Book of Common Prayer
Bön om beskydd för hot och förtal
140 För körledaren. En psalm av David.
2 Herre, rädda mig från onda människor.
Skydda mig från dessa våldsamma män,
3 som lägger onda planer
och dagligen är ute efter strid.
4 De vässar sina tungor som ormar,
och deras ord är som huggormsgift. Séla
5 Bevara mig, Herre, för de gudlösas handlingar,
skydda mig från våldsmän som försöker få mig på fall.
6 De högmodiga sätter ut snaror för mig,
de breder ut nät vid vägkanten
och lägger ut fällor för mig. Séla
7 Jag säger till Herren: ”Du är min Gud.”
Lyssna, Herre, till mina böner!
8 Herre, Herre, min starke räddare,
som skyddar mitt huvud på stridens dag,
9 låt inte de ondas önskningar uppfyllas, Herre!
Låt inte deras planer lyckas, så att de blir högfärdiga! Séla
10 Låt dem som omringar mig själva drabbas
av den ofärd som de har talat om!
11 Låt brinnande kol falla över dem
och kasta ner dem i eld,
i djupa hålor som de inte kan ta sig upp ur!
12 En baktalare ska inte bestå i landet,
och en våldsman ska följas av olyckor och slås ner.
13 Jag vet att Herren tar sig an de hjälplösa
och skaffar de fattiga rätt.
14 De rättfärdiga ska prisa dig
och de uppriktiga bo i din närhet.
En förtvivlads bön
142 Maskil. Av David, när han var i grottan. En bön.
2 Jag ropar med hög röst till Herren,
jag ropar med hög röst till Herren
och ber om nåd.
3 Jag utgjuter min klagan inför honom,
jag berättar om min nöd för honom.
4 När jag är färdig att ge upp,
vet du hur jag har det.
På den väg jag går
har de lagt ut snaror för mig.
5 Se, vid min sida finns ingen som bryr sig om mig.
Jag har ingenstans att fly, och ingen frågar efter mig.
6 Jag ropar till dig, Herre, jag säger:
”Du är min tillflykt,
min del i de levandes land.”
7 Lyssna till mitt rop,
för jag är förtvivlad.
Rädda mig från mina förföljare,
för de är starkare än jag.
8 För mig ut ur mitt fängelse,
så att jag kan prisa ditt namn.
Då kommer de rättfärdiga att samlas kring mig,
för du har varit god mot mig.
Bön om hjälp mot fiender
141 En psalm av David.
Herre, jag ropar till dig,
skynda dig till mig,
lyssna på mig när jag ropar!
2 Låt min bön bäras fram som rökelse inför dig
och mina lyfta händer som ett kvällsoffer.
3 Herre, sätt en vakt för min mun,
en dörrvakt för mina läppar.
4 Låt mig inte lockas till onda ord,
eller till att ta del i gudlösa gärningar
i sällskap med dem som gör orätt.
Låt mig inte äta av deras läckerheter.
5 Låt den rättfärdige slå mig
och nådigt tukta mig,
det är som olja på mitt huvud.
Låt inte mitt huvud avvisa det.
Jag riktar mina böner mot dem som gör det onda.[a]
6 Deras härskare ska kastas utför klippbranten.
De ska höra att mina ord är behagliga.
7 Som man plöjer och bryter upp jorden,
så strös våra ben vid dödsrikets port.
8 Herre, min Herre, jag fäster min blick på dig,
till dig tar jag min tillflykt.
Överlämna mig inte åt döden!
9 Skydda mig för de snaror som de lägger ut för mig,
för fällorna av dem som gör orätt.
10 Låt i stället de onda fastna i sina egna nät,
medan jag kan tryggt gå förbi.
Ångerpsalm; bön om räddning
143 En psalm av David.
Herre, hör min bön!
Lyssna till min åkallan,
befria mig i din trofasthet och rättfärdighet.
2 Ställ inte din tjänare inför rätta,
för ingen levande är rättfärdig i dina ögon.
3 Min fiende har förföljt mig
och krossat mig.
Han har placerat mig i mörker,
precis som de som dött för länge sedan.
4 Jag är färdig att ge upp
och mitt hjärta är förlamat.
5 Jag minns tider som gått,
jag tänker på allt som du gjort,
begrundar dina händers verk.
6 Jag sträcker mina händer mot dig,
jag törstar efter dig som ett förtorkat land. Séla
7 Skynda dig, Herre, och svara mig,
för jag blir alltmer deprimerad.
Vänd dig inte bort från mig,
för då blir jag som de som ligger i sina gravar.
8 Låt mig varje morgon erfara din nåd,
för jag förtröstar på dig.
Visa mig den väg jag ska gå,
för jag sätter mitt hopp till dig.
9 Rädda mig från mina fiender!
Herre, jag flyr till dig.
10 Lär mig att göra din vilja,
för du är min Gud.
Låt din goda Ande leda mig på jämn mark.
11 Herre, bevara mitt liv för ditt namns skull.
Led mig ut ur nöden för din rättfärdighets skull.
12 Utplåna mina fiender i din nåd,
förgör dem som är ute efter mitt liv,
för jag är din tjänare.
19 På den här tiden fanns det inga smeder i Israels land, eftersom filistéerna ville hindra hebréerna från att smida svärd och spjut. 20 Varje gång de behövde vässa sina plogbillar, skäror, yxor eller liar[a] måste de alltså gå till filistéerna. 21 Det kostade två tredjedels sikel[b] att slipa en plogbill eller en skära och hälften så mycket för en yxa, högrep eller oxpik. 22 Därför fanns det inte ett enda svärd eller spjut i hela Israels armé när de skulle kriga mot filistéerna. Det var bara Saul och Jonatan som hade vapen.
Jonatans djärva plan
23 Ett förband ur filistéernas armé hade nu gått fram till bergspasset vid Mikmas.
14 Någon dag senare sa Jonatan, Sauls son till sin väpnare: ”Kom så går vi över till filistéernas förläggning på andra sidan passet!” Men han berättade inte för sin far om sina planer. 2 Saul hade slagit läger runt granatäppelträdet i Migron vid gränsen till Giva med sina 600 män. 3 Bland dem fanns Achia som bar efoden. Han var barnbarnsbarn till Eli, Herrens präst i Shilo. Hans far var Achituv, I-Kavods bror, och hans farfar hette Pinechas.
Ingen lade märke till att Jonatan hade gett sig av. 4 Men för att komma till filistéernas läger måste Jonatan gå genom ett trångt pass mellan två höga klippor som kallades Boses och Sene. 5 Den ena klippan reste sig i norr mot Mikmas och den södra mot Geva. 6 ”Nu går vi över till dessa oomskurna hedningar”, hade Jonatan sagt till sin väpnare. ”Kanske kommer Herren att göra något för oss. Det spelar ju ingen roll för honom om vi är många eller få, för han kan ge seger!”
7 ”Gör det du tycker är bäst”, svarade hans väpnare. ”Jag stödjer dig helhjärtat, vad du än beslutar.”
8 ”Bra, låt oss då gå över till männen och göra så att de ser oss”, sa Jonatan. 9 ”Om de säger till oss: ’Stanna där ni är tills vi kommer till er’, så stannar vi och går inte upp till dem. 10 Men om de säger: ’Kom hit upp!’, så gör vi det. Det ska vara tecknet på att Herren överlämnar dem åt oss.”
11 När filistéerna såg dem, ropade de: ”Titta! Hebréerna kravlar sig upp ur sina hål!” 12 Sedan ropade de ner från sin utpost till Jonatan och hans väpnare: ”Kom hit upp, så ska vi visa er!”
”Kom nu, följ mig”, sa Jonatan till sin väpnare, ”för Herren har överlämnat dem åt israeliterna!” 13 Och med hjälp av både händer och fötter tog Jonatan sig uppför klippan med väpnaren strax efter sig. Filistéerna föll för Jonatan och hans väpnare kom efter och gav dem dödsstöten.
14 Så dödade de cirka tjugo man på ett område ungefär lika stort som ett halvt plogland[c]. 15 Plötsligt utbröt panik i hela filistéernas armé, till och med bland dem som var ute och plundrade i omgivningarna, och samtidigt blev det jordbävning. Denna skräck sände Gud över dem.
Saul vänder om
9 Saul som fortfarande var fylld av hat och mordlust mot Herrens lärjungar gick till översteprästen. 2 Han bad att få med sig brev adresserade till synagogorna i Damaskus så att han skulle få tillstånd att arrestera alla där som hörde till Vägen[a], både män och kvinnor. Sedan skulle han föra dem som fångar till Jerusalem.
3 Men när han rest iväg och närmade sig Damaskus, omgavs han plötsligt av ett starkt ljussken från himlen. 4 Och han föll till marken och hörde en röst som sa: ”Saul! Saul! Varför förföljer du mig?”
5 Han frågade: ”Vem är du, Herre[b]?”
Rösten svarade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer. 6 Res dig upp och gå in i staden, så får du veta vad du ska göra.”
7 Männen som var tillsammans med Saul stod där alldeles stumma, för de hörde rösten men såg ingen. 8 När Saul reste sig från marken och öppnade sina ögon, kunde han inte se. De tog honom vid handen och ledde honom in i Damaskus. 9 Under tre dagar var han sedan blind och han varken åt eller drack.
Jesus korsfästs
(Matt 27:32-44; Mark 15:21-32; Joh 19:17-24)
26 När de förde bort honom grep de tag i en man från Kyrene[a] som hette Simon. Han var på väg in från landsbygden, och de lade korset på honom och lät honom bära det efter Jesus.
27 En stor folkmassa följde med Jesus, bland annat många sörjande och gråtande kvinnor. 28 Men Jesus vände sig till dem och sa: ”Jerusalems döttrar! Gråt inte över mig, utan gråt över er själva och era barn. 29 Det kommer en tid, då man ska säga: Lyckliga är de ofruktsamma, de kvinnor som aldrig har fött barn eller ammat. 30 Då
ska man säga till bergen: Dölj oss!
och till höjderna: Fall över oss![b]
31 För om de gör så här mot det gröna trädet, vad kommer då inte att hända med det torra?”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.