Book of Common Prayer
Lovprisning till historiens Herre
78 Maskil. Av Asaf.
Mitt folk, lyssna till min undervisning!
Vänd era öron till vad jag säger!
2 Jag vill öppna min mun för liknelser,
jag ska yttra hemligheter från gamla tider.
3 Vad vi har hört och känner till,
vad våra fäder har berättat för oss,
4 vill vi inte dölja för deras barn.
Vi vill förkunna för nästa generation Herrens väldiga gärningar,
hans makt och de under som han utfört.
5 Han gav förordningar till Jakob,
stiftade en lag åt Israel,
som han befallde våra fäder
att undervisa sina barn om,
6 så att kommande generationer skulle få kännedom om dem,
och att deras barn som skulle komma att födas
i sin tur skulle kunna berätta för sina barn.
7 Så skulle de sätta sin lit till Gud
och inte glömma hans gärningar,
utan följa hans bud.
8 De skulle inte vara som sina fäder,
en trotsig och upprorisk generation,
som inte var lojala och trogna mot Gud.
9 Efraims män, beväpnade med båge,
vände om på stridens dag.
10 De bröt förbundet med Gud
och vägrade att följa hans lag.
11 De glömde hans gärningar,
underverk som han hade låtit dem se.
12 Han gjorde under inför deras fäder
i Egyptens land, på Soans slätter.
13 Han delade havet och ledde dem rakt igenom det.
Han lät vattnet stå som en vägg.
14 På dagen ledde han dem med ett moln
och på natten med ett eldsken.
15 Han klöv klippor i öknen
och gav dem rikligt med vatten ur djupet.
16 Strömmar lät han bryta fram från klippan,
han lät vatten flyta fram som en flod.
17 Ändå fortsatte de att synda mot honom
och göra uppror mot den Högste i öknen.
18 De utmanade Gud
och krävde mat i sin lystnad.
19 De talade mot Gud:
”Kan Gud verkligen duka ett bord i öknen?
20 Se, han slog på klippan,
och vatten strömmade fram och bäckar flödade.
Men kan han också ge bröd
och förse sitt folk med kött?”
21 Men Herren hörde dem och blev vred.
En eld tändes mot Jakob,
vreden växte fram mot Israel,
22 därför att de inte trodde på Gud
eller litade på hans räddning.
23 Han befallde att himlen skulle öppnas
och slog upp himlens dörrar,
24 han lät manna regna ner som mat,
han gav dem säd från himlen.
25 Människor fick äta änglars mat,
han gav dem rikligt att äta.
26 Han släppte loss östanvinden från himlen
och förde fram sunnanvinden med sin kraft.
27 Han lät kött regna ner som stoft,
fåglar som sanden i havet.
28 Han lät det falla ner i deras läger,
runt omkring deras tält.
29 De åt tills de fick mer än nog.
Han lät dem få vad de begärde.
30 Men innan de stillat sina begär,
innan de hunnit svälja ner maten som de hade i munnen,
31 upptändes Guds vrede mot dem.
Han dödade de starkaste
och slog ner Israels unga män.
32 Trots detta fortsatte de att synda
och trodde inte, trots hans under.
33 Då lät han deras liv sluta i tomhet
och deras år i skräck.
34 När han dödade, frågade de efter honom,
vände om och sökte honom.
35 Då kom de ihåg att Gud var deras klippa,
att Gud den Högste var deras befriare.
36 Men de hycklade med sina ord för honom,
de ljög för honom.
37 Deras hjärtan var inte lojala mot honom,
och de var inte trogna mot hans förbund.
38 Ändå är han barmhärtig och försonar missgärning,
han vill inte förgöra.
Många gånger höll han tillbaka sin vrede,
lät inte sin vredes glöd flamma upp.
39 Han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser
som försvinner som en vindpust,
för att inte komma åter.
40 Hur många gånger gjorde de inte uppror mot honom i öknen
och bedrövade honom i ödemarken!
41 Gång på gång frestade de Gud
och gjorde Israels Helige bedrövad.
42 De kom inte ihåg den makt som han visade
när han befriade dem från fienden,
43 när han gjorde sina tecken i Egypten
och sina under på Soans slätter.
44 Han förvandlade deras floder till blod,
och de kunde inte dricka vatten ur bäckarna.
45 Han sände stora svärmar med flugor som åt dem
och grodor som förstörde.
46 Han gav deras gröda åt gräshoppor
och deras skörd åt skadedjur.[a]
47 Han förstörde deras vinrankor med hagel
och mullbärsfikonträden med slagregn[b].
48 Han utlämnade deras boskap åt hagel
och deras hjordar åt blixten.[c]
49 Han släppte loss sin glödande vrede över dem,
vrede, harm och förbittring,
en skara av olycksänglar.
50 Han gav sin vrede fritt utlopp
och skonade inte deras liv,
utan lät dem dö av pest.
51 Han slog allt förstfött i Egypten,
de förstfödda av manligt kön i Hams hyddor.
52 Han ledde ut sitt folk som en flock,
han ledde dem som en hjord genom öknen.
53 Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta,
och havet täckte deras fiender.
54 Han ledde dem till gränsen av sitt heliga land,
till det berg som hans makts hand hade erövrat.
55 Han drev bort folken framför dem,
han delade ut deras land som arvedel
och lät Israels stammar bosätta sig i deras tält.
56 Men de prövade Gud, den Högste, var upproriska mot honom
och höll inte hans befallningar.
57 De vände sig bort i trolöshet som sina fäder,
bort, som en förrädisk båge.
58 De retade upp honom med sina offerplatser
och gjorde honom svartsjuk med sina avgudabilder.
59 När Gud hörde dem blev han vred,
och han förkastade Israel helt.
60 Han övergav sin boning i Shilo,
det tält han hade satt upp bland människorna.
61 Han lät sin makt[d] föras bort i fångenskap
och överlämnade sin härlighet i fiendehänder.
62 Han överlämnade sitt folk åt svärdet
och var vred på sin egendom.
63 Deras unga män förtärdes av eld,
och för deras unga flickor sjöngs aldrig någon bröllopssång.
64 Prästerna dödades med svärd
och deras änkor kunde inte hålla någon dödsklagan.
65 Då vaknade Herren, som ur en sömn,
som en krigare som varit upprymd av vin.
66 Han slog tillbaka sina fiender,
han skickade bort dem till evig skam.
67 Han förkastade Josefs boningar,
han utvalde inte Efraims stam.
68 I stället utvalde han Judas stam
och berget Sion som han älskade.
69 Där byggde han sin helgedom likt höjderna,
lika orubbligt som jorden som han grundlagt för evigt.
70 Han utsåg David till sin tjänare
och hämtade honom från fårfållorna.
71 Från fåren hämtade han honom,
för att bli herde för hans folk Jakob,
för Israel, hans arvedel.
72 Han var herde för dem med ett uppriktigt hjärta,
han ledde dem med skicklig hand.
Isak och kung Avimelek
26 Det kom en svår hungersnöd över landet, så som det hade gjort under Abrahams tid, och Isak flyttade därför till Gerar, till Avimelek, filistéernas kung.[a]
2 Herren visade sig där för honom och sa till honom: ”Far inte till Egypten, utan stanna i det land jag säger till dig! 3 Stanna nu här i detta land. Då ska jag vara med dig och välsigna dig, och jag ska ge alla dessa länder till dig och till dina ättlingar, precis som jag med ed lovade din far Abraham. 4 Jag ska göra dina ättlingar lika många som stjärnorna på himlen. Jag ska ge dem alla dessa länder. Genom din avkomma[b] ska alla jordens folk bli välsignade, 5 eftersom Abraham lydde mig och följde mina föreskrifter, befallningar, bud och lagar.”
6 Isak stannade i Gerar.
Isak vägrar att strida för sin rätt
12 Det året blev Isaks skördar enorma, hundra gånger den säd han sått, för Herren välsignade honom. 13 Han blev snart en rik man med alltmer växande rikedomar, tills han var mycket rik. 14 Han hade hjordar av får och getter, boskapshjordar och många tjänare. Men filistéerna blev avundsjuka på honom, 15 och de fyllde igen hans brunnar med jord, alla de brunnar som hans far Abraham hade grävt.
16 Till slut sa Avimelek till Isak: ”Gå någon annanstans! Du har blivit alltför mäktig för oss.” 17 Då flyttade Isak ner till Gerardalen och bodde där i stället. 18 Än en gång grävde Isak upp de brunnar som hade tillhört hans far Abraham, och som filistéerna hade fyllt igen efter hans fars död, och han gav dem samma namn som hans far en gång hade gett dem. 19 Hans herdar grävde också en ny brunn i Gerardalen och fann en underjordisk källa.
20 Då kom herdarna på orten och grälade med Isaks herdar: ”Det är vårt vatten!” Därför kallade de brunnen för Esek[a]. 21 Isaks män grävde då en annan brunn, men det blev strid om den också. Därför kallades den för Sitna[b]. 22 När han då bröt upp därifrån och grävde ytterligare en brunn, blev det inget mer bråk om den. Därför kallade de brunnen för Rechovot[c]. De sa nämligen: ”Nu till sist har Herren gett oss utrymme, så att vi kan föröka oss här i landet.”
23 Därefter gick Isak till Beer Sheva, 24 och sedan visade sig Herren för honom på natten. ”Jag är din far Abrahams Gud”, sa han. ”Var inte rädd, för jag är med dig och ska välsigna dig. Jag ska ge dig många ättlingar för min tjänare Abrahams skull.” 25 Då byggde Isak ett altare och åkallade Herren. Han bosatte sig där och hans tjänare grävde en brunn.
26 Sedan fick Isak besök från Gerar: Avimelek kom dit tillsammans med sin rådgivare Achussat och Pikol, befälhavaren över kungens här. 27 ”Varför har ni kommit hit?” frågade Isak dem. ”Ni var ju fientliga mot mig och körde ut mig ur landet.” 28 De sa: ”Vi har tydligt sett att Herren är med dig. Låt oss svära en ed och sluta ett förbund med varandra. 29 Lova att du inte kommer att skada oss, på samma sätt som vi inte har skadat dig. Faktum är att vi bara har handlat väl emot dig och sänt dig bort i frid. Och nu har Herren välsignat dig.”
30 Då lagade Isak till en festmåltid åt dem, och de åt och drack. 31 Så snart de steg upp på morgonen, svor de varandra en ed, och sedan skickade Isak hem dem i fred igen.
32 Samma dag kom Isaks tjänare och berättade om brunnen de hade grävt: ”Vi har hittat vatten”, sa de. 33 Därför kallade han brunnen för Shiva[d]. Staden har sedan dess hetat Beer Sheva.
17 Lyssna till era ledare och rätta er efter dem. De vakar över ert andliga liv och ska en dag avlägga räkenskap. Låt dem känna att deras uppgift är en glädje, och inte en tung börda. Det vinner ni alla på.
Slutord
18 Be för oss, för vi vet att vi har ett gott samvete och vill handla rätt i allt vad vi gör. 19 Särskilt vill jag att ni ska be för att jag snart ska kunna komma till er.
20 Må fridens Gud, som genom det eviga förbundets blod har fört vår Herre Jesus, fårens store herde, upp från de döda, 21 låta er fullkomnas i allt gott, så att ni gör hans vilja. Må han verka i oss det som behagar honom, genom Jesus Kristus. Hans är äran i all evighet, amen.
22 Så ber jag er, syskon, att med tålamod ta vara på de förmaningar som jag har skrivit här i mitt korta brev.
23 Jag kan berätta för er att vår bror Timotheos har sluppit ut ur fängelset, och om han kommer hit snart, ska jag besöka er tillsammans med honom.
24 Hälsa alla era ledare och alla de heliga. De troende som är från Italien hälsar till er.
25 Nåd åt er alla.
Kvinnan som varit otrogen
[53 Sedan gick alla hem var och en till sitt. 8 1 Men Jesus gick ut till Olivberget. 2 Tidigt nästa morgon var han tillbaka i templet, och snart samlades allt folket omkring honom. Han satte sig då ner för att undervisa dem. 3 Men då kom de skriftlärda och fariseerna med en kvinna som hade tagits på bar gärning när hon var otrogen mot sin man. De ställde henne framför honom, 4 och sa: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon var otrogen mot sin man. 5 Moses lag säger att sådana ska stenas. Vad anser du?”
6 De sa så, då de egentligen var ute efter att få honom att säga något som de kunde anklaga honom för, men Jesus böjde sig bara ner och skrev[a] på marken med fingret. 7 När de fortsatte att kräva ett svar, såg han till slut upp och sa: ”Den av er som är utan synd ska kasta den första stenen på henne.” 8 Sedan böjde han sig ner igen och fortsatte att skriva på marken. 9 När de hörde det gick de bort, en efter en, de äldsta först. Till sist var det bara kvinnan som stod kvar framför Jesus.
10 Då såg Jesus upp och sa till henne: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?”
11 ”Nej, Herre”, svarade hon. Då sa Jesus: ”Jag tänker inte heller döma dig. Gå nu, men synda inte mer.”][b]
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.