Book of Common Prayer

När bäste vännen förråder dig

^1-2 Lyssna till min bön, Gud! Göm dig inte när jag ropar till dig! Hör mig, Herre!

³ Lyssna till mig! Jag suckar och gråter under min börda. Sorgen lämnar mig ingen ro.

⁴ Mina fiender väsnas och hotar mig med döden. De förtrycker mig och tänker döda mig. Deras raseri och hat vänder sig mot mig för att uppsluka mig.

⁵ Jag plågas svårt i mitt inre, och dödsångesten griper mig.

⁶ Skräck och fasa gastkramar mig. Jag darrar och är rädd för vad som ska hända mig.

⁷ Tänk om jag hade vingar som duvan, så att jag kunde flyga bort och finna en viloplats.

⁸ Jag skulle flyga till öknarna långt borta och stanna där.

⁹ Jag skulle skynda mig att söka skydd undan denna storm.

¹⁰ Herre, låt mina fiender börja gräla sinsemellan, så att de inte kan göra sig förstådda längre.

¹¹ Fastän de håller vakt på murarna dag och natt har ondskan och oärligheten förskansat sig i staden.

¹² Våldet har tagit överhanden och på gatorna hotar och bedrar man varandra.

¹³ Om det hade varit en fiende som hånat mig, hade jag kunnat stå ut med det. Då kunde jag ha glömt det och flytt.

¹⁴ Men det var du, min vän och följeslagare.

¹⁵ Vilken gemenskap vi hade, och vad mycket intressant vi samtalade om när vi vandrade till Herrens tempel!

¹⁶ Låt döden utan varning ta mina fiender i deras krafts dagar, för synden härskar i deras hem, och de är förgiftade i sina hjärtan.

¹⁷ Men jag vill ropa till Herren, så att han kan frälsa mig, och det kommer han att göra!

¹⁸ Jag vill be till honom både morgon, middag och kväll och jag vill klaga högt inför honom, och han ska lyssna till mig.

¹⁹ Han ger mig lugn och ro. När mina fiender anfaller mig, hur många de än är, kommer ändå inget att hända mig.

²⁰ Gud själv, han som har regerat i evigheter, kommer inte att bli dem svaret skyldig! De vägrar ju att ändra sig och har ingen som helst respekt för honom.

²¹ Min vän, som jag litade på, förrådde mig. Han bröt sina löften.

²² Hans ord var hala som olja, men hans hjärta var fyllt av stridslust. I hans vackra och inställsamma ord fanns dolkar gömda!

²³ Lämna dina bekymmer till Herren! Han ska bära dem. Han tillåter inte de gudfruktiga att snubbla eller falla.

²⁴ Han ska störta ner de ogudaktiga i gravens djup. Mördare och lögnare ska ryckas bort redan innan de nått sina bästa år. Men jag litar på dig, Herre.

Gud står vid sitt ord

138 Jag vill tacka dig, Herre, av hela mitt hjärta. Andra gudar betyder ingenting för mig. Därför vill jag lova dig med sång.

² Jag vänder mig mot ditt heliga tempel och tackar dig för all din nåd och trofasthet. Du har infriat dina löften och gjort mig stum. Du har gjort mer än jag hade väntat mig.

³ När jag ropade till dig om hjälp så lyssnade du till mig och gav mig ny kraft.

⁴ Varje kung på jorden ska tacka dig, Herre, när de får höra att du står vid ditt ord.

⁵ Ja, de ska sjunga om vad du, Herre, har gjort, för din makt och ära är gränslös.

⁶ Ja, du är den högste, men trots det så tar du hand om de svaga. De stolta genomskådar du redan på långt håll.

⁷ Även när jag är omgiven av svårigheter, leder du mig tryggt genom dem. Du går emot mina fiender, och med makt räddar du mig.

⁸ Ja, Herre, du kommer också att göra allt för mig i framtiden, för din nåd tar aldrig slut. Det du har påbörjat, det kommer du också att slutföra.

Herre, du genomskådar mig

139 Herre, du genomskådar mig och vet allt om mig.

² Du vet om jag sitter eller står. Även om du är långt borta från mig så vet du vad jag tänker.

³ Du ser mig om jag arbetar eller vilar. Du vet allt om mig.

⁴ Redan innan jag talar så vet du vad jag vill säga.

⁵ Du omsluter mig på alla sidor, och du håller mig i din hand.

⁶ Din kunskap om mig är oerhörd, ja mycket större än vad jag själv förstår.

⁷ Jag kan aldrig fly för din Ande! Jag kan aldrig gömma mig, utan att du ser mig.

⁸ Om jag far upp till himlen så är du där, och om jag far ner till dödsriket, så är du där.

⁹ Även om jag skyndar mig dit där solen går upp eller gömmer mig vid havets yttersta gräns,

¹⁰ så kommer din hand att leda mig och din styrka att hjälpa mig.

¹¹ Om jag bad mörkret att gömma mig och ljuset omkring mig att bli natt

¹² så gör inte mörkret det mörkt för dig. Ja, för dig lyser natten lika klar som dagen. För dig finns ingen skillnad på mörker och ljus.

¹³ Du har skapat min kropp med alla dess organ. Du vävde dem samman i min mors liv.

¹⁴ Tack för att du skapade mig så unik och så underbar! Det är fascinerande att bara tänka på det. Allt du gör är fantastiskt, det har jag verkligen fått erfara.

¹⁵ Du var där när mina ben formades i det tysta, när de fogades samman i min mors liv.

¹⁶ Du såg mig innan jag föddes och planerade varje dag i mitt liv, innan någon av dem började. Ja, varje dag skrevs ner i din bok!

^17-18 Hur ofattbara är inte dina tankar, Herre! Och hur otroligt många är de inte. Om jag försökte räkna dem skulle jag aldrig nå slutet. När jag vaknar på morgonen, tänker du fortfarande på mig!

¹⁹ O, Gud, hur önskar jag inte att du skulle döda alla ogudaktiga som är emot dig. Alla dessa mördare med blod på sina händer, som jag inte vill ha något med att göra.

²⁰ De ljuger och smädar ditt namn, och de uppträder föraktfullt mot dig.

²¹ Herre, jag hatar alla som hatar dig. Jag avskyr alla som kämpar mot dig.

²² Ja, jag hatar dem, för dina fiender är också mina fiender.

²³ Pröva mig, Gud! Känn mitt hjärta och pröva mina tankar!

Faraos dröm

41 En natt, två år senare, drömde Farao att han stod på Nilens strand,

² när plötsligt sju välmående, feta kor kom upp ur floden och började beta i gräset.

³ Sedan kom sju andra kor upp ur floden, men de var så magra att alla revbenen syntes. De gick fram och ställde sig bredvid de feta korna.

⁴ Sedan åt de magra korna upp de feta! I samma ögonblick vaknade Farao.

⁵ Snart somnade han igen och hade ännu en dröm. Den här gången såg han sju sädesax på ett strå, och varje korn var välformat och fylligt.

⁶ Plötsligt visade sig ytterligare sju ax på strået, men dessa var tunna och svedda av den östliga vinden.

⁷ De tunna axen svalde de fylliga, välformade axen! Då vaknade Farao igen och förstod att alltsammans bara var en dröm.

⁸ Följande morgon blev han mycket oroad över vad drömmarna kunde betyda. Han kallade på alla trollkarlar och spåmän i Egypten och berättade om drömmarna för dem, men ingen kunde komma på vad de betydde.

⁹ Då yttrade sig kungens vinsmakare.Idag kommer jag ihåg min synd! sa han.

¹⁰ För en tid sedan, då du var arg på några av oss, satte du mig och hovbagaren i fängelset hos kaptenen för vakten.

¹¹ En natt hade hovbagaren och jag var sin dröm.

¹² Vi berättade om drömmarna för en ung hebré, som var slav hos kaptenen för vakten, och han berättade för oss vad drömmarna betydde.

¹³ Allt inträffade precis som han hade sagt: Jag återupprättades till min ställning som vinsmakare, och hovbagaren avrättades och blev upphängd på en påle.

Ledare och tjänare

4 Ni ska därför se på Apollos och mig som Kristi tjänare, som förmedlar Guds välsignelser genom att förklara Guds hemligheter.

² Det viktigaste för en tjänare är att göra precis vad hans herre säger till honom.

³ Kan man säga det om mig? Har jag varit en tjänare? Nåja, jag bryr mig inte om vad ni tänker i det fallet, eller vad någon annan tänker. Jag litar inte ens på mitt eget omdöme när det gäller detta.

⁴ Mitt samvete är rent, men inte ens det är ett slutgiltigt bevis. Det är Herren själv som måste granska mig och avgöra det.

⁵ Se därför till att ni inte drar förhastade slutsatser om någon enda människa. Vänta tills Herren återvänder. Då ska han ställa oss fram i ljuset, så att alla kan se precis hur var och en av oss har det i djupet av vårt innersta. Då får alla veta med vilka motiv vi har arbetat för Gud. Då ska Gud ge var och en det beröm som han förtjänar.

⁶ Jag har använt mig och Apollos som exempel för att visa att ni inte får följa människor. Ni får inte berömma er mera av den ene av lärarna än av den andre.

⁷ Varför är ni så stolta? Vad har ni, som inte Gud har gett er? Och om allt ni har kommer från Gud, varför ser ni er då själva som så betydelsefulla, som om ni hade uträttat något av er själva?

Lärjungarna plockar vete på sabbatsdagen

²³ En annan gång, när Jesus och hans lärjungar gick förbi några åkrar på en sabbatsdag, ryckte lärjungarna av ax och åt upp kornen.

²⁴ Några av de judiska ledarna sa då till Jesus: Titta vad de gör! Är det inte förbjudet i lagen att skörda vete på sabbatsdagen?

^25-26 Men Jesus svarade dem: Har ni aldrig hört om när kung David och hans följeslagare blev hungriga. På den tid då Evjatar var överstepräst gick de in i Guds hus, och David inte bara åt av det speciella bröd som bara prästerna får äta, utan gav det också till sitt folk. Det var också mot lagen.

²⁷ Men kom ihåg att sabbaten skapades för människornas skull, och inte människan för sabbatens skull.

²⁸ Och därför har Människosonen makt att bestämma vad som är tillåtet och inte tillåtet att göra på sabbaten.

Jesus botar en man med en vanställd hand på sabbatsdagen

3 Medan Jesus var i Kafarnaum gick han som vanligt till synagogan. Där lade han märke till en man som hade en vanställd hand.

² Eftersom det var sabbatsdag höll Jesu fiender noga ögonen på honom. Skulle han våga bota mannens hand? I så fall fick de något att anklaga honom för.

³ Jesus bad mannen att resa sig så att alla kunde se honom.

⁴ Sedan vände han sig till de närvarande och frågade: Är sabbatsdagen en dag då man får göra gott eller inte? Eller är det en dag då man ska rädda människoliv eller förgöra människoliv? Men ingen ville svara honom.

⁵ Då såg han förargat på dem för han var djupt bedrövad över deras likgiltighet för människornas nöd, och han sa till mannen: Sträck ut din hand! Mannen gjorde det, och han blev genast frisk i sin hand.

⁶ Fariseerna lämnade då synagogan och började smida planer tillsammans med kung Herodes vänner och anhängare om hur man på enklaste sätt skulle röja Jesus ur vägen.