Book of Common Prayer
En oskyldig mans bön
26 Av David.
Skaffa mig rätt, Herre,
för jag har levt ett klanderfritt liv.
Jag har förtröstat på Herren
utan att vackla.
2 Sätt mig på prov, Herre,
utforska mig, granska hela mitt innersta!
3 För jag har din nåd inför mina ögon
och din sanning som förebild.
4 Jag sitter inte tillsammans med lögnare
och håller inte ihop med hycklare.
5 Jag hatar de ondas samlingar
och vägrar att sitta hos de gudlösa.
6 Jag tvättar mina händer i oskuld
och går runt ditt altare, Herre.
7 Jag höjer min röst till tacksägelse
och förkunnar alla dina under.
8 Herre, jag älskar din boning, ditt hus,
platsen där din härlighet bor.
9 Ryck inte bort mitt liv med syndarnas,
låt mig inte dö som de blodtörstiga,
10 som har båda händerna fulla med onda planer
och högra handen med mutor.
11 Men jag lever ett klanderfritt liv.
Befria mig och visa nåd!
12 Jag står på fast grund,
och i församlingarna vill jag prisa Herren.
En bön om beskydd, tacksägelse för räddning
28 Av David.
Jag ropar till dig, Herre.
Min klippa, var inte stum mot mig.
Om du förblir tyst mot mig,
blir jag lik dem som går ner till graven.
2 Hör mina böner, när jag ropar till dig om hjälp
och sträcker mina händer mot det allra heligaste.
3 Släpa inte bort mig
tillsammans med de onda och de som gör orätt,
de som talar så vänligt till sina grannar
men går i onda tankar.
4 Löna dem efter deras handlingar
och efter deras onda gärningar.
Löna dem efter vad de gjort,
ge dem vad de förtjänar!
5 De bryr sig inte om Herrens gärningar,
om allt han har gjort.
Han ska riva ner dem
och inte bygga upp dem igen.
6 Välsignad är Herren,
för han har lyssnat till mina böner!
7 Herren är min styrka och min sköld.
Jag förtröstade på honom, och han hjälpte mig.
Glädjen bubblar nu i mitt hjärta,
och med min sång vill jag prisa honom.
8 Herren är sitt folks styrka
och en räddnings fästning för sin smorde.
9 Rädda ditt folk och välsigna din arvedel!
Led dem som en herde,
och bär dem för evigt!
Guds trofasthet, rättvisa och kärlek i motsats till människors synd och ondska
36 För körledaren. Av Herrens tjänare David.
2 I mitt innersta hör jag synden viska till den gudlöse,
i hans ögon finns ingen gudsfruktan.[a]
3 Han inbillar sig att den orätt han gjort aldrig upptäcks,
att den aldrig blir förhatlig.[b]
4 Men allt han säger är orätt och svek.
Han gör inte längre det som är förståndigt och gott.
5 Till och med på sin bädd smider han onda planer,
han har hängett sig åt en väg som inte är god,
han skyr inget ont.
6 Herre, till himlen når din nåd,
din trofasthet upp till skyarna.
7 Din rättfärdighet är som väldiga berg,
din rättvisa som det stora djupet.
Både människor och djur räddar du, Herre.
8 Hur dyrbar är inte din nåd, Gud!
Människobarnen har sin tillflykt under dina vingars skugga.
9 De får njuta av överflödet i ditt hus,
du låter dem dricka ur dina glädjeströmmar.
10 Hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljuset.
11 Låt din nåd förbli hos dem som känner dig,
din rättfärdighet i uppriktiga hjärtan.
12 Låt inte de stolta få trampa på mig,
och låt inte de onda driva bort mig.
13 Där ligger de, de som gör orätt,
de har kastats ner
och kommer aldrig mer att resa sig.
En vädjan om Guds nåd – livet är så kort
39 För körledaren, till Jedutun[a]. En psalm av David.
2 Jag sa: ”Jag ska ta mig i akt
och hålla min tunga från synd,
sätta ett lås för min mun,
så länge de gudlösa finns i min närhet.”
3 Men när jag blev tyst och stum
och inte ens kunde säga det som var gott,[b]
ökade ångesten bara inom mig.
4 Mitt hjärta brände inom mig,
och ju mer jag grubblade,
desto mer brände elden.
Jag måste tala:
5 ”Herre, hjälp mig att inse att mitt liv har ett slut
och hur få mina dagar är,
låt mig förstå min egen förgänglighet.
6 Du har gett mig en handfull dagar,
hela min livstid är ingenting för dig.
En människas liv är bara en vindfläkt. Séla
7 Som en skugga går människan omkring,
hastar hit och dit för ingenting,
samlar ihop rikedomar utan att veta vem som ska få dem.
8 Herre, vad har jag då att hoppas på?
Mitt hopp står till dig.
9 Befria mig från alla mina synder,
låt mig inte bli hånad av dårar![c]
10 Jag ska hålla tyst och inte öppna munnen,
för det är du som gjort detta.
11 Ta bort din plåga från mig,
för jag går under av slagen från din hand.
12 När du tuktar en människa för hennes synd,
gör du likt malen slut på allt som är henne kärt.
Människan är ingenting mer än en vindfläkt. Séla
13 Hör min bön, Herre, lyssna när jag ropar!
Var inte döv för min gråt.
Jag är en gäst hos dig
och en främling, som mina förfäder.
14 Vänd bort din blick från mig,
så att jag får glädjas innan jag går bort
och inte längre finns till.”
65 Salomo firade högtiden tillsammans med hela Israel. Det var en stor församling, ända från Levo-Hamat till Egyptens bäck. De firade högtiden inför Herren, vår Gud, i sju dagar[a] och sedan i ytterligare sju dagar, sammanlagt fjorton dagar. 66 Sedan sände Salomo hem dem på åttonde dagen. Folket välsignade kungen och gick hem glada och lyckliga över allt det goda Herren hade gjort mot sin tjänare David och mot sitt folk Israel.
Gud varnar Salomo
(2 Krön 7:11-22)
9 När Salomo hade byggt färdigt Herrens hus och kungapalatset och uppnått allt annat som han hade längtat efter att få göra, 2 visade sig Herren för honom ännu en gång, så som han hade gjort i Givon. 3 Herren sa till honom:
”Jag har hört din bön och din vädjan. Jag har helgat det här templet som du byggt, och jag har satt mitt namn här för evigt. Mina ögon och mitt hjärta ska alltid vara där. 4 Om du nu vandrar mina vägar med ett ärligt och uppriktigt hjärta, som din far David gjorde inför mig, och i allting gör som jag befallt, följer mina bud och föreskrifter, 5 då ska jag låta ditt kungadöme bestå i Israel för all framtid, precis som jag lovade din far David, när jag sa till honom att det aldrig skulle saknas en ättling till honom på Israels tron.
6 Men om ni eller era barn vänder er bort och överger de befallningar och bud som jag gett er och börjar tjäna andra gudar och tillbe dem, 7 då ska jag utrota Israel ur det land som jag gav dem och förkasta detta hus som är helgat åt mitt namn. Israel kommer på så sätt att bli till ordspråk och nidvisa bland alla folk. 8 Detta hus som nu är så imponerande, ska var och en som går förbi häpet säga: ’Varför har Herren gjort så med detta land och detta tempel?’ 9 Svaret ska bli: ’Därför att de har övergett Herren, sin Gud, som förde deras förfäder ut ur Egypten och i stället hållit sig till andra gudar, tillbett och tjänat dem. Det är därför Herren lät allt detta onda drabba dem.’ ”
Tro utan handlingar är bara tomma ord
14 Mina syskon, vad är det för nytta med att säga att man tror om man inte omsätter sin tro i praktisk handling? Kan en sådan tro rädda någon? 15 Om en troende bror eller syster har varken mat eller kläder, 16 räcker det då med att säga till dem: ”Var lugna. Klä er varmt och ät ordentligt”, om ni inte ger dem vad de behöver?
17 Så är det alltså med tron. Om den inte omsätts i praktisk handling är den i sig själv död.
18 Nu kanske någon invänder: ”Har du tro, så har jag gärningar.” Visa[a] mig din tro utan gärningar, så kan jag utifrån mina gärningar visa dig min tro. 19 Du tror att det finns en Gud. Det är bra. Det tror till och med de onda andarna och darrar. 20 Inser du inte, du tanklösa människa, att tron är meningslös om den inte omsätts i praktisk handling?
21 Var inte vår förfader Abraham rättfärdig därför att han var villig att offra sin son Isak på altaret?[b] 22 Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar, och hans tro fullkomnades i och med att den omsattes i praktisk handling. 23 Genom detta uppfylldes det som står i Skriften: ”Abraham trodde Gud, och därför räknades han som rättfärdig”[c] och kallades Guds vän[d]. 24 Ni ser alltså att människan blir rättfärdig på grund av sina handlingar och inte bara genom tro.
25 Så var det ju också med Rachav, den prostituerade kvinnan: hon blev rättfärdig genom sina handlingar när hon tog emot budbärarna i sitt hus och släppte ut dem en annan väg. 26 Liksom en kropp utan livsande är död, så är en tro som inte omsätts i praktisk handling död.
Petrus förnekar att han känner Jesus
(Matt 26:69-75; Luk 22:54-62; Joh 18:15-18; 18:5-27)
66 Under tiden väntade Petrus nere på gårdsplanen. En av översteprästens tjänsteflickor kom då dit 67 och fick syn på Petrus som satt och värmde sig vid elden. Hon stirrade på honom och sa sedan: ”Du var också tillsammans med den där Jesus från Nasaret.” 68 Men Petrus nekade: ”Jag vet inte ens vad du pratar om!” Sedan gick han ut till den yttre gården. Och just då gol tuppen.[a]
69 Efter en stund fick tjänsteflickan syn på honom där och sa än en gång till dem som stod runt omkring: ”Han är också en av dem!” 70 Men Petrus nekade igen.
Lite senare sa de som stod där till Petrus: ”Visst är du en av dem. Du kommer ju också från Galileen.” 71 Men Petrus svor, och lovade dyrt och heligt: ”Jag känner inte den där mannen som ni talar om!” 72 Och i samma stund gol tuppen för andra gången.
Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt till honom: ”Innan tuppen gal två gånger ska du förneka mig tre gånger.” Och han brast i gråt.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.