Book of Common Prayer
Lovprisning för Guds lag
119 Lyckliga är de som lever klanderfritt
och följer Herrens lag[a].
2 Lyckliga är de som följer hans befallningar
och helhjärtat söker honom,
3 de som inte gör något ont
utan följer hans vägar.
4 Du har gett dina befallningar
för att de ska följas noggrant.
5 Ack om jag kunde leva i beslutsam lydnad
för dina bud!
6 Då skulle jag inte behöva skämmas
när jag betraktar alla dina bud.
7 Jag prisar dig med uppriktigt hjärta,
när jag lär mig dina rättfärdiga lagar.
8 Jag tänker hålla dina bud.
Överge mig aldrig!
9 Hur kan en ung man bevara sitt liv rent?
Jo, genom att hålla sig till ditt ord.
10 Jag har sökt dig helhjärtat.
Låt mig inte irra bort från dina bud!
11 Jag har lagt dina ord på minnet,
för att hålla mig borta från synd mot dig.
12 Välsignad är du, Herre,
lär mig dina bud!
13 Jag förkunnar alla de beslut
som du har uttalat.
14 Jag gläder mig över att följa dina förordningar,
såsom man gläder sig över rikedom.
15 Jag begrundar dina stadgar
och beaktar dina vägar.
16 Jag är glad för dina stadgar
och ska aldrig glömma ditt ord.
17 Var god mot mig, din tjänare, och låt mig få leva,
så vill jag lyda ditt ord.
18 Öppna mina ögon,
så att jag kan se allt det underbara i din lag.
19 Jag är en främling på jorden.
Dölj inte dina bud för mig.
20 Mitt inre slits ständigt sönder
av längtan efter dina beslut.
21 Du tillrättavisar de stolta,
de förbannade, som irrar bort från dina bud.
22 Ta ifrån mig hån och förakt,
för jag lyder dina befallningar.
23 Om än furstar sitter och talar illa om mig,
tänker din tjänare på dina bud.
24 Dina befallningar är min glädje
och mina rådgivare.
Klagan över ondskan
12 För körledaren, enligt sheminit[a]. En psalm av David.
2 Herre, rädda mig! De fromma är borta,
de trofasta människorna finns inte kvar.
3 Alla ljuger för varandra,
de talar med hala tungor ur delade hjärtan.
4 Må Herren göra slut på de hala tungorna,
tysta deras stora ord.
5 De säger: ”Vår tunga upphöjer oss,
våra läppar ger oss makt.
Vem kan stå som herre över oss?”
6 ”De svaga förtrycks, de fattiga klagar,
och därför vill jag nu gripa in”, säger Herren,
”jag vill ge frälsning åt den som blir föraktad[b].”
7 Herrens ord är rena,
som silver som renats i smältugnen sju gånger.
8 Herre, du som bevarar dem,
beskydda oss alltid för detta släkte!
9 Överallt där uselheten prisas
stryker de gudlösa omkring.[c]
Klagan i en ångestfylld situation
13 För körledaren. En psalm av David.
2 Hur länge, Herre, ska du glömma mig?
Hur länge ska du gömma ditt ansikte för mig?
3 Hur länge måste jag brottas med mina tankar,
bära denna ängslan inom mig dag efter dag?
Hur länge ska min fiende ha övertaget?
4 Se på mig och svara, Herre, min Gud!
Upplys mina ögon, låt mig inte somna in i döden.
5 Låt inte min fiende säga: ”Jag har besegrat honom!”
Låt inte mina ovänner få glädjas över mitt fall.
6 Jag förtröstar på din nåd,
och mitt hjärta gläder sig över din räddning.
Jag vill sjunga till Herrens ära,
för han har varit god mot mig.
Gudsförnekelsens dårskap
(Ps 53)
14 För körledaren. Av David.
Dåren säger för sig själv: ”Det finns ingen Gud!”
De är onda, deras handlingar är fördärvliga,
det finns ingen som gör det goda.
2 Från himlen ser Herren ner på människorna
för att se om det finns någon med förstånd,
någon som frågar efter Gud.
3 Men alla har vänt sig bort,
alla är lika korrumperade.
Det finns ingen som gör det goda,
inte en enda.
4 Förstår de då ingenting, alla de som gör orätt,
de som äter mitt folk som man äter bröd,
de som inte ber till Herren?
5 Men de ska bli skräckslagna,
för Gud är hos de rättfärdiga.
6 Ni hånar den fattiges planer,
men Herren är hans tillflykt.
7 O, att det från Sion kom räddning för Israel!
När Herren återupprättar sitt folk från dess fångenskap
ska Jakob glädja sig och Israel jubla.
Saul och David
(16:1—31:13)
Samuel smörjer David till kung
16 Slutligen sa Herren till Samuel: ”Nu har du sörjt länge nog över denne Saul som jag har förkastat som Israels kung. Fyll din flaska med olja och gå; jag sänder dig till Betlehem, till Jishaj, för jag har utvalt en av hans söner till att bli kung.” 2 Men Samuel frågade: ”Hur kan jag gå dit[a]? Om Saul får reda på det kommer han att döda mig.”
”Ta med dig en kviga och säg att du har kommit för att offra till mig”, svarade Herren. 3 ”Inbjud sedan Jishaj till offret, så ska jag visa dig vad du ska göra. Den jag utpekar ska du smörja åt mig!”
4 Samuel gjorde då som Herren hade sagt. När han anlände till Betlehem, kom stadens äldste för att möta honom. Men de var alla rädda och undrade: ”Du kommer väl med frid?” 5 Han svarade: ”Allt är väl! Jag har kommit hit för att offra till Herren. Rena er och kom med mig till offret!” Sedan renade han också Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret.
6 När de kommit fram, såg Samuel Eliav och tänkte: ”Här står nog nu Herrens smorde inför honom.” 7 Men Herren sa till Samuel: ”Nej, du ska inte bedöma honom efter hans utseende eller längd. Honom har jag förkastat. Herren ser inte på samma sätt som människor. Människor dömer efter det yttre, men Herren ser till hjärtat.”
8 Då bad Jishaj sin son Avinadav stiga fram inför Samuel, men Herren sa: ”Inte heller han är den som Herren utvalt.” 9 Sedan bad Jishaj sin son Shamma att gå fram, men Samuel sa: ”Nej, inte heller han är den som Herren utvalt.”
10 På samma sätt lät Jishaj sju av sina söner komma fram, men Samuel sa: ”Herren har inte utvalt någon av dem.” 11 Samuel frågade då Jishaj: ”Är detta alla söner du har?” ”Nej”, svarade Jishaj. ”En son återstår, den allra yngste, men han är ute på fälten och vallar fåren.” ”Skicka omedelbart efter honom”, sa Samuel, ”för vi slår oss inte ner förrän han kommer.”
12 Då skickade Jishaj efter David, som var en pojke som såg mycket bra ut, rödkindad och med vackra ögon. Och Herren sa: ”Han är det! Smörj honom!”
13 Samuel tog då oljehornet och smorde David i brödernas närvaro. Och från den dagens kom Herrens Ande över David och var ständigt med honom. Sedan återvände Samuel till Rama.
Petrus och Cornelius
10 I Caesarea fanns en man som hette Cornelius och som var officer vid italiska bataljonen. 2 Han var gudfruktig liksom alla i hans hus. Cornelius gav stora gåvor till de fattiga bland folket och bad regelbundet till Gud.
3 En eftermiddag när han bad och klockan var ungefär tre, fick han i en syn se en Guds ängel komma emot honom och säga: ”Cornelius”.
4 Skräckslagen stirrade Cornelius på ängeln och frågade: ”Vad vill du, Herre?”
Ängeln svarade: ”Dina böner och gåvor till de fattiga har stigit upp som ett minnesvärt offer till Gud. 5 Skicka nu iväg några män till Joppe och låt dem hämta hit en man som heter Simon Petrus. 6 Han bor i ett hus nere vid havet hos en man som heter Simon och som arbetar med skinnberedning.”
7 Så snart ängeln som talat med honom hade försvunnit, kallade därför Cornelius på två tjänare och en av sina soldater som var en from man. 8 Han berättade sedan allt som hade hänt och skickade iväg dem till Joppe.
9 Nästa dag vid middagstiden närmade sig männen Joppe och samtidigt gick Petrus upp på husets takterrass för att be. 10 Han blev hungrig och ville ha något att äta och medan maten gjordes i ordning, fick han se en syn[a]. 11 Han såg himlen öppen och något som liknade en stor duk sänktes ner på jorden. Duken var upphängd i sina fyra hörn 12 och där var alla slags fyrfotadjur, markens kräldjur och himlens fåglar. 13 Sedan sa en röst till honom: ”Res dig upp Petrus, slakta och ät!”
14 ”Nej aldrig, Herre”, svarade Petrus. ”Jag har aldrig ätit något som är oheligt eller orent.”
15 Men rösten hördes en andra gång och sa: ”Om Gud har gjort något rent, ska du inte behandla det som orent.”
16 Detta upprepades tre gånger och sedan drogs duken upp till himlen.
12 Men Petrus sprang iväg till graven, och när han böjde sig ner och tittade in såg han linnesvepningen ligga där. Han gick därifrån förundrad över det som hade hänt.
Två lärjungar på väg till Emmaus
13 Samma dag var två lärjungar på väg till en by som heter Emmaus och som ligger drygt en mil från Jerusalem. 14 De gick och samtalade med varandra om allt som hade hänt. 15 Och plötsligt, medan de pratade och diskuterade, kom Jesus själv och började gå bredvid dem. 16 Men fast de såg honom var det något som hindrade dem från att känna igen honom.
17 ”Vad är det ni går här och diskuterar med varandra?” undrade han.
Då stannade de, och med sorg i blicken 18 svarade en av dem, som hette Kleopas: ”Är du bara en besökare som har varit i Jerusalem och inte vet vad som hänt där de senaste dagarna?”
19 ”Vad är det som har hänt?” frågade han.
”Det här med Jesus från Nasaret”, sa de. ”Han var en profet, som var mäktig i ord och gärning inför både Gud och människor. 20 Men översteprästerna och medlemmarna i rådet överlämnade honom till att dömas till döden och korsfästas. 21 Och vi som hoppades att han var den som skulle befria Israel!
Idag är det dessutom tredje dagen sedan allt detta hände, 22 och nu har några kvinnor bland oss gjort oss helt uppskakade. De gick nämligen ut till graven tidigt i morse 23 men fann inte hans kropp. När de kom tillbaka berättade de att de i en syn hade sett änglar, som sa att han lever. 24 Några av de våra gick därför till graven, och de fann att det stämde som kvinnorna hade sagt. Men honom såg de inte.”
25 Då sa Jesus till dem: ”Tänk vad lite ni förstår! Och hur svårt era hjärtan har för att tro på det som profeterna har sagt! 26 Skulle inte Messias lida detta och efter det gå in i sin härlighet?” 27 Sedan förklarade han för dem, med början hos Mose och alla profeterna, vad som stod om honom i alla Skrifterna.
28 Vid det laget var de nästan framme i byn dit de var på väg, och det såg ut som om Jesus tänkte gå vidare. 29 Men de hejdade honom och bad ivrigt: ”Stanna här hos oss. Det börjar ju redan bli kväll, och dagen har gått.” Jesus följde då med dem in och stannade. 30 När de sedan slagit sig ner för att äta, tog han brödet och tackade Gud för det, bröt det och räckte det till dem. 31 Då öppnades deras ögon och de kände igen honom. Men då var han försvunnen ur deras åsyn.
32 De sa till varandra: ”Visst kändes det som en eld som brann i våra hjärtan när han talade med oss på vägen och förklarade Skriften för oss?” 33 Och utan att förlora någon tid skyndade de tillbaka till Jerusalem, där de fann de elva och de andra församlade. 34 Dessa tog emot dem med orden: ”Herren har verkligen uppstått! Han har visat sig för Simon!”
35 Då berättade de två vad som hade hänt på vägen, och hur de hade känt igen honom då han bröt brödet.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.