Book of Common Prayer
En bön om återupprättelse efter en stor förödelse
80 För körledaren, efter ”Förbundstecknets lilja”[a]. En psalm av Asaf.
2 Israels herde, lyssna,
du som leder Josef som en hjord!
Du, som tronar över keruberna,
träd fram i glans
3 inför Efraim, Benjamin och Manasse.
Väck din styrka och kom till vår räddning!
4 Upprätta oss, Gud!
Låt ditt ansikte lysa,
så att vi blir räddade!
5 Herre, härskarornas Gud,
hur länge ska du vara vred på ditt folks böner?
6 Du har låtit dem äta tårebröd,
gett dem tårar att dricka i mängder.
7 Du har gjort oss till ett stridsämne för våra grannar.
Våra fiender hånar oss.
8 Härskarornas Gud, upprätta oss!
Låt ditt ansikte lysa,
så att vi blir räddade!
9 Du tog en vinranka ut ur Egypten,
du drev bort folken och planterade den.
10 Du röjde marken
och den slog rot, den uppfyllde landet.
11 Bergen täcktes av dess skugga,
mäktiga[b] cederträd av dess grenar.
12 Den bredde ut sina grenar mot havet
och sina skott ända till floden[c].
13 Varför har du brutit ner dess murar,
så att vem som helst som går förbi kan plocka av den?
14 Vildsvin från skogen slukar i sig den,
markens djur äter upp den.
15 Härskarornas Gud, kom tillbaka!
Se ner från himlen och ta hand om denna vinranka,
16 den som du med egen hand har planterat
och låtit växa åt dig.
17 De har huggit ner den och bränt den,
men de ska förgås inför din tillrättavisande blick.
18 Håll din hand över mannen vid din högra sida,
den människoson som du har fostrat.
19 Då ska vi inte mer vika bort från dig.
Håll oss vid liv så att vi alltid kan åkalla ditt namn.
20 Herre, härskarornas Gud,
låt ditt ansikte lysa,
så att vi blir räddade!
Guds ingripanden i det förgångna ger tröst och styrka i dag
77 För körledaren, till Jedutun. En psalm av Asaf.
2 Jag ropar högt till Gud.
Jag ropar högt till Gud,
och han ska lyssna till mig.
3 Jag söker Herren när jag är i nöd,
på natten sträcker jag outtröttligt ut min hand,
men det finns ingen tröst för mig.
4 Jag tänker på Gud och suckar,
jag grubblar och förlorar allt mod. Séla
5 Du låter mig inte sluta ögonen,
och i min oro kan jag inte få fram ett ord.
6 Jag tänker på hur det var förr,
på år som för länge sedan gått.
7 Jag minns min sång i natten,
jag tänker, jag grubblar.
8 Förkastar Herren för alltid?
Ska han aldrig mer visa sin godhet?
9 Är hans nåd borta för alltid?
Har han svikit sitt löfte för framtiden?
10 Har Gud glömt bort att visa sin barmhärtighet?
Har han i vrede stängt in sin medkänsla? Séla
11 Jag tänker: ”Det är detta som drabbar mig:
den Högste handlar inte som förr.[a]
12 Jag kommer ihåg Herrens gärningar,
jag minns dina under för länge sedan.
13 Jag begrundar alla dina verk,
jag tänker på dina mäktiga gärningar.”
14 I heligheten går din väg, Gud.
Vilken gud är så stor som du, Gud?
15 Du är en Gud som gör under!
Du har visat folken din kraft.
16 Med din styrka befriade du ditt folk,
Jakobs och Josefs ättlingar. Séla
17 Vattnen såg dig, Gud,
vattnen såg dig och bävade,
själva djupen skälvde.
18 Vatten sprang fram ur molnen,
åskan mullrade i skyn
och dina pilar for omkring.
19 Din åskas dån hördes i stormvinden,
blixtarna lyste upp världen,
jorden skakade och darrade.
20 Du banade en väg rakt genom havet,
din stig genom stora vatten,
men dina fotspår syntes inte.
21 Du ledde ditt folk som en hjord,
med Mose och Aron som herdar.
Nationell klagosång efter Jerusalems förstörelse
79 En psalm av Asaf.
Gud, främmande folk har angripit din arvedel.
De har orenat ditt heliga tempel
och lagt Jerusalem i ruiner.
2 De har gett dina tjänares döda kroppar
till mat åt himlens fåglar
och dina frommas kroppar åt vilda djur.
3 De har utgjutit deras blod som vatten överallt i Jerusalem.
Det finns ingen kvar för att begrava dem.
4 Vi föraktas av våra grannar,
vi hånas och bespottas av dem som finns runt omkring oss.
5 Herre, hur länge ska din vrede vara? För evigt?
Hur länge ska din svartsjuka brinna som eld?
6 Ös ut din vrede över de folk som inte känner dig,
över riken som inte åkallar ditt namn,
7 för de har slukat Jakob
och ödelagt hans land.
8 Lasta inte oss för våra fäders synder.
Låt oss snart få möta din barmhärtighet,
för vi är i stor nöd.
9 Hjälp oss, Gud, du vår räddare,
för ditt namns äras skull.
Befria oss och sona våra synder
för ditt namns skull.
10 Varför skulle folken få säga:
”Var är deras Gud?”
Låt det bli känt för folken inför våra ögon
hur du hämnas dina tjänares blod!
11 Låt fångarnas klagan få nå fram till dig,
skona de dödsdömdas liv med din starka arm.
12 Låt våra grannar få sjufalt igen
för att de hånat dig, Herre!
13 Då vill vi, ditt folk och får i din hjord,
prisa dig i evighet.
Från generation till generation
vill vi lovprisa dig.
25 På natten sa Herren till Gideon att ta den andre i ordningen av faderns tjurar, den som var sju år gammal, föra fram den till hans fars baalsaltare, riva ner altaret och hugga sönder asherapålen som stod bredvid.
26 ”Bygg ett altare åt Herren, din Gud! Du ska bygga det uppe på denna kulle. Offra sedan tjuren som ett brännoffer till Herren och använd virket från den nedhuggna asherapålen som ved!”
27 Gideon tog med sig tio av sina tjänare och gjorde som Herren hade sagt. Men han gjorde det på natten, för han var rädd att bli upptäckt av de övriga familjemedlemmarna och folket i staden. Han gjorde det därför på natten.
28 Tidigt följande morgon var det några som fick se att baalsaltaret var nerrivet, att asherapålen bredvid var borta och att ett nytt altare hade byggts upp på vilket tjuren hade offrats som brännoffer.
29 ”Vem har gjort det här?” frågade man varandra. När de undersökte saken och hörde sig för, kom det fram att det var Gideon, Joashs son, som gjort det. 30 ”För hit din son”, ropade de till Joash. ”Han måste dö! Han har rivit ner baalsaltaret och huggit sönder asheran som stod intill.”
31 Men Joash gav folket svar på tal: ”Vill ni försvara Baals sak? Behöver han verkligen er hjälp? Den som försvarar hans sak ska dödas innan morgonen kommer. Om Baal är en verklig gud, låt honom då försvara sig själv mot den som rivit ner hans altare!”
32 Från den dagen kallades Gideon för Jerubbaal som det sades: Låt Baal försvara sig mot den som river hans altare.
Gideon lägger ut ull
33 Strax därefter förenade sig midjaniterna, amalekiterna och folk österifrån. De gick över floden Jordan och slog läger i Jisreels dal. 34 Då kom Herrens Ande över Gideon. Han blåste i ett horn och aviesriterna kom och följde honom. 35 Han sände också budbärare till Manasse, Asher, Sebulon och Naftali och uppmanade dem att gå med i striden. Alla följde hans uppmaning. 36 Då sa Gideon till Gud: ”Om du tänker använda mig för att rädda Israel som du har lovat, 37 bevisa det då genom att låta den ull jag lägger ut på tröskplatsen i kväll vara våt av dagg i morgon bitti, men låt marken förbli torr. Då vet jag att du tänker rädda Israel genom mig, som du har lovat.”
38 Och just så blev det. När Gideon kom till tröskplatsen nästa morgon och kramade ur ullen, fick han en hel skål full med vatten.
39 Då sa Gideon till Herren: ”Bli inte arg på mig, utan låt mig få göra ett försök till. Den här gången ska ullen förbli torr, medan marken runt omkring är våt av dagg.”
40 Herren gjorde det som Gideon hade önskat. Den natten förblev ullen torr, medan marken runt omkring var täckt av dagg.
37 När folket hörde det här gick det rakt in i deras hjärtan och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad ska vi göra?”
38 Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesus Kristus namn, så ska ni få förlåtelse för era synder. Ni ska då också få den heliga Anden som gåva. 39 För detta löfte gäller er och era barn och alla dem långt borta som Herren vår Gud kallar.”
40 Sedan fortsatte Petrus att vittna och vädja till dem med många andra ord och han uppmanade dem: ”Se till att ni blir räddade undan detta vilsegångna släkte!” 41 De som trodde på vad Petrus sa lät sedan döpa sig. Och den dagen ökade antalet troende med omkring 3 000 personer.
De troende samlas
42 De troende höll sig till apostlarnas undervisning och de hade gemenskap med varandra och bröt bröd[a] tillsammans och bad. 43 Människorna hade en djup respekt för dem och apostlarna utförde många under och tecken. 44 Alla de troende var ständigt tillsammans och hade allting gemensamt. 45 De sålde allt vad de ägde och delade med sig till varandra, allt efter vars och ens behov. 46 Varje dag möttes de i templet, och i hemmen samlades de för att bryta bröd och äta tillsammans i glädje och uppriktig hjärtlighet, 47 de prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Varje dag lät Herren deras grupp växa, genom att fler och fler blev räddade.
Gud blev människa
1 I början fanns Ordet[a]. Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. 2 Han fanns hos Gud i början. 3 Genom honom blev allting till, och utan honom blev ingenting till av det som finns till. 4 I honom fanns livet, och livet var människornas ljus. 5 Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit[b] det.
6 Det kom en man, sänd av Gud, som hette Johannes, 7 för att vittna om ljuset, så att alla skulle kunna komma till tro genom honom. 8 Själv var han inte ljuset. Han var bara den som skulle vittna om ljuset. 9 Det sanna ljuset, han som är hela mänsklighetens ljus, skulle nu komma in i världen.
10 Han var i världen, och genom honom hade världen blivit till, men världen kände inte igen honom. 11 Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom. 12 Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn 13 och som inte är födda genom blod, eller köttets vilja, eller av någon mans vilja, utan av Gud.
14 Och Ordet blev människa och levde bland oss. Vi såg hans härlighet, den härlighet som den ende Sonen har fått av sin Fader. Han var full av nåd och sanning.
15 Johannes vittnar om honom och ropar: ”Det var om honom jag sa: ’Han som kommer efter mig är före mig, för han fanns till före mig.[c]’ ”
16 Av hans fullhet har vi alla fått ta emot nåd och åter nåd. 17 Lagen gavs genom Mose, men genom Jesus Kristus kom nåden och sanningen. 18 Ingen har någonsin sett Gud, men hans ende Son, som själv är Gud[d] och är vid Faderns sida, han har gjort honom känd.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.