Book of Common Prayer
En oskyldig mans bön
26 Av David.
Skaffa mig rätt, Herre,
för jag har levt ett klanderfritt liv.
Jag har förtröstat på Herren
utan att vackla.
2 Sätt mig på prov, Herre,
utforska mig, granska hela mitt innersta!
3 För jag har din nåd inför mina ögon
och din sanning som förebild.
4 Jag sitter inte tillsammans med lögnare
och håller inte ihop med hycklare.
5 Jag hatar de ondas samlingar
och vägrar att sitta hos de gudlösa.
6 Jag tvättar mina händer i oskuld
och går runt ditt altare, Herre.
7 Jag höjer min röst till tacksägelse
och förkunnar alla dina under.
8 Herre, jag älskar din boning, ditt hus,
platsen där din härlighet bor.
9 Ryck inte bort mitt liv med syndarnas,
låt mig inte dö som de blodtörstiga,
10 som har båda händerna fulla med onda planer
och högra handen med mutor.
11 Men jag lever ett klanderfritt liv.
Befria mig och visa nåd!
12 Jag står på fast grund,
och i församlingarna vill jag prisa Herren.
En bön om beskydd, tacksägelse för räddning
28 Av David.
Jag ropar till dig, Herre.
Min klippa, var inte stum mot mig.
Om du förblir tyst mot mig,
blir jag lik dem som går ner till graven.
2 Hör mina böner, när jag ropar till dig om hjälp
och sträcker mina händer mot det allra heligaste.
3 Släpa inte bort mig
tillsammans med de onda och de som gör orätt,
de som talar så vänligt till sina grannar
men går i onda tankar.
4 Löna dem efter deras handlingar
och efter deras onda gärningar.
Löna dem efter vad de gjort,
ge dem vad de förtjänar!
5 De bryr sig inte om Herrens gärningar,
om allt han har gjort.
Han ska riva ner dem
och inte bygga upp dem igen.
6 Välsignad är Herren,
för han har lyssnat till mina böner!
7 Herren är min styrka och min sköld.
Jag förtröstade på honom, och han hjälpte mig.
Glädjen bubblar nu i mitt hjärta,
och med min sång vill jag prisa honom.
8 Herren är sitt folks styrka
och en räddnings fästning för sin smorde.
9 Rädda ditt folk och välsigna din arvedel!
Led dem som en herde,
och bär dem för evigt!
Guds trofasthet, rättvisa och kärlek i motsats till människors synd och ondska
36 För körledaren. Av Herrens tjänare David.
2 I mitt innersta hör jag synden viska till den gudlöse,
i hans ögon finns ingen gudsfruktan.[a]
3 Han inbillar sig att den orätt han gjort aldrig upptäcks,
att den aldrig blir förhatlig.[b]
4 Men allt han säger är orätt och svek.
Han gör inte längre det som är förståndigt och gott.
5 Till och med på sin bädd smider han onda planer,
han har hängett sig åt en väg som inte är god,
han skyr inget ont.
6 Herre, till himlen når din nåd,
din trofasthet upp till skyarna.
7 Din rättfärdighet är som väldiga berg,
din rättvisa som det stora djupet.
Både människor och djur räddar du, Herre.
8 Hur dyrbar är inte din nåd, Gud!
Människobarnen har sin tillflykt under dina vingars skugga.
9 De får njuta av överflödet i ditt hus,
du låter dem dricka ur dina glädjeströmmar.
10 Hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljuset.
11 Låt din nåd förbli hos dem som känner dig,
din rättfärdighet i uppriktiga hjärtan.
12 Låt inte de stolta få trampa på mig,
och låt inte de onda driva bort mig.
13 Där ligger de, de som gör orätt,
de har kastats ner
och kommer aldrig mer att resa sig.
En vädjan om Guds nåd – livet är så kort
39 För körledaren, till Jedutun[a]. En psalm av David.
2 Jag sa: ”Jag ska ta mig i akt
och hålla min tunga från synd,
sätta ett lås för min mun,
så länge de gudlösa finns i min närhet.”
3 Men när jag blev tyst och stum
och inte ens kunde säga det som var gott,[b]
ökade ångesten bara inom mig.
4 Mitt hjärta brände inom mig,
och ju mer jag grubblade,
desto mer brände elden.
Jag måste tala:
5 ”Herre, hjälp mig att inse att mitt liv har ett slut
och hur få mina dagar är,
låt mig förstå min egen förgänglighet.
6 Du har gett mig en handfull dagar,
hela min livstid är ingenting för dig.
En människas liv är bara en vindfläkt. Séla
7 Som en skugga går människan omkring,
hastar hit och dit för ingenting,
samlar ihop rikedomar utan att veta vem som ska få dem.
8 Herre, vad har jag då att hoppas på?
Mitt hopp står till dig.
9 Befria mig från alla mina synder,
låt mig inte bli hånad av dårar![c]
10 Jag ska hålla tyst och inte öppna munnen,
för det är du som gjort detta.
11 Ta bort din plåga från mig,
för jag går under av slagen från din hand.
12 När du tuktar en människa för hennes synd,
gör du likt malen slut på allt som är henne kärt.
Människan är ingenting mer än en vindfläkt. Séla
13 Hör min bön, Herre, lyssna när jag ropar!
Var inte döv för min gråt.
Jag är en gäst hos dig
och en främling, som mina förfäder.
14 Vänd bort din blick från mig,
så att jag får glädjas innan jag går bort
och inte längre finns till.”
Saul försöker döda David
19 Saul uppmanade nu sin son Jonatan och sina närmaste män att försöka döda David. Men Jonatan var mycket nära vän med David 2 och därför berättade han det för honom. ”Min far Saul tänker döda dig”, varnade han honom. ”Gå därför och göm dig i morgon bitti. 3 Jag ska be att min far går med mig dit ut och då ska jag tala med honom om dig. Sedan ska jag berätta för dig om allt jag fått reda på.”
4 När Jonatan och hans far möttes nästa dag, talade Jonatan väl om David och bad att han inte skulle behandlas illa. ”Han har inte gjort något för att skada dig”, sa Jonatan. ”Det han har gjort har varit till stor nytta för dig. 5 Han riskerade sitt liv för att döda filistéen och genom honom räddade Herren hela Israel. Du såg det själv och gladde dig. Varför skulle du mörda en oskyldig man som David helt utan anledning?”
6 Saul lyssnade på Jonatan och lovade med ed: ”Så sant Herren lever, David ska inte dödas.” 7 Och då kallade Jonatan på David och berättade för honom vad som hade hänt. Sedan följde han med David till Saul och David fick arbeta åt kungen igen som han gjort tidigare.
8 Strax därefter bröt kriget ut igen. David ledde trupperna mot filistéerna, tillfogade dem ett stort nederlag och fick dem på flykten.
9 Men en dag när Saul satt hemma med spjutet i sin hand, kom en ond ande från Herren över honom igen. När då David spelade på harpan, 10 försökte Saul spetsa David mot väggen med sitt spjut. Men David vek undan för honom och spjutet fastnade i väggen. Sedan flydde David ut i natten.
Mikal räddar Davids liv
11 Saul sände ut män för att bevaka Davids hus, så att de kunde döda honom på morgonen. Men Mikal, Davids hustru, varnade honom och sa: ”Om du inte ger dig av redan i natt, kommer du att bli dödad i morgon!” 12 Sedan hjälpte hon honom ner till marken genom ett fönster och på så sätt lyckades han komma undan.
13 Sedan lade Mikal en avgud i hans säng, täckte över den med en filt och lade lite gethår vid huvudändan. 14 När de utsända kom för att arrestera David, sa hon till dem att han var sjuk. 15 Saul sa då att man skulle bära ut honom med säng och allt så att han kunde döda honom. 16 Men när de kom för att bära ut honom, upptäckte de att det bara låg en avgud och lite gethår i sängen.
17 ”Varför har du lurat mig och låtit min fiende fly?” sa Saul till Mikal. ”Du har låtit min fiende komma undan!”
Mikal svarade: ”Han hotade att döda mig, om jag inte hjälpte honom att komma undan.”
18 Efter att David lyckats fly och komma undan gick han till Samuel i Rama och berättade för honom om allt vad Saul hade gjort. Samuel tog honom sedan med sig till Najot[a] där de båda stannade.
En ängel befriar Petrus ur fängelset
12 Ungefär samtidigt började kung Herodes gripa och misshandla flera av församlingens medlemmar. 2 Han lät halshugga Jakob, Johannes bror 3 och när han såg att judarna gillade det, arresterade han också Petrus. Detta hände under det osyrade brödets högtid[a]. 4 Efter arresteringen satte han Petrus i fängelse och lät fyra vaktstyrkor med vardera fyra man bevaka honom. Herodes hade efter påsken tänkt ställa Petrus inför folket. 5 Men medan Petrus satt där fängslad, bad församlingen ivrigt till Gud för honom.
6 Natten innan Herodes tänkt ställa honom inför rätta, låg Petrus och sov fastkedjad mellan två soldater och utanför dörren fanns vakter som vaktade fängelset. 7 Då fylldes cellen plötsligt av ljus och en ängel från Herren stod där. Ängeln stötte Petrus i sidan och väckte honom och sa: ”Res dig upp, snabbt!” Och i samma stund föll kedjorna från Petrus händer. 8 Ängeln fortsatte: ”Ta på dig bältet och sandalerna”, och när Petrus gjort det, sa ängeln: ”Svep nu om dig manteln och följ mig!”
9 Petrus följde med ängeln ut, men han förstod inte att det som ängeln gjorde var något som hände i verkligheten; han trodde att det var en syn. 10 De passerade först en vaktpost och sedan en till och var till slut framme vid järnporten som ledde ut mot staden. Där öppnade sig porten för dem alldeles av sig själv, det var bara att gå ut. Och sedan de gått nerför gatan en bit, var ängeln plötsligt borta.
11 När Petrus hade samlat sig, sa han till sig själv: ”Nu vet jag att det är sant att Herren sände sin ängel och räddade mig från Herodes, från allt som judarna hade väntat skulle hända mig.” 12 Och när han fattat det helt och fullt, gick han hem till Maria, mor till den Johannes som kallades Markus. Där var många samlade och bad.
13 Petrus bultade på porten och en flicka som hette Rhode kom för att låsa upp. 14 Men när hon kände igen Petrus röst, blev hon så glad att hon inte öppnade utan sprang istället tillbaka in och berättade att Petrus stod utanför. 15 ”Du är galen”, sa de. Men hon gav sig inte och då sa de: ”Det kanske är hans ängel?[b]”
16 Under tiden fortsatte Petrus att bulta och när de öppnade och såg att det var han, blev de utom sig av häpnad. 17 Men han gav tecken åt dem att vara tysta och berättade sedan för dem hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Till sist sa han: ”Låt Jakob[c] och de andra i församlingen få veta detta”, och så gick han vidare till en annan plats.
Jesus botar en förlamad man
(Matt 9:2-8; Luk 5:18-26)
2 Några dagar senare kom Jesus tillbaka till Kafarnaum igen, och nyheten om att han kommit hem spred sig snabbt. 2 Då samlades där så mycket folk att de inte ens fick plats utanför dörren. Och han förkunnade ordet för dem.
3 Då kom fyra män till honom bärande på en förlamad man. 4 Men när de inte kunde tränga sig igenom folkmassan och komma fram till Jesus gjorde de hål i taket ovanför honom. Genom öppningen firade de sedan ner bädden med den förlamade. 5 När Jesus såg deras tro, sa han till den förlamade: ”Min son, dina synder är förlåtna.”
6 Men några skriftlärda satt där, och de tänkte i sina hjärtan: 7 ”Hur kan han tala på det viset och häda? Vem utom Gud kan förlåta synder?”
8 Men Jesus förstod i sin ande vad de tänkte, och frågade dem: ”Varför tänker ni sådana tankar i era hjärtan? 9 Vilket är lättare, att säga till den förlamade: ’Dina synder är förlåtna’, eller att säga: ’Res dig upp, ta din bädd och gå?’ ” 10 ”Men för att ni ska veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden,” – nu talade han till den förlamade: 11 ”säger jag till dig: Res dig upp, ta din bår och gå hem!”
12 Då steg mannen upp, tog sin bädd och gick ut, mitt framför ögonen på de förbluffade människorna. Och man hyllade Gud och sa: ”Aldrig förr har vi sett något sådant!”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.