Book of Common Prayer
38 En psalm av David; till åminnelse.
2 HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede.
3 Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.
4 Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull.
5 Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.
6 Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull.
7 Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.
8 Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp.
9 Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.
10 Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold.
11 Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.
12 Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.
13 Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.
14 Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun;
15 ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.
16 Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud.
17 Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.
18 Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig;
19 ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.
20 Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak,
21 de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.
22 Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig.
23 Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.
25 Min själ ligger nedtryckt i stoftet; behåll mig vid liv efter ditt ord.
26 Jag förtäljde om mina vägar, och du svarade mig; lär mig dina stadgar.
27 Lär mig att förstå dina befallningars väg, så vill jag begrunda dina under.
28 Min själ gråter av bedrövelse; upprätta mig efter ditt ord.
29 Låt lögnens väg vara fjärran ifrån mig, och förunna mig din undervisning.
30 Jag har utvalt sanningens väg, dina rätter har jag ställt framför mig.
31 Jag håller mig till dina vittnesbörd; HERRE, låt mig icke komma på skam.
32 Jag vill löpa dina buds väg, ty du tröstar mitt hjärta.
33 Visa mig, HERRE, dina stadgars väg, så vill jag taga den i akt intill änden.
34 Giv mig förstånd, så vill jag taga din lag i akt och hålla den av allt hjärta.
35 Led mig på dina buds stig, ty till den har jag behag.
36 Böj mitt hjärta till dina vittnesbörd, och låt det icke vika av till orätt vinning.
37 Vänd bort mina ögon, så att de icke se efter fåfänglighet; behåll mig vid liv på dina vägar.
38 Uppfyll på din tjänare ditt tal, ty det leder till din fruktan.
39 Vänd bort ifrån mig den smälek som jag fruktar; ty dina rätter äro goda.
40 Se, jag längtar efter dina befallningar; behåll mig vid liv genom din rättfärdighet.
41 Din nåd komme över mig, HERRE, din frälsning efter ditt tal;
42 Så kan jag giva den svar, som smädar mig; ty jag förtröstar på ditt ord.
43 Ryck icke sanningens ord så helt och hållet bort ifrån min mun, ty jag hoppas på dina domar.
44 Så vill jag hålla din lag beständigt, ja, alltid och evinnerligen.
45 Låt mig gå fram på rymlig plats, ty jag begrundar dina befallningar.
46 Jag vill tala om dina vittnesbörd inför konungar, och jag skall icke komma på skam.
47 Jag vill hava min lust i dina bud, ty de äro mig kära;
48 jag vill lyfta mina händer upp till dina bud, ty de äro mig kära, och jag vill begrunda dina stadgar.
8 HERREN hade beslutit att förstöra dottern Sions murar; han spände mätsnöret till att fördärva och drog sin hand ej tillbaka. Han lät sorg komma över vallar och murar; förfallna ligga de nu alla.
9 Hennes portar sjönko ned i jorden, han bräckte och krossade hennes bommar. Hennes konung och furstar leva bland hedningar, ingen lag finnes mer; hennes profeter undfå ej heller någon syn från HERREN.
10 Dottern Sions äldste sitta där stumma på jorden, de hava strött stoft på sina huvuden och höljt sig i sorgdräkt; Jerusalems jungfrur sänka sina huvuden mot jorden.
11 Mina ögon äro förtärda av gråt, mitt innersta är upprört, min lever är såsom utgjuten på jorden för dottern mitt folks skada; ty barn och spenabarn försmäkta på gatorna i staden.
12 De ropa till sina mödrar: »Var få vi bröd och vin?» Ty försmäktande ligga de såsom slagna på gatorna i staden; ja, de uppgiva sin anda i sina mödrars famn.
13 Vad jämförligt skall jag framlägga för dig, du dotter Jerusalem? Vilket liknande öde kan jag draga fram till din tröst, du jungfru dotter Sion? Din skada är ju stor såsom ett hav; vem kan hela dig?
14 Dina profeters syner voro falskhet och flärd, de blottade icke för dig din missgärning, så att du kunde bliva upprättad; de utsagor de förkunnade för dig voro falskhet och förförelse.
15 Alla vägfarande slå ihop händerna, dig till hån; de vissla och skaka huvudet åt dottern Jerusalem: »Är detta den stad som man kallade 'skönhetens fullhet', 'hela jordens fröjd'?»
51 Se, jag säger eder en hemlighet: Vi skola icke alla avsomna, men alla skola vi bliva förvandlade,
52 och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade.
53 Ty detta förgängliga måste ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga ikläda sig odödlighet.
54 Men när detta förgängliga har iklätt sig oförgänglighet, och detta dödliga har iklätt sig odödlighet, då skall det ord fullbordas, som står skrivet: »Döden är uppslukad och seger vunnen.»
55 Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?
56 Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen.
57 Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!
58 Alltså, mina älskade bröder, varen fasta, orubbliga, alltid överflödande i Herrens verk, eftersom I veten att edert arbete icke är fåfängt i Herren.
12 Vid den tiden tog Jesus på sabbaten vägen genom ett sädesfält; och hans lärjungar blevo hungriga och begynte rycka av ax och äta.
2 När fariséerna sågo detta, sade de till honom: »Se, dina lärjungar göra vad som icke är lovligt att göra på en sabbat.»
3 Han svarade dem: »Haven I icke läst vad David gjorde, när han och de som följde honom blevo hungriga:
4 huru han då gick in i Guds hus, och huru de åto skådebröden, fastän det ju varken för honom eller för dem som följde honom var lovligt att äta sådant bröd, utan allenast för prästerna?
5 Eller haven I icke läst i lagen att prästerna på sabbaten bryta sabbaten i helgedomen, och likväl äro utan skuld?
6 Men jag säger eder: Här är vad som är förmer än helgedomen.
7 Och haden I förstått vad det är: 'Jag har behag till barmhärtighet, och icke till offer', så skullen I icke hava dömt dem skyldiga, som äro utan skuld.
8 Ty Människosonen är herre över sabbaten.»
9 Och han gick därifrån vidare och kom in i deras synagoga.
10 Och se, där var en man som hade en förvissnad hand. Då frågade de honom och sade: »Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten?» De ville nämligen få något att anklaga honom för.
11 Men han sade till dem: »Om någon bland eder har ett får, och detta på sabbaten faller i en grop, fattar han icke då i det och drager upp det?
12 Huru mycket mer värd är nu icke en människa än ett får! Alltså är det lovligt att på sabbaten göra vad gott är.»
13 Därefter sade han till mannen: »Räck ut din hand.» Och han räckte ut den, och den blev frisk igen och färdig såsom den andra. --
14 Då gingo fariséerna bort och fattade det beslutet om honom, att de skulle förgöra honom.