Book of Common Prayer
En bön om återupprättelse efter en stor förödelse
80 För körledaren, efter ”Förbundstecknets lilja”[a]. En psalm av Asaf.
2 Israels herde, lyssna,
du som leder Josef som en hjord!
Du, som tronar över keruberna,
träd fram i glans
3 inför Efraim, Benjamin och Manasse.
Väck din styrka och kom till vår räddning!
4 Upprätta oss, Gud!
Låt ditt ansikte lysa,
så att vi blir räddade!
5 Herre, härskarornas Gud,
hur länge ska du vara vred på ditt folks böner?
6 Du har låtit dem äta tårebröd,
gett dem tårar att dricka i mängder.
7 Du har gjort oss till ett stridsämne för våra grannar.
Våra fiender hånar oss.
8 Härskarornas Gud, upprätta oss!
Låt ditt ansikte lysa,
så att vi blir räddade!
9 Du tog en vinranka ut ur Egypten,
du drev bort folken och planterade den.
10 Du röjde marken
och den slog rot, den uppfyllde landet.
11 Bergen täcktes av dess skugga,
mäktiga[b] cederträd av dess grenar.
12 Den bredde ut sina grenar mot havet
och sina skott ända till floden[c].
13 Varför har du brutit ner dess murar,
så att vem som helst som går förbi kan plocka av den?
14 Vildsvin från skogen slukar i sig den,
markens djur äter upp den.
15 Härskarornas Gud, kom tillbaka!
Se ner från himlen och ta hand om denna vinranka,
16 den som du med egen hand har planterat
och låtit växa åt dig.
17 De har huggit ner den och bränt den,
men de ska förgås inför din tillrättavisande blick.
18 Håll din hand över mannen vid din högra sida,
den människoson som du har fostrat.
19 Då ska vi inte mer vika bort från dig.
Håll oss vid liv så att vi alltid kan åkalla ditt namn.
20 Herre, härskarornas Gud,
låt ditt ansikte lysa,
så att vi blir räddade!
Guds ingripanden i det förgångna ger tröst och styrka i dag
77 För körledaren, till Jedutun. En psalm av Asaf.
2 Jag ropar högt till Gud.
Jag ropar högt till Gud,
och han ska lyssna till mig.
3 Jag söker Herren när jag är i nöd,
på natten sträcker jag outtröttligt ut min hand,
men det finns ingen tröst för mig.
4 Jag tänker på Gud och suckar,
jag grubblar och förlorar allt mod. Séla
5 Du låter mig inte sluta ögonen,
och i min oro kan jag inte få fram ett ord.
6 Jag tänker på hur det var förr,
på år som för länge sedan gått.
7 Jag minns min sång i natten,
jag tänker, jag grubblar.
8 Förkastar Herren för alltid?
Ska han aldrig mer visa sin godhet?
9 Är hans nåd borta för alltid?
Har han svikit sitt löfte för framtiden?
10 Har Gud glömt bort att visa sin barmhärtighet?
Har han i vrede stängt in sin medkänsla? Séla
11 Jag tänker: ”Det är detta som drabbar mig:
den Högste handlar inte som förr.[a]
12 Jag kommer ihåg Herrens gärningar,
jag minns dina under för länge sedan.
13 Jag begrundar alla dina verk,
jag tänker på dina mäktiga gärningar.”
14 I heligheten går din väg, Gud.
Vilken gud är så stor som du, Gud?
15 Du är en Gud som gör under!
Du har visat folken din kraft.
16 Med din styrka befriade du ditt folk,
Jakobs och Josefs ättlingar. Séla
17 Vattnen såg dig, Gud,
vattnen såg dig och bävade,
själva djupen skälvde.
18 Vatten sprang fram ur molnen,
åskan mullrade i skyn
och dina pilar for omkring.
19 Din åskas dån hördes i stormvinden,
blixtarna lyste upp världen,
jorden skakade och darrade.
20 Du banade en väg rakt genom havet,
din stig genom stora vatten,
men dina fotspår syntes inte.
21 Du ledde ditt folk som en hjord,
med Mose och Aron som herdar.
Nationell klagosång efter Jerusalems förstörelse
79 En psalm av Asaf.
Gud, främmande folk har angripit din arvedel.
De har orenat ditt heliga tempel
och lagt Jerusalem i ruiner.
2 De har gett dina tjänares döda kroppar
till mat åt himlens fåglar
och dina frommas kroppar åt vilda djur.
3 De har utgjutit deras blod som vatten överallt i Jerusalem.
Det finns ingen kvar för att begrava dem.
4 Vi föraktas av våra grannar,
vi hånas och bespottas av dem som finns runt omkring oss.
5 Herre, hur länge ska din vrede vara? För evigt?
Hur länge ska din svartsjuka brinna som eld?
6 Ös ut din vrede över de folk som inte känner dig,
över riken som inte åkallar ditt namn,
7 för de har slukat Jakob
och ödelagt hans land.
8 Lasta inte oss för våra fäders synder.
Låt oss snart få möta din barmhärtighet,
för vi är i stor nöd.
9 Hjälp oss, Gud, du vår räddare,
för ditt namns äras skull.
Befria oss och sona våra synder
för ditt namns skull.
10 Varför skulle folken få säga:
”Var är deras Gud?”
Låt det bli känt för folken inför våra ögon
hur du hämnas dina tjänares blod!
11 Låt fångarnas klagan få nå fram till dig,
skona de dödsdömdas liv med din starka arm.
12 Låt våra grannar få sjufalt igen
för att de hånat dig, Herre!
13 Då vill vi, ditt folk och får i din hjord,
prisa dig i evighet.
Från generation till generation
vill vi lovprisa dig.
Budskap om invadering och ödeläggelse
(1:2—2:17)
Gräshoppor
1 Herrens ord kom till Joel, Petuels son:
2 Hör här, ni äldste,
lyssna, alla som bor i landet!
Har något sådant hänt under hela er livstid
eller under era förfäders tid?
3 Ni ska berätta detta för era barn,
och de ska berätta det för sina,
och deras barn vidare för nästa generation:
4 Det som gräshopporna[a] lämnade kvar
åt gräsgnagarna upp,
det som gräsgnagarna lämnade kvar
åt gräsbitarna upp,
och det som gräsbitarna lämnade kvar
åt gräsätarna upp.
5 Vakna, ni berusade, och gråt,
klaga, ni drinkare!
För det nya vinet
har ryckts bort från era läppar.
6 Ett folk har invaderat mitt land,
starkt och oräkneligt,
med tänder som ett lejons
och kindtänder som en lejoninnas.
7 Det har förstört min vingård
och brutit mina fikonträd,
skalat dem nakna och kastat bort barken
och lämnat grenarna vita.
8 Klaga som en jungfru,
klädd i sorgdräkt efter sin ungdoms brudgum.
9 Det är slut med mat- och dryckesoffren
i Herrens hus.
Herrens tjänare, prästerna, klagar.
10 Fältet är förött,
marken klagar.
Säden är förstörd,
det nya vinet förtorkat,
och oljan sinar.
11 Jordbrukarna står där med skam,
vinodlarna klagar
för vetets och kornets skull,
för åkerns skörd är förstörd.
12 Vinstocken är förtorkad
och fikonträdet vissnat.
Granatträd, palmer, äppelträd,
alla markens träd har torkat ut
och människors glädje förtvinat.
Uppmaning till klagan
13 Klä er i sorgdräkt och klaga,
ni präster!
Jämra er, ni som tjänar vid altaret!
Kom, vaka natten igenom i sorgdräkt,
ni min Guds tjänare!
För mat- och dryckesoffer
finns inte längre i er Guds hus.
15 Affärsmännen som bedrev handel med dessa varor och blev rika genom henne ska stå där på avstånd av rädsla för hennes plåga, och de ska gråta och jämra sig:
16 ’Ve, ve, denna stora stad,
som bar kläder av finaste linne
och mörkröda och lysande röda tyger,
och som var smyckad med guld,
ädelstenar och pärlor!
17 På en enda timme försvann all din rikedom.’
Alla handelsfartygens kaptener och passagerare och besättningar, ja, alla som lever av att segla på havet, ska stå på avstånd, 18 och när de ser röken stiga upp från hennes förkolnade rester ska de ropa: ’Aldrig har det väl funnits en stad som denna!’ 19 De ska strö jord på huvudet, klaga och ropa:
’Ve, ve denna stora stad,
som gjorde alla fartyg på haven rika genom sitt överflöd!
På en enda timme har allt ödelagts.’
20 ’Men gläd er över hennes öde,
du himmel och alla ni heliga och apostlar och profeter,
för Gud har dömt henne för det hon gjorde mot er!’ ”
21 Sedan lyfte en väldig ängel upp en sten, stor som en kvarnsten, och kastade den i havet och sa:
”Med samma kraft ska Babylon,
den stora staden, störtas ner i djupet och aldrig finnas mer.
22 Aldrig mer ska ljudet av musik från harpor,
flöjter och trumpeter höras i dig.
Aldrig mer ska hantverkare av något slag finnas i dig.
Aldrig mer ska något ljud från en kvarnsten höras i dig.
23 Aldrig mer ska en lampa lysa i dig.
Aldrig mer ska några glada röster från brud
och brudgum höras i dig.
Dina köpmän styrde handeln i hela världen,
och du bedrog alla med din ockultism.
24 I den staden rann blodet från profeterna
och från de heliga och alla som slaktats på jorden.”
12 Sedan sa Jesus till honom som hade bjudit in honom: ”När du bjuder till fest, så bjud inte dina vänner eller syskon eller släktingar eller rika grannar, för då blir din belöning att de bjuder tillbaka. 13 Nej, bjud istället till festen dem som är fattiga och handikappade, förlamade och blinda. 14 Då är du lycklig, eftersom de inte kan ge någon belöning tillbaka, utan du ska få din belöning vid de rättfärdigas uppståndelse.”
Liknelsen om den stora festen
(Matt 22:2-14)
15 En man som var med vid bordet och hörde detta, sa till honom: ”Lycklig är den som får komma till festmåltiden i Guds rike.”
16 Då svarade Jesus: ”En man ordnade en stor fest och bjöd in många gäster. 17 När det sedan var dags för festen, sände han iväg sin tjänare till de inbjudna för att säga: ’Allt är klart, välkomna till festen.’ 18 Men alla kom med ursäkter. En sa: ’Jag har just köpt en åker och måste gå och inspektera den. Förlåt att jag inte kan komma!’ 19 En annan sa: ’Jag har just köpt fem par oxar och vill se vad de duger till. Förlåt att jag inte kan komma!’ 20 En tredje sa: ’Jag har just gift mig och kan inte komma.’
21 När tjänaren kom tillbaka och berättade vad de hade sagt, blev hans herre arg och befallde honom att genast gå ut på alla gator och gränder i hela staden och hämta fattiga och handikappade, blinda och förlamade. 22 Men tjänaren sa: ’Herre, jag har gjort som du befallde, men det finns fortfarande platser kvar.’
23 Då sa mannen till sin tjänare: ’Gå ut överallt på vägar och stigar och uppmana alla att komma, så att mitt hus blir fullt. 24 Men jag säger er att ingen av dem som jag bjöd första gången ska få vara med på festen.’ ”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.