Book of Common Prayer
Herrens eviga trofasthet
146 Halleluja!
Lova Herren, min själ!
2 Jag vill prisa Herren så länge jag lever,
lovsjunga min Gud så länge jag finns till.
3 Lita inte på de mäktiga,
på människor som inte kan rädda.
4 När människans ande lämnar henne
återvänder hon till stoftet,
och alla hennes planer blir om intet.
5 Men lycklig är den som väntar på hjälp från Jakobs Gud,
och hoppas på Herren, sin Gud.
6 Han har gjort himlen och jorden,
haven och allt som finns i dem.
Hans trofasthet består för evigt.
7 Han skaffar rätt åt de förtryckta
och ger mat till de hungriga.
Herren befriar fångarna.
8 Herren öppnar de blindas ögon.
Herren lyfter upp de nerböjda.
Herren älskar de rättfärdiga.
9 Herren skyddar främlingar
och har omsorg om faderlösa och änkor,
men de gudlösas planer hindrar han.
10 Herren är kung för evigt, din Gud, Sion,
från generation till generation.
Halleluja!
Tacksägelse för det goda Herren ger
147 Halleluja!
Det är gott att lovsjunga vår Gud!
Lovsången är skön och ljuvlig.
2 Herren bygger upp Jerusalem,
han samlar det skingrade Israel.
3 Han helar dem som har förkrossade hjärtan
och förbinder deras sår.
4 Han har bestämt stjärnornas antal
och gett var och en ett namn.
5 Vår Herre är stor,
hans makt är oinskränkt,
hans förstånd är obegränsat.
6 Herren stöder de ödmjuka,
men de gudlösa slår han till marken.
7 Sjung till Herren med tacksamhet!
Lovsjung vår Gud till harpa!
8 Han täcker himlen med moln
och låter regn falla på jorden.
Han låter gräset växa på bergen.
9 Han ger mat åt djuren
och åt korpens ungar när de skriker.
10 Hästens styrka imponerar inte på honom.
Mannens snabba steg är ingen glädje för honom.
11 Herren gläder sig över dem som fruktar honom
och hoppas på hans nåd.
12 Jerusalem, lova Herren!
Sion, prisa din Gud!
13 Han gör bommarna i dina portar starka
och välsignar dina barn med dig.
14 Han låter fred råda vid dina gränser
och mättar dig med det finaste vete.
15 Han ger jorden sina befallningar,
och snabbt går hans ord ut.
16 Han breder ut snö som ull,
och han sprider ut frosten som aska.
17 Han kastar ner hagel som smulor;
vem kan uthärda hans kyla?
18 Han sänder sitt ord, och isen smälter,
han andas, och vattnen strömmar.
19 Han har gjort sitt ord känt för Jakob,
sina bud och beslut för Israel.
20 Något sådant har han inte gjort för andra folk.
De känner inte till hans bud.
Halleluja!
Herrens storhet och nåd
111 Halleluja!
Jag vill prisa Herren av hela mitt hjärta
i de rättsinnigas råd, i församlingen.
2 Stora är Herrens verk,
de begrundas av alla som finner sin glädje i dem.
3 Majestätiska och underbara är hans gärningar,
och hans rättfärdighet består för alltid.
4 Han har gjort sina under så att man minns dem.
Nådig och barmhärtig är Herren.
5 Han ger mat till dem som fruktar honom.
Han kommer för evigt ihåg sitt förbund.
6 Han har visat sin makt för sitt folk
genom att ge dem andra folks arvedel.
7 Allt han gör är trofast och rättvist,
och alla hans förordningar är pålitliga.
8 De består alltid och för evigt,
de verkställs i trofasthet och uppriktighet.
9 Han befriade sitt folk
och slöt ett evigt förbund.
Heligt och värt att frukta är hans namn.
10 Att frukta Herren är början till vishet,
de som följer hans vilja ska vinna insikt.
Lovprisningen till honom varar i evighet.
Herrens storhet och nåd
112 Halleluja!
Lycklig är den som fruktar Herren
och gläder sig över hans befallningar.
2 Hans barn blir mäktiga på jorden,
och de rättsinnigas generation blir välsignad.
3 Välstånd och rikedom finns i hans hus,
och hans rättfärdighet består för evigt.
4 Ett ljus bryter fram i mörkret för den rättsinnige,
den nådige, barmhärtige och rättfärdige.
5 Det går väl för den som är generös och ger lån,
den som handlar rättvist i allt han gör.
6 Han kommer aldrig på fall,
och den rättfärdiges minne består för evigt.
7 Han är inte rädd för dåliga nyheter,
han har en inre trygghet
och förtröstar på Herren.
8 Hans hjärta är lugnt,
han är inte rädd,
till sist får han se sina fiender falla.
9 Han strör ut och ger åt de fattiga.
Hans rättfärdighet består för evigt,
och hans horn blir upplyft och ärat[a].
10 Den gudlöse ser det,
han blir rasande och skär tänder.
Han förgås,
och de ondas längtan blir till intet.
Guds stora omsorg
113 Halleluja!
Prisa Herren, ni hans tjänare,
prisa Herrens namn!
2 Välsignat är Herrens namn
nu och för evigt.
3 Herrens namn ska prisas
från öster till väster.[b]
4 Herren är upphöjd över alla folk.
Hans ära når högre än himlen.
5 Vem är lik Herren, vår Gud,
som sitter på sin tron i höjden,
6 som böjer sig ner och ser så djupt –
vem i himlen, vem på jorden?
7 Den fattige drar han upp ur stoftet,
och den nödställde ur askhögen
8 och sätter honom bland furstar,
bland sitt folks furstar.
9 Han låter den barnlösa hustrun få ett hem
som en lycklig mor till barnen.
Halleluja!
Faraos armé förföljer Israel
5 När kungen i Egypten fick veta att israeliterna hade flytt, ångrade han och hans hovmän sig. ”Vad är det vi har gjort genom att låta alla dessa israelitiska slavar ge sig iväg?” frågade de sig. 6 Farao lät spänna för sin vagn och tog med sig sin armé. 7 Han tog med sig de 600 bästa vagnarna, och alla de andra vagnarna i Egypten, bemannade med officerare. 8 Herren förhärdade farao, kungen av Egypten, så att han förföljde israeliterna när de med friskt mod gav sig iväg. 9 Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare – hela armén var med i förföljandet. De hann upp Israels folk när de hade slagit läger vid havet nära Pi Hachirot framför Baal Sefon.
10 När farao närmade sig och folket fick syn på egypterna som tågade mot dem blev de förskräckta och ropade till Herren.
11 De sa till Mose: ”Fanns det inte tillräckligt med gravar i Egypten eftersom du måste leda oss hit ut i öknen för att dö? Varför gjorde du detta mot oss och förde oss ut ur Egypten? 12 Var det inte det vi sa att du skulle låta oss vara i fred och tjäna egypterna? Det var ju bättre att vara slavar i Egypten än att dö i öknen.”
13 Men Mose sa till folket: ”Var inte rädda! Stanna bara lugnt där ni är, så ska ni få se på vilket fantastiskt sätt Herren ska rädda er idag. Detta är sista gången ni ser dessa egypter. 14 Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla.”
15 Då sa Herren till Mose: ”Sluta nu upp att ropa till mig! Säg istället till israeliterna att gå vidare. 16 Lyft din stav! Räck ut den över havet och klyv det, och hela Israels folk ska gå över på torr mark genom havet. 17 Jag ska göra egypternas hjärtan hårda, så att de följer efter er. Jag ska visa min makt på farao och hela hans armé med vagnar och vagnsförare. 18 Egypterna ska inse att jag är Herren när jag visar min makt på farao och hans vagnar och vagnsförare.”
19 Guds ängel, som hade vandrat framför Israels armé, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig också bakom dem, 20 så att den befann sig mellan Israels och Egyptens arméer. Hela natten gav den mörker men samtidigt ljus[a]. Därför kom ingen av arméerna i närheten av varandra under hela natten.
21 När Mose räckte ut sin hand över havet, lät Herren driva undan havsvattnet genom att en stark östanvind blåste hela natten och torkade upp havsbottnen. Vattnet delade sig 22 så att Israels folk kunde gå rakt igenom havet på torr mark medan vattnet stod som en mur på båda sidor om dem.
Inledning
1 Det som fanns till från början, det vi har hört och med egna ögon sett, betraktat och tagit i med våra egna händer, det är vad vi skriver till er om: Livets Ord[a].
2 Livet visade sig, vi såg det och vittnar om det. Vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och visade sig för oss. 3 Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, så att också ni kan dela vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans Son, Jesus Kristus. 4 Det här skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig.
Låt Guds ljus lysa upp era liv
5 Det budskap vi har hört från honom, och som vi nu förkunnar vidare för er, är att Gud är ljus och att det inte finns något mörker i honom. 6 Om vi därför säger att vi har gemenskap med honom, men fortsätter att leva i mörker, då ljuger vi. Vi håller oss ju inte till sanningen. 7 Men om vi lever i ljuset, på samma sätt som han är ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och Jesus, hans Sons blod renar oss från all synd.
Jesus är vägen till Gud
14 Låt inte era hjärtan oroas! Tro på Gud och tro på mig! 2 I min Faders hus finns det många rum och om det inte vore så, skulle jag ju inte ha sagt att jag går för att göra i ordning en plats åt er. 3 Om jag nu går bort för att göra i ordning en plats åt er, ska jag komma tillbaka och hämta er så att också ni kan vara där jag är. 4 Nu vet ni vart jag går och ni känner till vägen dit.”
5 Men Tomas sa: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur ska vi då kunna känna till vägen?”
6 Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kan komma till Fadern utom genom mig. 7 Om ni har lärt känna mig, ska ni också lära känna min Fader. Och ni känner honom redan och har sett honom.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.