Book of Common Prayer
Herren som den frommes arv
16 En inskrift[a] av David.
Skydda mig, Gud,
för till dig tar jag min tillflykt.
2 Jag säger till Herren: ”Du är min Herre,
och allt mitt goda kommer från dig.”[b]
3 Hos de heliga i landet, de härliga,
har jag all min glädje.
4 De som jagar efter andra gudar
kommer att dra mer olycka över sig.
Jag tänker inte offra blodsoffer åt dem,
och jag vill inte ens uttala deras namn.
5 Herren själv är min arvedel, min bägare.
Du bestämmer min del.
6 Jag har fått mig tilldelad en underbar lott,
ja, ljuvlig är min arvedel.
7 Jag vill lova Herren, som ger mig råd,
på natten förmanar mig mitt innersta.
8 Jag har alltid Herren inför mig,
eftersom han står vid min sida vacklar jag inte.
9 Därför är mitt hjärta fyllt av glädje,
och jag ropar ut mitt jubel,
också min kropp vilar i trygghet,
10 för du ska inte lämna mig kvar i dödsriket,
eller låta din helige förmultna.
11 Du visar mig vägen till livet,
du fyller mig med glädje inför dig,
med ljuvlighet vid din högra sida för alltid.
En oskyldig mans bön
17 En bön av David.
Hör, Herre, min rättfärdiga sak!
Hör min bön, lyssna! Min bön kommer inte från oärliga läppar.
2 Jag väntar på min rätt från dig,
för du ser vad som är rätt.
3 Du prövar mitt innersta,
du utforskar mig om natten,
du granskar mig men finner inget.
Jag vill inte tillåta någon överträdelse komma ur min mun,
4 som människor gör.
Jag har hållit de ord som du talat,
jag har hållit mig borta från män som brukar våld.[c]
5 Jag har hållit mina steg på dina vägar,
mina fötter har inte stapplat.
6 Jag ropar till dig, för du svarar mig, Gud.
Lyssna på mig, hör vad jag säger.
7 Visa din underbara nåd,
du som med din starka hand
räddar dem som tar sin tillflykt till dig
undan sina motståndare.
8 Bevara mig som din ögonsten,
göm mig under dina vingars skugga,
9 för de gudlösa som anfaller mig,
mina dödsfiender som omger mig.
10 De har förhärdat sina hjärtan,
de tar stora ord i sin mun.
11 De omringar oss överallt där vi går,
med sin blick följer de mig för att slå mig till marken.[d]
12 Han är som ett lejon,
ivrigt att slita sönder sitt byte,
som unga lejon
som ligger på lur.
13 Stå upp, Herre, gå emot honom!
Slå ner honom!
Rädda mig från de onda med ditt svärd!
14 Herre, rädda mig med din hand från sådana,
från världens människor,
som har fått sin del här i livet,
vilkas buk du fyller med din rikedom,
vilkas söner är många och kan samla rikedom åt sina barn.[e]
15 I rättfärdighet ska jag se ditt ansikte,
det ska ge mig tröst och tillfredsställelse att få se din likhet när jag vaknar.
En lidandepsalm som börjar i djupaste förtvivlan men övergår i glädje och jubel.[a]
22 För körledaren, efter ”Morgonrodnadens hind”[b]. En psalm av David.
2 Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?
Min räddning förblir långt borta,
hur förtvivlat jag än ropar.
3 Min Gud, jag ropar på dagen, men du svarar inte,
på natten, men jag får ingen ro,
4 och ändå är du den Helige,
till vars tron Israels lovsång stiger.
5 Våra fäder satte sin tillit till dig,
de förtröstade på dig,
och du befriade dem.
6 De ropade till dig och blev räddade.
De förtröstade på dig och blev aldrig besvikna.
7 Men jag är en mask och inte en människa,
hånad av människor
och föraktad av folket.
8 Alla som ser mig hånar mig,
de hånskrattar åt mig
och skakar på huvudet.
9 ”Han förlitar ju sig på Herren,
låt nu Herren gripa in och befria honom,
eftersom han älskar honom!”
10 Herre, du hjälpte mig ut ur min mors liv,
du lät mig vila tryggt vid min mors bröst.
11 Alltsedan min födelse är jag överlämnad åt dig,
sedan jag föddes har du varit min Gud.
12 Var inte långt borta från mig
när jag är i nöd
och ingen finns som hjälper.
13 Tjurar i mängd omger mig,
Bashans tjurar omringar mig.
14 De kommer mot mig med öppna gap
som rovlystna, rytande lejon.
15 Jag hälls ut som vatten,
och alla mina ben är ur led.
Mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt inre.
16 Min styrka har torkat ihop som en lerskärva.
Min tunga klibbar fast i gommen,
och du lägger mig i dödens stoft.
17 Hundar omger mig,
en hop onda män omringar mig.
De har genomborrat[c] mina händer och fötter,
18 och jag kan räkna varje ben i min kropp.
De ser och stirrar på mig.
19 De delar mina kläder mellan sig,
och kastar lott om min klädnad.
20 Herre, var inte så långt borta,
du, min styrka, skynda dig och hjälp mig!
21 Rädda mig från svärdet,
mitt dyrbara liv från hundarnas våld!
22 Rädda mig från lejonens gap
och från vildoxarnas horn.
Du svarar mig.[d]
23 Jag ska göra ditt namn känt för mina bröder.
Jag ska prisa dig mitt i församlingen.
24 Ni som fruktar Herren, prisa honom,
ära honom, ni ättlingar till Jakob!
Bäva för honom, Israels ätt!
25 Han har inte föraktat eller försmått den lidandes elände,
han har inte dolt sitt ansikte för honom,
utan hört hans rop om hjälp.
26 Från dig kommer min lovsång
i den stora församlingen,
jag ska uppfylla mina löften
inför dem som fruktar dig.
27 De ödmjuka ska äta och bli mätta.
De som söker Herren ska prisa honom.
Må ni få livsmod för evigt!
28 Hela jorden ska minnas det och återvända till Herren,
alla folk och stammar ska tillbe honom.
29 Herren tillhör riket
och han regerar över folken.
30 Jordens alla rika ska tillbe honom,
böja knä inför honom,
alla de som sänks ner i stoftet,
de som inte kan hålla sig själva vid liv.[e]
31 De efterkommande ska också tjäna honom,
och de ska få höra om Herren.
32 De ska komma och förkunna hans rättfärdighet
för folk som ännu inte är födda,
för detta har han gjort.
Jeremia och Sidkia
14 Kung Sidkia skickade efter profeten Jeremia och lät hämta honom till sig vid tredje ingången till Herrens hus. Kungen sa till Jeremia: ”Det är något jag vill fråga dig om. Dölj inget för mig.” 15 Jeremia svarade Sidkia: ”Om jag säger dig något, kommer du då inte att döda mig? Och om jag ger dig ett råd kommer du inte att lyssna på mig.” 16 Kung Sidkia svor då i hemlighet en ed till Jeremia och sa: ”Så sant Herren lever, han som gett oss livet, jag ska inte döda dig eller överlämna dig åt dem som är ute efter ditt liv.”
17 Då sa Jeremia till Sidkia: ”Så säger härskarornas Herre, Israels Gud: ’Om du överlämnar dig åt den babyloniske kungens furstar ska du få leva, och denna stad ska inte brännas ner, utan du och din familj ska få leva. 18 Men om du inte överlämnar dig åt den babyloniske kungens furstar, ska denna stad ges i kaldéernas händer, och de ska bränna ner den, och du själv ska inte kunna komma undan dem.’ ”
19 Kung Sidkia sa till Jeremia: ”Jag är rädd för dem från Juda som gått över till kaldéerna, att man ska överlämna mig åt dem och de ska misshandla mig.” 20 Jeremia svarade: ”De kommer inte att överlämna dig. Lyssna nu bara till Herren, till det jag säger dig. Då ska det gå dig väl och ditt liv kommer att skonas. 21 Men om du vägrar kapitulera, är detta vad Herren har uppenbarat för mig: 22 Alla kvinnor som finns kvar i Juda kungs palats ska föras ut till den babyloniske kungens furstar. Dessa kvinnor ska säga:
’Dina vänner har förlett dig
och fått makt över dig.
När dina fötter sjönk i gyttjan
vände de dig ryggen.’
23 Alla dina hustrur och barn ska föras ut till kaldéerna, och du ska inte komma undan dem. Du kommer att bli tillfångatagen av kungen av Babylonien, och denna stad kommer att brännas ner.”
24 Då sa Sidkia till Jeremia: ”Låt inte någon få veta om detta samtal, så att du inte riskerar att dö. 25 Om furstarna får höra att jag har talat med dig, kommer de till dig och säger: ’Tala om för oss vad du sa till kungen! Dölj ingenting för oss, annars dödar vi dig. Berätta också vad kungen sa till dig!’ 26 Då ska du bara säga till dem: ’Jag vädjade till kungen att inte sända mig tillbaka till Jonatans hus, för att dö där.’ ”
27 Så kom alla furstarna till Jeremia och frågade ut honom. Han svarade precis som kungen hade befallt honom, och sedan sa de inget mer. Ingen hade ju hört samtalet. 28 Jeremia blev kvar på vaktgården, till den dag då Jerusalem intogs.
Kristus har uppstått från de döda
15 Syskon, låt mig nu få påminna er om evangeliet som jag förkunnade för er, och som ni tog emot och grundar er tro på, 2 och genom vilket ni ju räddas, om ni bara håller fast vid min förkunnelse. För om ni inte gör det, då är er tro meningslös.
3 Kärnan i det budskap som jag gav vidare till er, och som jag själv hade tagit emot, var följande: Kristus dog för våra synder, i enlighet med Skrifterna. 4 Han begravdes, men på den tredje[a] dagen uppstod han från de döda, i enlighet med Skrifterna. 5 Han visade sig för Kefas och sedan för de övriga av de tolv. 6 Efter det visade han sig för mer än femhundra troende på samma gång. De flesta av dessa lever fortfarande, men några har somnat in. 7 Lite senare visade han sig för Jakob[b], och sedan för alla apostlarna. 8 Allra sist visade han sig också för mig, som är som ett ofullgånget foster. 9 Jag är ju den minst betydande av alla apostlar, och borde egentligen inte få kallas apostel alls, eftersom jag tidigare förföljde Guds församling.[c]
10 Men på grund av Guds nåd är jag nu vad jag är. Och den nåd han visade mig har inte varit förgäves. Jag har arbetat hårdare än någon annan apostel, fast inte i egen kraft utan tack vare Guds nåd som har varit med mig. 11 Och om det nu var jag eller de andra apostlarna spelar ingen roll, för detta är vad vi förkunnar, och detta är vad ni har kommit till tro på.
Jesus svarar på Johannes döparens fråga
(Luk 7:18-35; 16:16)
11 När Jesus hade gett sina tolv lärjungar dessa föreskrifter, gick han vidare för att undervisa och förkunna i städerna i Galileen.
2 Johannes döparen, som satt i fängelse, fick höra om Kristus gärningar och skickade därför iväg några av sina lärjungar 3 för att fråga honom: ”Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?”
4 Jesus svarade dem: ”Gå tillbaka till Johannes och berätta för honom vad ni har hört och sett: 5 att blinda börjar se, förlamade går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår, och de fattiga får höra evangeliet.[a] 6 Lycklig är den som inte kommer på fall för min skull.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.