjort oss till åtlöje bland de folk som bor runt omkring oss. De skrattar åt oss.

⁸ Upprätta oss, o Gud. Se på oss i glädje och kärlek. Bara då blir vi räddade.

⁹ Du förde oss ut ur Egypten, som om vi hade varit en ömtålig vinstock, och du planterade oss på nytt i ett land från vilket du drivit bort alla främmande folk.

¹⁰ Du beredde marken och odlade den. Där slog vi rot och bredde ut oss.

¹¹ Bergen täcktes med vår skugga. Vi var som stora cederträd,

¹² som var utspridda över hela landet ända från Medelhavet till floden Eufrat.

¹³ Men nu har du brutit ner våra murar och lämnat oss utan skydd. Vem som helst som kommer förbi kan plundra oss.

¹⁴ Vildsvin från skogarna trampar ner våra marker, och vilda djur roffar åt sig mat från oss.

¹⁵ Kom tillbaka och välsigna oss, Gud, du som är Gud över himmel och jord. Se ner från himlen och ta hand om ditt vinträd!

¹⁶ Skydda vad du har planterat, denne son som du själv har fostrat.

¹⁷ Våra fiender har huggit ner oss och satt eld på oss, men de ska förgås när de ser ditt ansikte!

¹⁸ Styrk det folk som du har utvalt och som växt sig starkt hos dig.

¹⁹ Då ska vi aldrig mer överge dig! Håll oss vid liv så att vi alltid kan lova dig.

²⁰ Upprätta oss, o Gud, du som är Gud över himmel och jord! Se på oss i glädje och kärlek. Bara då kan vi bli räddade.

Gud, du har väl inte övergett mig

^1-2 Jag ropar till Herren. Jag ropar till honom så högt jag kan, för att han ska lyssna!

³ Jag har ångest och ser ingen utväg mer. Till och med om nätterna ber jag och sträcker mina händer mot himlen. Det finns ingen tröst för mig.

⁴ När jag tänker på Gud suckar jag, och när jag ser hur jag har det så förlorar jag allt mod.

⁵ Han håller mig vaken, och i min oro kan jag inte få fram ett ord mer.

⁶ Jag kan inte låta bli att tänka på hur det var förr,

⁷ på den tiden då vi spelade och sjöng glada sånger till långt in på nätterna. Jag tänker på detta och funderar över skillnaden mellan då och nu.

⁸ Har Herren övergett mig? Ska han aldrig mer hjälpa mig?

⁹ Är hans kärlek borta för alltid? Har han svikit sitt löfte?

¹⁰ Har han glömt bort att visa mig sin nåd? Har han i vrede slagit igen dörren framför den han älskar?

¹¹ Jag sa: Det som gör mig mest ont är att Guds kärlek och välsignelse inte är som förr.

¹² Jag kommer ihåg alla hans stora under.

¹³ Dessa underbara gärningar är jämt och ständigt i mina tankar. Jag kan inte låta bli att tänka på dem.

¹⁴ Gud, allt vad du gör är heligt. Var finns det någon annan gud så mäktig som du?

¹⁵ Du är en Gud som gör under! Du visar fortfarande din stora makt.

¹⁶ Med din styrka räddade du ditt folk och du ledde Jakobs och Josefs söner ut ur Egypten.

¹⁷ När Röda havet såg dig, fylldes det av skräck! Det bävade ända ner i djupet!

¹⁸ Från molnen öste regnet ner och åskan mullrade i skyn och blixtarna flammade.

¹⁹ Ja, din stämma hördes i stormen. Bländande blixtar lyste upp världen! Jorden skakade och bävade.

²⁰ Du banade en väg rakt genom havet. Vi kunde inte se dina fotsteg, och vi visste inte att vägen fanns där!

²¹ Men du ledde ditt folk som en fårhjord, med Mose och Aron som herdar.

Guds fiender har ödelagt landet

79 Gud, främmande folk har angripit det land som du har gett oss. Ditt tempel är nersmutsat, och Jerusalem ligger i ruiner.

² Ditt folk har blivit besegrat och fåglar och vilda djur äter nu upp deras kroppar.

³ Fienden har dödat hela Jerusalems befolkning. De ställde till med ett fruktansvärt blodbad. Ingen enda finns kvar för att begrava de döda,

⁴ och alla folk runt omkring oss hånskrattar åt oss och spottar oss i ansiktet.

⁵ Herre, hur länge ska du vara vred på oss? Kommer din vrede att brinna som en eld tills allt hopp är ute?

⁶ Ös ut din vrede över alla gudlösa folk, men inte över oss! Låt den drabba riken som vägrar att be till dig och som inte ropar på ditt namn!

⁷ De har fått ditt folk Israel på fall och ödelagt landet.

⁸ Varför ska vi bli straffade för våra förfäders synder? Låt i stället din kärlek fylla våra behov.

⁹ Hjälp oss, vår frälsnings Gud! Hjälp oss för ditt namns skull. Fräls oss och förlåt oss våra synder!

¹⁰ Varför ska främmande folk få hånskratta och säga: Var är er Gud? Nej, låt alla få se hur du hämnas dina fiender för ditt folks blod!

¹¹ Lyssna till fångarnas och de dödsdömdas stönande! Visa din makt genom att rädda dem.

¹² Herre, låt dem få sjufalt igen, dessa folk som hånar dig!

¹³ Då kommer vi, som är ditt folk och får i din hjord, att tacka dig i evighet. Och från generation till generation ska vi prisa din storhet!

¹⁸ Då steg Juda fram och sa: Låt mig bara få säga en sak, herre. Ha tålamod med mig bara ett ögonblick, för jag vet att du kan döma mig omedelbart, som om du vore Farao själv.

¹⁹ Du frågade oss om vår far var i livet och om vi hade ytterligare någon bror,

²⁰ och vi svarade: 'Ja, far lever. Han är nu en gammal man, och han har fått ett barn på gamla dagar, som nu är en ung man, och som hans far är mycket fäst vid. Han är den ende som är kvar av sin mors barn eftersom hans bror är död.'

²¹ Och du sa till oss: 'För hit honom, så att jag kan få se honom.'

²² Men vi sa: 'Herre, pojken kan inte lämna sin far, för då kommer hans far att dö.'

²³ Men du sa till oss: 'Kom inte tillbaka hit, om ni inte har er yngste bror med er.'

²⁴ Därför återvände vi till vår far och berättade för honom vad du hade sagt.

²⁵ Och när han sa: 'Gå tillbaka och köp oss lite mat

²⁶ svarade vi: 'Vi kan absolut inte resa utan att ta vår yngste bror med oss.'

²⁷ Då sa far till oss: 'Ni vet att min hustru Rakel fick två söner, och att

²⁸ en av dem gick bort för att aldrig återvända, förmodligen söndersliten av vilda djur, för jag har aldrig sett honom sedan dess.

²⁹ Om ni tar hans bror från mig och något ont drabbar honom också, kommer jag att dö av sorg.'

³⁰ Herre, om jag nu går tillbaka till min far och pojken inte är med oss - jag känner far och vet hur fäst han är vid pojken - kommer han att dö, när han ser att pojken saknas.

³¹ Vi kommer att bli skyldiga till hans för tidiga död.

³² Herre, jag lovade min far att jag skulle ta hand om pojken. Jag sa till honom, att om jag inte hade honom med mig tillbaka, så skulle jag bära skulden för alltid.

³³ Herre, låt mig stanna som slav i stället för pojken, och låt honom få återvända hem med sina bröder.

³⁴ Hur skulle jag kunna återvända hem till far utan pojken? Skona mig från att behöva se min fars sorg och förtvivlan.

Ensamstående och änkor

²⁵ Nu ska jag försöka svara på er andra fråga, beträffande de unga flickor, som ännu inte är gifta? Ska de tillåtas att gifta sig? Mitt svar är inte en order från Herren. Men i sin godhet har han gett mig vishet, och jag ska med glädje säga er vad jag tycker.

²⁶ För närvarande är vi kristna genom förföljelser utsatta för stora faror, även livsfara. I sådana tider tror jag att det är bäst att förbli ogift.

²⁷ Om man redan är gift ska man naturligtvis inte skilja sig. Men det finns ingen anledning att rusa iväg och gifta sig just nu.

²⁸ Om ni män ändå bestämmer er för att gifta er nu, är det inget fel i det, och om en flicka gifter sig i en tid som den här, så är det heller ingen synd. Men äktenskapet kommer att föra med sig många problem, som jag önskar att ni inte skulle behöva möta just nu.

²⁹ Det är viktigt att komma ihåg att den tid som är kvar är mycket kort, och våra tillfällen att arbeta för Herren är begränsade. Därför bör de som har hustrur försöka att vara så fria som möjligt.

³⁰ Lycka eller sorg eller rikedom får inte hålla någon borta från att arbeta för Herren.

³¹ De som har ständig kontakt med allt som världen erbjuder ska tänka på att de inte kan behålla något av detta, för världen och dess nuvarande system kommer snart att gå under.

Jesus botar en kvinna med blödningar och uppväcker en död flicka

²¹ När Jesus hade farit över med båten till andra sidan sjön, samlades en stor folkskara omkring honom på stranden.

²² Då kom en man, som hette Jairos och som var föreståndare för synagogan på platsen, och föll förtvivlad ner vid hans fötter

²³ och bad honom bota hans lilla dotter.Hon håller på att dö, sa han. Jag ber dig, kom och lägg dina händer på henne så att hon blir frisk igen.

²⁴ Jesus gick med honom följd av en väldig folkmassa som trängde på.

²⁵ I folksamlingen fanns en kvinna, som i tolv år lidit av inre blödningar.

²⁶ Hon hade plågats mycket under åren och behandlats av många läkare. Hon hade använt alla sina pengar för att bli frisk, men hade inte blivit bättre utan snarare sämre.

²⁷ Nu hade hon hört om alla de märkliga under Jesus hade gjort. Därför trängde hon sig fram bakom honom i folksamlingen och rörde försiktigt vid hans kläder.

²⁸ Hon tänkte nämligen: Om jag bara kan röra vid hans kläder kommer jag att bli frisk.

²⁹ Och så snart hon hade rört vid honom, stannade blödningen av och hon visste att hon var frisk.

³⁰ Jesus kände genast att helande kraft hade gått ut från honom, och han vände sig om och frågade: Vem rörde vid mina kläder?

³¹ Hans lärjungar sa till honom: Här tränger folk på från alla håll och så frågar du vem som rörde vid dig!

³² Men han såg sig omkring för att få veta vem det var som hade gjort det.

³³ Kvinnan blev förskräckt, och när hon förstod vad som hänt henne kom hon darrande fram och föll ner vid hans fötter och talade om vad hon hade gjort.

³⁴ Då sa Jesus till henne: Dotter, din tro har botat dig. Gå i frid. Du är fri från din sjukdom.

³⁵ Medan han fortfarande talade med henne kom några med bud från Jairos hem att det var för sent - hans dotter hade dött, och det var ingen idé längre att Jesus kom.

³⁶ Men Jesus som hörde vad de sa, sa till Jairos: Var inte rädd! Tro bara på mig.

³⁷ Så bad Jesus folkskaran bli kvar på platsen och tillät inte någon att följa med honom till Jairos hem utom Petrus och Jakob och Johannes.

³⁸ När de kom fram såg Jesus att det rådde stor förvirring i hemmet. Alla grät och klagade utan att kunna behärska sig.

³⁹ Då gick han in till dem och sa: Varför gråter ni och är så upprörda? Flickan är inte död, hon sover bara!

⁴⁰ Då hånskrattade de åt honom, men han bad dem alla att lämna huset. Sedan tog han med sig flickans mor och far och sina tre lärjungar och gick in i rummet där hon låg.

^41-42 Han tog henne vid handen och sa till henne: Res dig upp, min lilla flicka! Och flickan som var tolv år gammal reste sig upp och började gå omkring i rummet. Hennes föräldrar blev utom sig av förvåning,

⁴³ men Jesus förbjöd dem att berätta vad som hänt. Sedan sa han åt dem att ge henne något att äta.